Dag: 8 juni, 2015

Den här grillade sandwichen, med kyckling och pesto, jag vill bara skrika ut OH MY GOD! Hur kan något vara så gott? Hur kan en sandwich vara så god? Jag tänker stanna här. Vägrar åka hem och aldrig mer få äta den. Ok, jag åker hem och hämtar barnen. De kan jag inte vara utan. Saknar ihjäl mig faktiskt. Men den här sandwichen. På The Market. Som är en saluhall. På bottenplan i Twitter-huset. Oj! Gå dit och beställ Sandwich med kyckling och pesto! 
Och ja – ni kan lita på mig. Jag har testat alla kycklingbagels, paninis och sandwiches ni kan tänka er.
             

Ok, nu har jag att välja mellan att ta den blå vägen, (Närmare ja, men vääääldigt mycket brantare. Det var den där vägen som när man tror att man är på toppen så blir det ännu värre. Fast idag är jag ju förberedd och har ingen tung cykel med mig) eller den vinröda vägen. (Längre ja, men behagligare att gå och kanske den inte gör mig svettig när jag kommer fram till mitt möte heller).

Fast jag gillar ju backarna, utsikten och hur det bränner i benen. Dessa val…

Jag är ett BIG fan av musikaler som sagt, och älskar Annie. Det är nåt med de där barnen som är så enormt duktiga som får mig att gå igång. Älskar det! Igår såg jag som sagt Annie. Shit vad duktiga de är, kidsen. Här Issie Swickle, 9 år (!) som spelar Annie:

De här stunderna, morgnarna när solen är på väg upp, är fantastiska. Speciellt eftersom jag har lyckats pricka in en väldigt solig och non-foggy vecka. Nu är klockan 6,30 och jag ska kicka igång sista dagen här, i morgon åker jag hem. (Men kommer inte hem förrän onsdag em/ kväll. Tidsskillnad ni vet). Dagen idag består av en mängd möten. Ska träffa en tjej från Runway (ett workspace i Twitterhuset), en kille från Bootstraplabs och så tre personer från tre andra startups som jag har träffat här och som jag ska ta en kaffe med för att lyssna lite på hur de jobbar med PR. Sen ska jag hinna med en joggingrunda i backarna också. Nej jag springer inte uppför. Går upp och springer ner. Det går inte att springa uppför (hälsningar, tjej från Malmö)



PS. I morse (ja ja, klockan är ju bara 6,30 men jag vaknade som vanligt vid 5) råkade jag klicka upp mailen och kom då ihåg att jag hade lovat så dyrt och heligt att öppnar man mailen så ska man minsann åtgärda den. Så jag tvingades göra det. Från sängen. Klockan fem. I mörkret. Nyvaken. Men hellre det än att bryta löftet första dagen. Nu jäklar! Dåliga vanor borde man alltid försöka bryta. Eller bestämma sig för att det är ok och inte hålla på och klaga på sig själv. Antingen eller. Det mår man bäst av!
PS2. Om jag hinner – Vad sjutton ska jag köpa till barnen? Som inte är en souvenir men som ända känns amerikanskt/ San Francisco-igt.

Fler än jag som samlar på sig en massa to do's i huvudet utan att skriva ner dem på en lapp, i datorn eller i telefonen? Eller som öppnar ett mail, skummar igenom det, för att sen stänga det igen med tanken om att läsa det ordentligt och åtgärda (vad det nu är som ska åtgärdas) det senare. De här två grejerna måste vara de två mest idiotiska sakerna att göra, eftersom:
1) … att samla to do's i huvudet slösar onödigt mycket på hjärnans energi (står det tydligen i boken som heter “Getting things done” av David Allen. Jag har inte själv läst den så det kan tyckas konstigt att jag refererar till den men Neeeej då, hur som helst så är det ett sånt hett produktivitetstips så det spelar ingen roll).
2) …det är stor risk att man missar att svara på mail när man öppnar, halvläser och ska åtgärda sen. Dessutom får man en massa stress inom sig som är helt onödig.
Det här är ingen rocket science utan till och med ganska självklart. När man läser det. Och det finns mängder av böcker för hur man ska vara så produktiv som möjligt. Jag funkar dock så att om det blir för stort, svårt och undoable så gör jag ingenting alls. Ger upp liksom. Så jag börjar gärna lite lätt så här.

