Månad: juli 2017

Grattis min lilla älskling

Jag kan inte förstå att det har gått 10 år! 10 år! Min lilla goding, som inte är så liten längre, börjar (också) bli stor. Ja igår fyllde Alvin år. Vi firade honom genom att sjunga på morgonen och ge presenter – det viktigaste av allt i en tioårings liv. Sen var planen att gå och köra go cart, äta glasstårta hemma och på kvällen gå på trav och spela på hästar. Det var nån slags familjetillställning där.
Planerna ändrades dock eftersom Alvin varken var sugen på det ena eller det andra. Vi hamnade på Leos lekland (Finns det nåt värre ställe för en vuxen att hänga på?) och sen valde han att ha myskväll hemma. Typiskt Alvin att välja hemmamys ♡
Och väldigt typiskt mig att inte ta några bilder. Glömde helt och hållet bort det i allt firande. Två ynka bilder var vad jag fick till. En på “tårtan” – ja han gillar inte tårta direkt så det fick bli en egengjord glassvariant…
… och en på födelsedagsgrisen himself. Tio år! ♡
 
 

Kommentera (0)

Influencers, temperament och tipsigt

Nu jäklar har vi fått ordning på podden, jag och Linda. Vi har en stående tid som vi spelar in, vi använder mikrofoner för att få bra ljud och vi ger den helt enkelt kärlek. 

I det här avsnittet råkar jag gå in på ett ämne som testar Lindas temperament, och sen ger jag två, som jag själv tycker då, supertips.
Om ni vill lyssna så hittar ni den i er podcast-app under “Vad fan håller jag på med”. Eller här om ni har iPhone.
Nu är vi på väg till Zoo i Köpenhamn för att fira en födelsedag i förskott. 

Kommentera (0)

Hur gör man med tonåringar och tider?

Mio börjar bli stor. Riktigt stor. Ena sekunden –  när han är sjuk – är han dock fortfarande en liten kille. Men sen, så fort han mår bra och reser sig ur sängen så ser jag hur lång och stor han har blivit. Men det är inte det enda, att han har blivit lång, han är liksom stor och vuxen i sättet också. Nu förstår jag verkligen det här med att man bara har sina barn på lånad tid och varför man ska ta vara på det, för helt plötsligt så klarar de sig själva. 
Mio är självklart inte helt och hållet där ännu, att han klarar sig själv. Framförallt inte eftersom han är sjuk så ofta och dessutom har diabetes, men jag märker ändå att han börjar bli så otroligt mycket mer självständig. Och att man nästan får se det som ett privilegie om han väljer att hänga med oss andra. För det är det inte säkert att han gör. 
En sak som är lite klurig, när man börjar bli stor (tonåring), är det här med tider. Han sitter gärna uppe och spelar (online) med sina vänner på kvällarna och tycker att jag är knäpp som har som regel att han ska stänga ner och gå och lägga sig klockan 23 nu när det är sommarlov. Hans kompisar får vara uppe och spela till 23 på vardagar… säger han… och så tycker han att våra regler är för bebisar. Typ så.
Jag tänker att jag absolut inte vill att han ska sitta uppe hela nätterna och sova hela dagarna. Är det fel? Är man ledig borde man kanske få göra lite som man vill? Fast nä, det känns i hela magen att det skulle vara fel. Men jag vet inte. Hur sjutton ska man veta vilka tider som är lämpliga? Hur länge får man hänga ute vardagkvällar?Helgkvällar? Är det skillnad om han är hemma hos en kompis mot när han är utomhus och hänger? Måste man ha samma tider alltid? Så att det blir tydligt menar jag? Herregud, ge mig facit nån.
 

