Dag: 8 juli, 2015

Dag 2. Det känns som att jag inte kommer att få nog. Men det kommer jag, det vet jag. Såna här lata dagar är trist i längden. Men just nu – OH MY GOD! Jag njuter av varje sekund. Och idag när alla dessutom är piggare så har vi en rolig kväll att se fram emot också. Det är show här ikväll, och jag råkar veta att det är grymt duktiga entertainers här så det ska bli superskoj. Älskar sång, show och dans. Och det gör barnen med.

Efter min powerwalk/ joggingrunda i morse så gick vi och åt frukost.

Väldigt god frukost.

Jag vill redan nu, kära pannkakekock, be om ursäkt å Alvins vägnar. Han kommer se till att du får jobba över varenda frukostpass hela veckan. När Alvin säger “Hur många får man ta?”, då vet man att han är på gång.

Sen tvingade jag ner dem här två till stranden en stund. Hade de fått välja hade vi legat i poolen hela dagarna.

Sen kom dippen. Det är det här som är lite besvärligt med diabetes: Först äter man lite för mycket frukost för att det är semester och så himla gott. Då kompenserar man det med lite extra insulin. Som inte visar sig räcka, utan man är fortfarande för hög. Då kompenserar man med ytterligare insulin. Och som tur är tar mamman upp en ur badet för att checka lite då och då (av någon underlig anledning känner inte Mio när han har lågt blodsocker om han leker i vattnet) hur blodsockret är. 2,5!! Alldeles för lågt. Allt under 3 är risk för svimning, och då vaknar man inte förrän man får en spruta eller flytande socker. Det vill vi inte vara med om. Så vi fick ta druvsocker och vila en kvart och sen gå och äta lunch. 

Det här är min favvis ever. Jag äääälskar hela köttbitar eller kycklingfiléer och så en massa grönsaker och såser till det. Det är det som är det fina med buffé som sagt – Någon annan har grillat köttet och skurit upp alla grönsaker. Mums! Det här är förmodligen första och sista matbilden ni ser i den här bloggen så håll till godo. Once in a lifetime…

Efter lunchen ville killarna gå upp på rummet en stund. Vi gjorde en deal – de fick vara på rummet en timme och jag fick ligga platt utan att röra mig ur fläcken en hel timme.  På stranden. Alla som har barn vet varför jag håller på och gormar om det här. Är man på solsemester där det är väldigt varmt så består dagarna av att kisande hålla koll på badande barn. Ofta sittande i ganska oskön ställning. Det jobbiga med dem (barnen) är att de rör på sig också. Så den här stunden var guld värd! 

Sen fick jag peeling för fötterna (intalar jag mig). AJ vad det gör ont i de här flip flopsen. Någonting i dem gör att sanden river sönder fötterna. Måste vara remmarna. Ganska fina men rekommenderas inte.

Sen var det dags för pooltimmar. Ja för de kan ligga i vattnet i flera timmar. Jag ska inte klaga dock utan satt ganska skönt med Veronica Maggio i lurarna.

Och kollade in killarna som badade.

Till slut gick de självmant upp. Trodde aldrig att det skulle hända, men är väldigt glad att jag väntade ut dem. Det är en skön känsla att veta att de har badat sig mätta för idag, att det inte var jag (och min rastlöshet) som drog upp dem.

Första morgonrundan – check! Så.jäkla.härlig! Bäst av allt är att man bara lämnar in nyckeln i receptionen och slipper hålla på och släpa runt på den.  Och kanske att hotellet ligger på stranden. Det är också bra. Ett steg utanför så är man ute på sin runda liksom. Första delen av rundan var faktiskt riktigt sval. Jag stack väl ut vid kvart i sju tror jag. Perfekt tid. Tidigast halv sju kommer jag vara ute, för innan dess är det mörkt.
Gick en del och sprang en del. Kunde inte låta bli det där med att springa vid vattenbrynet. Men det lutar ju så förfärligt så det var rätt jobbigt. Inte fysiskt jobbigt, mer krångligt. Snett.
Gick förbi Atalaya (tror jag. Är det här Atalaya?) som är Alcudias högsta berg. Där uppe på toppen har jag varit, när jag gick Ving-skolan 1992 (!) Jag kommer så väl ihåg hela den dagen. Det stod “Flora & fauna” på schemat, och plötsligt när vi satt där i vårt klassrum så säger våra lärare att vi har sju minuter på oss att springa upp på rummen och byta om till träningskläder och köpa dricka och snacks. Det var nån slags 7-minutersregel som man skulle klara som guide. Ingen tid för onödigheter om gästerna behövde en liksom. Kanske nåt jag borde lära Mio som gärna tar tjugosju minuter på sig för att ta på sig skorna? Hur som helst, jag kommer ihåg att min ena lärare lärde mig nåt väldigt bra där, när vi svettiga kämpade oss uppför: “När man tycker att all ens energi är slut har man alltid minst hälften kvar.” Jag älskar den tanken. Den ger en kraft när man som mest behöver. Tack för det Elisabet! 

