Mio har hittills haft en helt okej sommar. Han har haft många fler bra än dåliga dagar. Väldigt skönt att få lite andrum och pausande i det onda. Speciellt eftersom Alvin, av från början oklar anledning, har hoppat omkring på kryckor i sex veckor… Mer om det i ett eget inlägg. Men det har i alla fall varit skönt att Mio har varit ganska frisk när Alvin har varit mer klen och behövande. Hur som helst… så här är det ju alltid – att han är bra ibland och dålig ibland. Tyvärr, om man slår ut det på hela året, så är det dock mycket mer dåligt än bra. det är så sorgligt eftersom skolarbetet blir drabbat, det sociala livet med vännerna blir drabbat, humöret blir drabbat… och så vidare.
När det gäller skolan så märker jag tydligt hur det är ett helt annat tempo nu i sexan – och ännu värre lär det ju bli i sjuan. Han kommer inte ha en chans om vi inte får mer hemhjälp, vilket vi givetvis ska få. Skolan har numera direktkontakt med neurokirurgen så att jag slipper hålla på med intyg hela tiden. Sen när det gäller det sociala – ja men det är faktiskt rätt sorgligt… när han är sjuk så är han sjuk, och då har han ingen lust att hänga med kompisar. Alls. Det fina är att när han är frisk så har han ett fantastikt socialt liv. Hans vänner är jättefina och finns alltid där när han väl är bra. Tack och lov.
Hur som helst – jag har pratat en del med läkarna i Tyskland, och nu har jag äntligen fått kontakt med den som ska ta emot honom och ta hand om honom. Jag väntar på att få besked om när vi kan komma och exakt vilka utredningar de kommer att göra och lär få vänta med det (beskedet) tills i början av augusti eftersom läkaren är på semester. Men jag håller tummarna hårt för att det blir i oktober eller november. Nu när jag vet att det här ska bli av så är jag så himla nervös. Vi har alltid sett det här som den sista (omöjliga och ouppnåeliga eftersom det är så dyrt) lösningen, och nu när det är nära så är jag jättenervös… Tänk om de inte hittar vad som är fel. Tänk om vi står kvar på samma ruta när vi kommer därifrån. Men det tror jag väl ändå inte. Håller tummarna stenhårt för att vi kommer lite närmare en lösning i alla fall. Det tror jag att vi gör nu när någon verkligen engagerar sig och går till botten med det.
Återigen – TACK till alla som har bidragit till det här. Det går inte en dag utan att jag tänker på hur fina ni är. Inte bara att ni har skänkt pengar, ni verkar så himla hjärtliga och engagerade också. Tack ♡
PS. Ska bli bättre på att uppdatera bloggen.
Här är min lilla goding när vi var på Naxos för ett par sedan – en resa som slutade med helikopterfärd till sjukhuset i Athen.
❤️
❤️