Kommentera (0)

Regniga dagar med barnen – som upplagt för konflikter

Fy vad pestigt det är med regniga semesterdagar när man ska hitta på nåt med barnen. Mina barn är lite för stora (eller för små?) för att bara lura iväg till stan och titta i affärer och fika. Och inte alls så lättroade som jag hade önskat. Man kan ju inte springa omkring på lekland, bio, bowling och sånt hela dagarna. För det första så är det ju svindyrt och för det andra så är det inte så kul när det blir för mycket av det goda. Igår var en riktig pestdag, vädermässigt, här hemma. Som upplagt för konflikter mellan kidsen – som just nu ofta hamnar i konflikt med varandra. Antingen är det Mio som har en anti-Alvin dag eller så är det Alvin som har en anti-Mio dag. Vad det innebär? Jo men typ att allt den andre gör irriterar dem. Så himla drygt. Jag vet att man får räkna med syskonbråk – men de här perioderna när det känns som att det går överstyr, vad gör man då? Delar på dem? Låter de sköta det själva? Går emellan och dealar och har sig? Hur man än gör så känns det som att man når samma resultat. Hur gör ni andra???
Idag är det i alla fall fint väder så då blir det strandhäng. Härligt!
 

Kommentera (0)

“Sälj din affärsidé”

Jag har startat några företag, dels så har jag haft två startups – ett som fortfarande lever kvar (mestadels i USA) och som jag har sålt av lite grann och ett som jag la ner för ett och ett halvt år sen när jag valde att satsa på Mama Said. Vilket bra val by the way. Mama Said och tjejerna där är definitivt den bästa arbetsplatsen man kan tänka sig. Jag hoppas att vi får in lite fler kunder nu i höst så att vi kan bli ännu mer stabila men i övrigt så känns allt faktiskt helt perfekt. Nu under sommaren, när vi är ifrån varandra, så inser jag ännu mer hur mycket jag saknar gänget när vi inte jobbar tillsammans. Vi är grymma helt enkelt. 
Se bara här – de (eller ja vi då) har till och med fått en hedersplats i hyllan här hemma. (Sorry tjejer, ramen som jag fick av er gick sönder i flytten). Ni ser där nere till vänster va? Det är Anni, Sanna, jag och Amanda. Vi måste få med vårt senaste tillskott Matilda också.
Hur som helst – nu var det ju inte det vi skulle prata om. Utan om affärsidéer. Jag får ofta höra att man borde sälja sin affärsidé. Ibland kan det vara någon som hör av sig till mig och vill ta en kaffe för att diskutera en affärsidé. Och när jag säger att jag tycker att den är bra så säger de att de vill sälja den till någon och undrar hur de ska gå tillväga. Och där har jag ett väldigt enkelt svar: Det går inte att sälja en affärsidé! 
 
En affärsidé är ingenting värt utan någon som orkar driva igenom den. Någon som orkar älta idén dag ut och dag in under lång tid, någon som orkar ta reda på om det finns nån marknad, som vågar ta risken och släppa den fasta inkomsten utan att veta hur det kommer se ut på kontot i slutet av månaden, som orkar jobba väldigt mycket och aldrig kunna vara helt ledig, som är beredd på att ha ont i magen för jämnan (ja men tills det lyfter och är stabilt menar jag – och det kan ta många år), som vill ha sitt jobb som sin livsstil, som är beredd på att offra mycket annat – ja för dygnet kommer alltid bara ha 24 timmar, och ska man satsa 100% på sin idé så måste något annat prioriteras bort.
Mitt första företag som jag satsade 100% på var Foap – som det skrevs och pratades mycket om i tidningar och TV i hela världen. Himla kul men jäkligt slitit. Mest mentalt eftersom det inte funkade mellan oss grundare till slut. Men det var en lärorik resa!
Ja men ni fattar min poäng va? Det är inte bara att få en affärsidé i knäet och vips så är man hemma. Nej, det krävs som sagt så otroligt mycket. Så att försöka sälja sin affärsidé går bort. Då är det bättre att lägga den energin på någonting annat. Och om man går och bär på en idé som man själv vill genomföra så behöver man inte heller – i de allra flesta fall – vara hemlig och förtegen. Det är oftast helt onödigt, beroende på vad det är för idé förstås, det finns alltid undantag. Tänk vad mycket det skulle krävas av dig (i tid, engagemang, pengar och intresse) om du skulle satsa på en idé och driva igång ett företag. Du skulle ju inte göra det bara för att någon annan har en bra idé, eller hur?
Min andra startup var NewsHubby, som jag alltså la ner när jag bestämde mig för att enbart satsa på Mama Said (som jag då bara drev med vänsterhanden)