Så från och med nu så lovar jag (med lite för mycket ljus runt ansiktet så att det ser ut som att jag har väldigt smala kinder) på heder och samvete (Shit, det här blir en utmaning) att öppna mail enbart när jag kan åtgärda dem, och så att jag verkligen gör det direkt också, så att det är klart sen liksom. Och så lovar jag att börja med to do-listor. Allt som jag tar in i huvudet ska transfereras över till min telefon istället. Jag använder anteckningsappen från Apple och tycker att den är enklast. Vill bara ha ett klick in.

När jag kom hem från min cykeltur så bestämde jag mig för att gå och se Annie, musikalen. Jag älskar musikaler och framförallt Annie. Den spelas här i San Francisco under tio dagar. Lucky me! Jag hade kollat upp tid och biljetter igår så jag tog helt enkelt cykeln och drog iväg. Jag ville inte åka i för god tid eftersom det är rätt skumma kvarter just där. Men! Det jag inte hade räknat med – jag tänkte att jag snabbt svischar dit på min cykel – var att det är backigt här (Hur korkad?) Hur är det möjligt att Google Maps visade mig den absolut backigaste vägen? Jag var liksom högst, högst uppe på toppen. Trodde jag. Ni vet när man ser slutet – toppen liksom – och känner att yes, yes, yes, nu är jag nästan uppe och snart går det nerför. Jihaaa!

Då uppenbarar sig backen från helvetet.  PS. Jag hann i tid. Hade 3 min tillgodo.

Update: På vägen hem lurade jag Sän Frän, Google maps och alla backar. Cyklade runt hela stan utan en enda backe. Det blev långt, men inte en enda backe. Min dos för dagen var liksom fylld.

Jag började min cykeltur vid 10,30 och cyklade längs med kusten på väg mot Golden Gate. De hade tydligen Toughest här i San Francisco. Eller inte. Triathlon i alla fall. Så jag fick cykla slalom för att inte cykla in i någon, fick åthutning av en polis för att jag var i fel fil och skämdes hela sträckan över min ringklocka som hela tiden småpinglade. Alla vände sig om hela tiden som om jag bara “Akta er, här kommer jag!”

Jag hade visst valt den dimmigaste dagen av alla och tänkte ett tag att det ju var lite onödigt att cykla över en blåsig bro om jag ändå inte fick se den.

Men så tog det bara ett par minuter – ja på riktigt alltså. Jag hann inte ens hoppa upp på cykeln igen från förra fotot – så såg det ut så här. Things are going fast här i Sän Frän.

Det var inte bara jag som cyklade.

Väl på bron var det först dimmigt.

Men jag cyklade på (som om jag hade nåt val)

Och sen – Wow! Plötsligt var det klart och soligt. Och väldigt varmt.

I alla fall om man har svart, långärmad tröja.

Väl över bron var det en härlig sträcka nerför (som sen skulle göras uppför).

Och så fick jag se bron från andra sidan. Eeeh, så klart.

När jag kom till andra sidan så cyklade jag kanske 10-15 min (dit. På hemvägen blir det 30. Uppför var det ju) innan jag kom till den underbara lilla orten Sausalito. Hur mysigt som helst.

Där tog jag en lunchpaus.

Funderade på om det kunde vara ett ställe man skulle vilja bo på.

Och så satte jag mig på en bänk och åt fruktsallad, drack vatten och smorde in mig som sagt.

Sen var det dags att cykla tillbaka. Här ser man rätt tydligt att det är ett stort moln exakt bara över SF. Karma? Vad har de gjort för ont?

Cyklade förbi Alcatraz också, men det har jag ju som sagt utsikt över där jag bor så den vyn har jag börjat vänja mig vid. Jag har hört att det är flera dagars kö om man vill ha biljett dit.  

Sen kom jag hem igen, till min härliga utsikt. Nä just det ja, jag bor ju inte här. Glömde det för en stund. Men jag skulle kunna tänka mig att ha ett svajande palmblad utanför mitt fönster jag med. Älskar det!

Jag gjorde ju ett misstag häromdagen, då jag låg vid poolen och skyddade mig alldeles för dåligt mot solen. Så nu sitter jag här i Sausalito – har precis cyklat över Golden Gate – och smörjer in mig (igen) med spf 55 i ansiktet och på axlarna. På axlarna kan tyckas konstigt eftersom jag har en långärmad svart träningstopp. Läs rubriken igen: Supernojig!