Sen tog det plötsligt stopp! Vägen var slut.

Men det gjorde ingenting. Jag tog mig tillbaka till strandpromenaden igen. Som hade börjat vakna. Nu mötte jag inte längre bara städpersonal eller folk som gick hem från gårdagens krogrunda utan en massa andra joggare och powerwalkare.

Kom tillbaka till hotellet som inte riktigt har vaknat än.

Och till barn som inte heller riktigt hade vaknat än. Någon saknar sin mamma och flyttar tydligen över till storebror när jag är borta. Älskar de där två små <3

7,47 km blev det. Lite powerwalking och lite jogging. Nu – invänta barn som ska vakna… 
Och sen – äta världens godaste hotellfrukost. Jag tror det i alla fall. Jag kommer ihåg att redan min första säsong, (det var lääänge sen) så hade Sunwing fattat grejen med riktigt jäkla bra hotellfrukost. (Jag gick upp 3-4 kilo under en säsong bara på grund av frukosten tror jag). Så jag tänker att den har följt med i tiden och blivit ännu bättre nu. För höga förväntningar? Äsch, det enda som kan hända är att jag går här i ett frukost-längtans-lycko-rus i onödan. Man ska väl ta varje chans att vara glad? Typ.

Vi tog det rätt lugnt igår. Vi hade som sagt sovit alldeles för lite natten innan så för att slippa att någon skulle bryta ihop – Ja det finns en (liten en. Faktiskt minst) i den här familjen som inte riktigt klarar det här med för lite sömn – så gick vi och la oss tidigt. Men först, den där härliga stunden efter badet ni vet, när man kommer upp på rummet, har duschat och sen bara ska fixa sig (i luftkonditionerat rum, annars hade man svimmat). Just den här stunden älskar både jag och barnen. De har några lekar som de alltid leker efter duschen, och det är så himla härligt att se och höra dem då. Lååångt ifrån iPads, telefoner och tjafs.
Vi tog hissen ner till restaurangen. Det är sååå skönt att den ligger i samma byggnad såna här kvällar (när man är alldeles vimmelkantig av trötthet).

Det ser ut som att vi hade en rätt otrevlig stund där i restaurangen. (Mio åt väldigt mycket friterat + en glass efteråt. Väldigt svårt för diabetesen, men vi gjorde tydligen helt rätt insulindosering så det gick jättebra. Trixet när man äter så mycket fett ihop med kolhydrater är tydligen att ta insulin vid 2 eller 3 tillfällen istället för bara precis innan maten). Det var tapas-buffé på menyn. Jag älskar tapas. Men inte fisk. De hade inget kött/ kyckling som jag gillade så jag fick gå på barnmenyn och ta köttbullar till mina tapas.

Som att båda barnen var jättesura.

Och att jag och Alvin inte ville veta av varandra.

Och kanske som att jag försökte på mig nån sorts försoning.

Men så var det inte. Vi hade jättemysigt. Gick en runda på stranden efter middagen.

Träffade på en kille från Malmö som jag känner lite grann. Så klart. Världen är som bekant väldigt liten. De är här ett gäng sen i fredags. Men sen tog jag mina trötta barn, och min egen trötta kropp, och gick upp på rummet. Jag tippar på att det tog en sisådär 2 minuter för barnen att somna.

Ha! Jag vann över dygnet. Efter att ha sovit 2 timmar (barnen 5) natten innan så gick vi och la oss tidigt igår och somnade vid 22. Så idag vaknar jag, utvilad, innan dagen har vaknat. Perfekt! Nu ska jag snöra på mig skorna och gå ut på en powerwalk (eller kanske löprunda, allt beroende på hur varmt det är och vad jag hittar för slinga. Längs med stranden till att börja med är ju självklart) precis samtidigt som solen går upp. Det är två fina grejer med det: 1) Ja men det är ju fint 2) Det är inte så varmt.