I början, på Mama Said, var det bara jag och Anni – denna underbara människa, vän och kollega. Tänk vad mycket som har hänt sen dess.
Jag kommer ihåg att Vanja pratade i ett poddavsnitt om hur hon inte svarar på frågor som “Hur startar man en webbshop?” eftersom det ju krävs ett jäkla googlande, forskande, frågande, undersökande och så vidare innan man kan starta igång nåt. Det är ju det som är grejen – att man måste lägga ner oändligt med timmar på att ta reda på saker. Det finns aldrig nån genväg att gå, utan man går snarare omvägar vilket man kan se några år senare. Hade man gått genvägen hade man kanske kommit dit man är nu på bara ett par månader, men det är det som är att vara entreprenör och driva företag: Man måste gå omvägar för att hitta fram. Och (som också var Vanjas poäng) om man inte ens orkar googla sig fram till hur man startar en webbshop – ja men då kommer man sannolikt inte heller orka driva igenom sin idé år efter år. För det är ett jäkla slit, tro mig.
 
Det jag vill säga är att en affärsidé är ingenting värt – det är bara några ord på ett papper – det är själva genomförandet som är the shit! Och är man beredd på det så är det en himla rolig och spännande berg-och-dalbana.
 

Kommentera (0)

Alvins ben – en lång story

Alvin har ju haft ont i sitt ben – närmare bestämt i vaden – i något som känns som en evighet, men jag tror att det handlar om 6-7 veckor. Det kom från ingenstans men eftersom vi är vana vid diverse småskador (han är ju barn, plus att han spelar mycket fotboll) så reagerade vi inte så mycket i början. Men när det sen gick både en och två veckor och det bara blev sämre så började vi oroa oss.
Så vi gick till vårdcentralen. Ingen svullnad och inte särskilt ont när man tryckte på benet, så det verkade inte så farligt. Vi fick remiss till en kiropraktor som knäckte och vred lite. Dagarna gick, men Alvin fick bara ondare. Till slut gick vi tillbaka till vårdcentralen och till en läkare där som skickade honom på röntgen eftersom han nu hade haft ont så länge.
Vi väntade några dagar innan vi gick dit… och han röntgades, men man såg ingenting. Suck… Tack och lov så lyssnade läkaren på Alvin och på hur han hade börjat få ännu ondare och skickade iväg oss till barnakuten. Nu med kryckor så att han faktiskt kunde börja “gå”. Där tog ortopeden hand om honom – men han förstod inte heller vad det var utan skickade remiss till magnetröntgen…
Trots det onda i benet har vi passat på och njuta av sommaren. Här med krabbfiske i Båstad…
… och så har vi fiskat.
Hur som helst – efter två veckor gjordes magnetröntgen och sen var det dags att vänta på svar. De ringde till slut från barnortopeden och sa “Vi kan bara säga att det inte är något allvarligt, men kan inte berätta mer än så över telefon”. Det gjorde förstås ingenting! Att bara få veta att det inte var en tumör, som var det som de befarade in worst cast, var ju fantastiskt. Och i måndags var vi där. Han har en stressfraktur, det vill säga en spricka i smalbenet. Det positiva är att det kommer att läka… och det negativa är att det tar flera månader. Suck… Han är väldigt trött på att hoppa omkring på kryckor, min lille kille, men samtidigt så tror jag att han är glad över att han nu vet att det finns ett slut på det. Han har under de senaste veckorna nämligen pratat om att “jag kommer kanske ha det så här hela livet mamma?” och “Det är lika bra att du vänjer dig vid att alltid vänta på mig, det är så här det kommer vara nu” när jag har stått och väntat in hans lite långsammare steg.
Men han är så duktig, och så stark. Han hoppar fram på kryckorna med världens fart, och förutom att han nu måste ha dem hela sommaren så är vi jätteglada över att det så småningom kommer att bli bra.
 

Kommentera (0)

Varför är det så svårt att ha semester?

