Dag: 21 mars, 2017

Wow! Jag är överväldigad ♡

Vilka hjältar och oerhört fina människor jag har omkring mig. Jag kan inte tro att det är sant. Hela dagen har de (ett litet gäng från olika sidor av min vänskapskrets) engagerat sig i Mio. De har skapat en Facebook-grupp (som du hittar här), skrivit texter, gjort en massa snygg grafik och startat en insamling för min lilla kille. En insamling för att få iväg honom till Tyskland där vi förhoppningsvis kan få ett svar på vart hans onda kommer ifrån… 
Jag vet knappt vad jag ska säga… jag är alldeles jätterörd och förstår inte att människor kan vara så fina. Alltså helt underbara! Fantastiska! Tack! Tack! Tack! ♡
Titta vilken fin bild de har lagt in i FB-gruppen. Joina gärna om ni vill. 

Kommentera (0)

Det blir operation igen

Mios läkare ringde igår. Han vill att han ska opereras nu igen. Och det vill väl vi också – på ett sätt – men vi har förstås ändå blandande känslor inför det. Det finns ingen värre känsla än den som jag har dagen innan han ska läggas in. Den dagen är fruktansvärd och jag tänker på allt som kan gå fel, det är ändå hjärnan de är inne och opererar i, och på hur mycket jag ångrar alla gånger som jag har blivit onödigt arg på min lilla kille. Sen, den dagen då han läggs in, då börjar Mio bli liten, ynklig och orolig och då är det ännu värre – för det är ju dagen innan själva operationen. Den natten alltså… Usch…
Men det absolut värsta är ändå under tiden som han opereras. Det kan nämligen ta allt från 2-4 timmar och känslan när jag lämnar honom på operationsbordet är… ja men fruktansvärd. Jag kan inte beskriva det med andra ord än så. Det är bara helt jäkla fruktansvärt. Väntan är lång, och på salen som vi ligger så är det läskigt tomt – hans säng är ju borta och då finns det liksom ingenting mer där – så där vill jag inte vara. Jag sitter på helspänn den här tiden och bara väntar på att han ska vakna. Min lille plutt ♡
Den här gången är det en mätare som ska tas bort, plus att de ska byta ut shunten mot en annan variant för att se om den funkar bättre. Jag vet inte vad jag ska tro om det men måste ju våga hoppas. 
Jag tror dock att vi måste se till att få en second opinion, eller – kanske ännu bättre – se till att få vård utomlands. Det finns en klinik i Tyskland som är specialister på neurologi, men det kostar närmare 300,000 SEK. Hade jag haft dem hade jag inte tvekat. Inte en sekund. 

Kommentera (0)