Den här veckan har jag funderat och ifrågasatt ganska mycket i mitt entreprenörskap. Nu vill jag inte att ni missförstår mig, utan bara lyssnar på exakt det jag säger utan att tro att det finns något oskrivet mellan raderna, för det gör det inte. Det här är mina tankar och känslor till 100% och det finns ingenting annat än just det som jag nu skriver.
Jag gissar att alla entreprenörer och egenföretagare känner så här ibland. Hoppas jag… Och jag kan, med handen på hjärtat, säga att det faktiskt är sällan jag gör det. Men nu är jag alltså där. Vad är det jag känner då undrar ni nu? Jo men om jag bara ska säga det rakt upp och ner så tänker jag: Är det värt det? Är det värt att jobba 60 timmar i veckan? (Jag har inte ens tänkt på att jag jobbar så mycket, det var en kompis till mig som uppmärksammade det häromdagen, men det är ju “bara” tre timmar extra om dagen, och det gör jag lätt. Jag jobbar alltid en halvtimme, timme varje vardagsmorgon innan barnen vaknar, någon timme efter middagen på kvällen om barnen är hemma, heeela kvällarna om barnen inte är hemma, och flera timmar både lördag- och söndagmorgnar). Är det värt det att ha så lite fritid? Är det värt det att alltid oroa sig över huruvida tiden och pengarna ska räcka till? Är det värt det att ALDRIG kunna koppla bort jobbet?
Och visst, man kan så klart jobba stenhårt i perioder. Så ÄR livet. Men av någon anledning så ser jag liksom inget slut på det utan det blir liksom bara mer och mer. Och det är klart att det blir så när jag reser mer än vad jag gjorde tidigare. Inte nog med att resdagar är extra långa – ofta går jag upp 04,30 och kommer hem vid 21 – förutom det så måste jag ju fortfarande svara på mail, skicka ut offerter, fixa med redovisning, träffa potentiella praktikanter, förbereda utbildningar och seminarier osv. vilket gör att jag har att välja mellan att sitta uppe halva natten eller att komma efter i mitt arbete. Och jag hatar att komma efter. Men jag vill också ha ett liv.
Så jag vill ju inte enbart jobba och kämpa. Det är ju inte det livet går ut på, eller hur?! Jag har inga problem att kavla upp ärmarna i perioder om jag vet att det ger resultat, men att alltid springa omkring så här och jaga, jaga, jaga… det vill jag inte. Jag tror att vi har hamnat i en växtvärksfas nu och att det är därför det blir så här, men det hade varit så mycket lättare om vi hade varit två – om jag hade haft en medgrundare eller partner som hade delat allt extrajobb med mig och som jag hade kunnat köra stenhårt tillsammans med och sen hi-fiveat när vi var ur det. Jag har aldrig känt på den här typen av växtvärk innan, men förstår nu verkligen vad det innebär. Eller i alla fall i vårt fall… för just nu har vi väldigt många kunder som knackar på vår dörr och vill anlita oss, och det är ju fantastiskt kul, bara det att vi skulle behöva ÄNNU fler kunder för att kunna anställa en till person.
Vi har ju precis anställt Jessica och Angelica på frilansbasis halvtid, och så har vi anställt en annan tjej på projektanställning halvtid, och nu sitter vi här igen… och behöver förmodligen ta in ytterligare en på halvtid. Ja men så här håller vi på var och varannan vecka just nu. DET ÄR JU EGENTLIGEN HELT FANTASTISKT, jag vet!!! Men jag vill ändå kalla det för växtvärk. Och jag vill ju fortsätta att träffa alla härliga människor som jag träffar när jag reser runt och presenterar mig och Mama Said, det kan jag ju inte sluta med. Jag vill inte sitta och rulla tummarna och vänta på att vi får in kunder automatiskt utan själv försöka välja vilka vi vill jobba med och faktiskt aktivt höra av mig till dem. Ja men jag tror att ni fattar. Jag kan ju inte sluta nu när jag har fått in så bra rutiner kring säljet. Men jag vill fortfarande ha ett liv.
Så vad ska jag göra då? Jag säger det igen: jag hade behövt en assistent – en riktig doer, men sist jag sökte efter en så hittade jag inte riktigt rätt tyvärr… Det måste kännas 100%. Eller ska jag ta in en partner i företaget? Eller träffa en person som har varit där jag är idag och som har lust att dela med sig av sina erfarenheter? Eller bara lägga mig ner och sova och hoppas på att jag vaknar till en bra lösning imorgon? Eller kanske ta en anställning och jobba hälften av det jag gör nu och tjäna dubbelt så mycket? Eller bara jobba med att utbilda två gånger i veckan och tjäna fyra gånger så mycket som nu? Tja, det låter ju som ett enkelt val egentligen, men ni som känner mig vet att det inte kommer att ske. Jag älskar Mama Said och det som vi har byggt upp, och nu känner jag att vi har nåt stort på gång. Jag måste bara göra något åt min egen situation, för att alltid jobba så här… ja men då är det inte värt det.
Hjälp… eller nåt… ni som har gjort det här – kom med feedback om ni kan. Puss!
Å… så himla svårt. Tror att de flesta hamnar i den här typen av funderingar emellanåt. Jag tänker såhär, plus och minus. T.ex. nämner du en anställning, är det verkligen realistiskt! Skulle du trivas? Kan du sätta upp mål förnär du ”måste” jobba mindre? T.ex. sätta en väldigt skarp tidsgräns för att känna att du kommer ur det och efter det ha satt upp några alternativ? Anställa, avveckla, ta anställning? Men så du ser ett slut/förändring inom en rimlig tid? Jag tänker att det är svårt också för att man inte ser ett slut på det utan ekorrhjulet snurrar bara på. Ja, det är svårt att komma med nåt mer konkret, därför att vad man vill jobba med och hur en liv ska se ut är ju väldigt individuellt. Jag tror på dig!
Nej jag skulle aldrig ta en anställning… Dels så älskar jag att vara egen och sen så är det svårt med tanke på att jag har Mio som är mer eller mindre heltidssjuk. Ja det är nog det där med att jag inte ser ett slut på det… och att jag inte riktigt ser vad det ger. Hade någon sagt att jag ska hålla på så här i ett år till och sen så kommer vi tjäna så pass mycket pengar att det rullar, jag känner mig trygg och vi kan anställa fler etc. så hade jag inte haft några som helst problem att köra på… jag kanske får sätta mig ner och räkna lite och hitta några slags mål. TACK ?
Försök prioritera och dela upp saker i måste göra, vore bra att göra, är roligt att göra. När orken tryter gör endast måste göra och vänta på att energin finns där för det andra. Man kan inte vara på topp 365 dagar per år.
Känner absolut igen mig i dina tankar ”är det värt det”. Jag har en heltidsanställning + ett företag så jag vill inte ens räkna timmarna jag lägger ner. Men precis som du säger så slår det mig i bland om jag verkligen prioriterar rätt, med tanke på barnen…MEN jag älskar det jag gör och har inget annat sätt just nu 🙂