Jag tycker att det är så himla svårt att ha semester. Om jag inte – så fort semestern börjar – sätter mig på ett flyg och åker iväg till nåt ställe där det är sol, hav, bad och pool, så har jag så otroligt svårt för att stänga av jobbet. Mailen fortsätter ju att komma (även om det är mycket mindre på sommaren), postfacken ska tömmas, fakturor ska betalas, kunder ska faktureras… och så vidare… Och jag tycker att det är svårt att bara stänga av. Dels för att jag inte har förberett för att vara borta (jag tänker alltid att jag ändå kan hålla koll på de där smågrejerna fast jag har semester) och dels för att det är så det är när man har företag. Det är nog bara att gilla läget.
Det passar ju min personlighetstyp eftersom jag alltid har saker för mig och oftare har tusen bollar i luften än jag sitter i en soffa och ser på TV. Fast jag skulle vilja bli lite mer så – och sitta i soffan och se på TV eller kanske läsa en bok. Nu har jag snart haft semester i två veckor och har inte alls hamnat i nåt semester-mode. Jag ska göra allt jag kan för att hamna där nu tänker jag. Att det ska vara så himla svårt… Hur är ni? Har ni lika svårt som jag på att vara semesterfirare? Och framförallt – ge mig dina allra bästa tips på hur jag ska hamna i semester-mode.
Jag och Linda pratar om det här med att semestra som entreprenör i vårt senaste poddavsnitt… hur man gör för att lyckas. Eller nej egentligen pratar vi om hur vi båda inte lyckas. Här kan ni lyssna på avsnittet

Kommentera (0)

Mio-status och Tyskland i höst

Mio har hittills haft en helt okej sommar. Han har haft många fler bra än dåliga dagar. Väldigt skönt att få lite andrum och pausande i det onda. Speciellt eftersom Alvin, av från början oklar anledning, har hoppat omkring på kryckor i sex veckor… Mer om det i ett eget inlägg. Men det har i alla fall varit skönt att Mio har varit ganska frisk när Alvin har varit mer klen och behövande. Hur som helst… så här är det ju alltid – att han är bra ibland och dålig ibland. Tyvärr, om man slår ut det på hela året, så är det dock mycket mer dåligt än bra. det är så sorgligt eftersom skolarbetet blir drabbat, det sociala livet med vännerna blir drabbat, humöret blir drabbat… och så vidare.
När det gäller skolan så märker jag tydligt hur det är ett helt annat tempo nu i sexan – och ännu värre lär det ju bli i sjuan. Han kommer inte ha en chans om vi inte får mer hemhjälp, vilket vi givetvis ska få. Skolan har numera direktkontakt med neurokirurgen så att jag slipper hålla på med intyg hela tiden. Sen när det gäller det sociala – ja men det är faktiskt rätt sorgligt… när han är sjuk så är han sjuk, och då har han ingen lust att hänga med kompisar. Alls. Det fina är att när han är frisk så har han ett fantastikt socialt liv. Hans vänner är jättefina och finns alltid där när han väl är bra. Tack och lov.
 
Hur som helst – jag har pratat en del med läkarna i Tyskland, och nu har jag äntligen fått kontakt med den som ska ta emot honom och ta hand om honom. Jag väntar på att få besked om när vi kan komma och exakt vilka utredningar de kommer att göra och lär få vänta med det (beskedet) tills i början av augusti eftersom läkaren är på semester. Men jag håller tummarna hårt för att det blir i oktober eller november. Nu när jag vet att det här ska bli av så är jag så himla nervös. Vi har alltid sett det här som den sista (omöjliga och ouppnåeliga eftersom det är så dyrt) lösningen, och nu när det är nära så är jag jättenervös… Tänk om de inte hittar vad som är fel. Tänk om vi står kvar på samma ruta när vi kommer därifrån. Men det tror jag väl ändå inte. Håller tummarna stenhårt för att vi kommer lite närmare en lösning i alla fall. Det tror jag att vi gör nu när någon verkligen engagerar sig och går till botten med det. 
 
Återigen – TACK till alla som har bidragit till det här. Det går inte en dag utan att jag tänker på hur fina ni är. Inte bara att ni har skänkt pengar, ni verkar så himla hjärtliga och engagerade också. Tack ♡
 
PS. Ska bli bättre på att uppdatera bloggen.
 
Här är min lilla goding när vi var på Naxos för ett par sedan – en resa som slutade med helikopterfärd till sjukhuset i Athen. 
 

Kommentera (0)