När det inte blir som man tänkt sig! 💁🏽‍♀️

Ofta — jag skulle säga minst en gång i veckan, och under många och långa perioder ännu oftare — så blir det inte alls som jag har tänkt mig. Och detta beroende på att jag har ett barn (Mio) som är sjuk.

I lördags till exempel… då hade vi ju laddat och preppat för att vara på stranden hela dagen. Mitt i natten vaknade jag av att Mio stod med huvudet ovanför mig (Blir alltid livrädd när han väcker mig sådär på nätterna även om det händer nästan varje natt) och sa att han hade jätteont i huvudet. Där och då så insåg jag vad det skulle betyda: Ingen strand för oss på lördagen. 😞Jag som hade sett så otroligt mycket fram till det, och fått igång barnen också. De var för en gångs skull väldigt pepp på stranden och tyckte att det skulle bli jättemysigt.

(Och så i tisdags då… när allt kraschade under vårt webinar… 😩😩😩)

Men, när sånt här händer, så är jag ändå typen som håller modet uppe och på nåt sätt låtsas att det ska bli som vi tänkt, ändå tills att jag verkligen vet att det är helkört. Så när jag väckte Mio på morgonen så hade jag ändå gjort det sista med packningen och förutsatte att vi skulle iväg. Tills han gick upp… Jag märkte direkt att här blir det nog ingen strand. Och mycket riktigt: “Mamma… jag har ont i huvudet…” Jahapp, bara att ändra sig dårå… Jag vägrar att gnälla, och bli bitter och ha mig, över att det inte blev som vi hade tänkt. För jag VET ju att den enda jag skadar är mig själv (och barnen) så i de lägena är jag ursnabb på att ställa om siktet. Jag tänker att “Jaha, det finns nog en bra mening med det här ändå… Vi hade kanske krockat… Eller bränt oss i solen eller nåt”. Ja men ni fattar. Jag har nåt slags survival-mode som switchas på och som gör att jag inte hamnar där nere i bittersörjan och geggar omkring.

Jag är väldigt glad över det här och förstår att det är en superbra grej att ha, och som gör mig själv väldigt gott. Och jag inser att det är jäklans tur att jag har den här superkraften eftersom jag så ofta har fått ändra mina planer pga. Mios sjukdomar. Eller så har jag utvecklat den just för att jag har tvingats, jag har ingen aning. Men jag inser att jag ska ge den här sidan av mig själv beröm och pepp, för det hjälper mig otroligt mycket. 👏🏽 Det gör inte nån skillnad för andra — men för mig känns det så jäklans bra att inte bli sur och bitter över saker som jag inte kan påverka.

Hur funkar ni? 🤔 Jag tycker inte att det finns något rätt eller fel här, men är nyfiken på hur det är för er andra.

PS. Vi fick vår superdupermysiga stranddag i söndags istället. ❤️

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *