Månad: juli 2015

Vi njuter, det gör vi absolut! Men det har uppstått en del små missöden idag. Först – Mios blodsocker är alldeles för högt hela tiden. (Det borde vara lågt eftersom han badar så mycket). Vi tar mer och mer insulin men det verkar inte hjälpa, så vi misstänker nu att hans basinsulin, det som han tar på morgonen och som ska verka hela dagen, har blivit dåligt p.g.a värmen. I morgon testar vi nytt basinsulin. Ja vi har ju med oss extra. Håller tummarna för att det går bättre…

… så att han slipper vara så knäckt min lille kille. Han blir så orolig när han har högt blodsocker.

Den här lille killen däremot hade inga större bekymmer vid frukosten, mer än att dividera om huruvida det var jag eller han som skulle dela hans pannkakor. Det blev jag.

Efter frukosten var vi en stund nere på stranden. Allt bra.Sen gick vi till poolen. Ser härligt ut va? Det som i själva verket sker här är en uppgörelse två killar emellan. Om vem som är dummast. Men sen fick Alvin magknip och fick lägga sig i skuggan. När det var över åt vi lunch. Mios blodsocker var högt som vanligt, men nu hade vi förstått att det kanske var fel på morgoninsulinet så då tog han mer inför maten. Verkar gå lite bättre.

Mitt under lunchen kom de och stängde av poolen. Bajs i vattnet. Mysigt! En bebis hade råkat komma med en liten överraskning. (Ehm, det FINNS blöjor som funkar att bada med!) Måste vara sjukt störigt för hotellet att stänga av sin pool i 5 timmar. Och rätt störigt för oss.

Så då ville killarna vara på rummet en stund istället. Ni vet den där fantastiska stunden då jag ligger på stranden. Platt. Stilla. Jag tog hissen ner, när jag hade lämnat dem, glad över min kommande stund…

… som tyvärr inte blev så lång. Mio hade stoppat sin blodsockermätare i min väska, och den hade jag med mig på stranden. Och den är ju livsviktig. Bara att springa upp igen.

Så nu sitter vi här, och jag funderar på att gå en sån där vattenbrynspowerwalk, barfota. Det känns så sjukt skönt, men är kanske en myt det med? Låt mig testa och återkomma med svar.

Igår – lika härlig dag som de första dagarna. Eller kan man säga att det blir bättre och bättre? Jo men vi börjar ju få in rutiner här. Så vi vet vad vi ska göra liksom. Jag går fortfarande omkring och ler för mig själv över alla minnen som jag har härifrån. Det är ju som sagt allt från när jag var typ 10, som Mio, till när jag jobbade här. Tvära kast mellan både det ena och det andra med andra ord.

Hur som helst – dagarna då. De börjar med att jag smyger ut på en powerwalk/ joggingrunda. Just igår hade jag trötta ben så det blev powerwalk. Här:

Sen, efter frukosten gick vi ner till stranden. Vi har en deal om att vi går till stranden först, och sen till poolen. Idag ska jag, för att slippa 3000 “När ska vi gå till poolen?” tala om en exakt tid när vi ska gå dit. Så slipper vi tjat och otrevligheter. Tjat är trist.

Efter lunchen ville barnen ha sin mysstund på rummet igen, och jag… ja jag gick ner till stranden. Alldeles själv. Och la mig platt. Det är fantastiskt att vara här med barnen, det är ju det jag vill, att vi ska hänga liksom, men det innebär inte att jag inte njuter till max av den där ensamma timmen när jag kan ligga platt och inte hålla koll på badande vilddjur. En timme då alla “Mamma!” “Mammaaaaa!” garanterat inte är menade till mig. Det roliga är att vi båda dagarna har bestämt att det är en timme som gäller, eller att de kan ringa mig om de vill komma ner tidigare, och att Mio har ringt efter 58 minuter båda dagarna. Han är världens mysigaste lilla sällskapsmänniska som inte vill ha för långa avbrott och avstånd.

Förstår ni hur jobbigt det var att ligga där helt själv?

Men sen gick vi som sagt till poolen. Barnen ser ut så här hela dagarna. Jag tror att de där cyklopen har fastnat i deras ansikten. Inte mig emot dock, det gör att jag mycket lättare känner igen dem i poolen när jag sitter där och hökar över dem. När lämnar man barn ensamma i en pool förresten? Jag skulle  inte göra det nu utan sitter och hökar som en neurotisk person.

På kvällen åt vi middag med de där vännerna som vi råkade stöta på häromdagen. (De åker hem idag)

Och spelade pingis.

Sen var det Mini-stars (barn som uppträdde) och Rock-show (Sunwingpersonalen som uppträdde). Så jäkla bra! Jag filmade en del men det går trööögt att ladda upp. Mio sa att det kan ha varit det bästa han har sett någonsin. Jättetrevlig kväll, och kul att hänga med några andra familjer faktiskt.

I morse när jag vaknade kände jag mig tröttare än innan och funderade på att skippa powerwalk/ jogging, men så kunde jag inte somna om och snörade på mig skorna och stack ut. Och nu är jag överlycklig över det. Så jäkla skönt! Jag gick en halvtimme och sprang sen tillbaka. Pigga ben och otroligt skönt.

Det var väääldigt svettigt.

Men nu – frukost och strand! Hejrå.

Andra kvällen, som ju var första pigga kvällen, var trevlig. Vi åt middag på samma ställe, hotellrestaurangen alltså. Jag trodde att vi skulle ta oss iväg till stan på kvällarna eftersom vi ju faktiskt inte har All inclusive, men så verkar det inte bli. Det är skönt att ha restaurangen nära, och det är skönt att alla kan äta vad de vill (buffé). Sen blir det ju inte samma roliga sökande efter härliga utsikter och gourmetupplevelser när man är med barnen. De vill mest bli mätta på enkel och god mat. Och för mig är det också jättebra. Maten är god och de har tillräckligt många olika sorters sallader, grönsaker och supergod frukt för att jag ska vara mer än nöjd. Precis som att Alvin kommer äta dem ur huset när det gäller pannkakor, så ligger jag nog rätt så bra till när det gäller ananas. Är ni klara snart? Alvin är mästare på att äta snabbt, Mio är mästare på att äta långsamt och njuta. Dålig kombo. Sen satte oss och kollade in biljard.

Eller var det pingis?

[wpvideo tmw7RJ9k]

Jag satte mig där jag passade in, i den randiga soffan. 

Älskar att Alvin ofta utnämner sig själv till hjälte.

Det behöver inte alltid vara så stora prestationer

[wpvideo NGr0DF4h]

Vi gick till den andra byggnaden, Princesa, för att se på show.

Kom lite tidigt och fick hänga vid poolen en stund och vänta.

Det blev badtjat.

Och sen show. Så jäkla bra. Som alltid. De är grymma. Igår var det amerikanskt tema och idag är det rock. Alvin kommer att freaka totalt. I positiv bemärkelse.

[wpvideo TFkGa93e]

Och nu då, ny dag. Som började med en powerwalk. Idag är det vaaarmt och jag orkade inte springa nånting alls, bara powerwalka. Det var rätt trötta ben och en törstig hals. Men det var ändå skönt. Först blev jag lite störd på att jag inte orkade springa men så kom jag ju på att det där är min värsta bov – när jag blir arg på mig själv för “misslyckande”. Bättre att bara köra!

Smög upp tidigt och gjorde allt för att inte väcka barnen (som annars skulle förvandlas till små monster under dagen).

Gick förbi vårt gamla internkontor och huset där vi bodde, när jag jobbade på Ving. Ja man kan ju se att det var länge sen. Nu verkar det finnas… ingenting där.

Och den gamla “hemma-baren” Punt. Som idag är… nåt annat. Så klart.

Jag mötte rätt många med piggare ben än jag idag. Störiga människor.

Nääää då, det gör ingenting. Fint för dem. Jag är glad ändå.

Dag 2. Det känns som att jag inte kommer att få nog. Men det kommer jag, det vet jag. Såna här lata dagar är trist i längden. Men just nu – OH MY GOD! Jag njuter av varje sekund. Och idag när alla dessutom är piggare så har vi en rolig kväll att se fram emot också. Det är show här ikväll, och jag råkar veta att det är grymt duktiga entertainers här så det ska bli superskoj. Älskar sång, show och dans. Och det gör barnen med.

Efter min powerwalk/ joggingrunda i morse så gick vi och åt frukost.

Väldigt god frukost.

Jag vill redan nu, kära pannkakekock, be om ursäkt å Alvins vägnar. Han kommer se till att du får jobba över varenda frukostpass hela veckan. När Alvin säger “Hur många får man ta?”, då vet man att han är på gång.

Sen tvingade jag ner dem här två till stranden en stund. Hade de fått välja hade vi legat i poolen hela dagarna.

Sen kom dippen. Det är det här som är lite besvärligt med diabetes: Först äter man lite för mycket frukost för att det är semester och så himla gott. Då kompenserar man det med lite extra insulin. Som inte visar sig räcka, utan man är fortfarande för hög. Då kompenserar man med ytterligare insulin. Och som tur är tar mamman upp en ur badet för att checka lite då och då (av någon underlig anledning känner inte Mio när han har lågt blodsocker om han leker i vattnet) hur blodsockret är. 2,5!! Alldeles för lågt. Allt under 3 är risk för svimning, och då vaknar man inte förrän man får en spruta eller flytande socker. Det vill vi inte vara med om. Så vi fick ta druvsocker och vila en kvart och sen gå och äta lunch. 

Det här är min favvis ever. Jag äääälskar hela köttbitar eller kycklingfiléer och så en massa grönsaker och såser till det. Det är det som är det fina med buffé som sagt – Någon annan har grillat köttet och skurit upp alla grönsaker. Mums! Det här är förmodligen första och sista matbilden ni ser i den här bloggen så håll till godo. Once in a lifetime…

Efter lunchen ville killarna gå upp på rummet en stund. Vi gjorde en deal – de fick vara på rummet en timme och jag fick ligga platt utan att röra mig ur fläcken en hel timme.  På stranden. Alla som har barn vet varför jag håller på och gormar om det här. Är man på solsemester där det är väldigt varmt så består dagarna av att kisande hålla koll på badande barn. Ofta sittande i ganska oskön ställning. Det jobbiga med dem (barnen) är att de rör på sig också. Så den här stunden var guld värd! 

Sen fick jag peeling för fötterna (intalar jag mig). AJ vad det gör ont i de här flip flopsen. Någonting i dem gör att sanden river sönder fötterna. Måste vara remmarna. Ganska fina men rekommenderas inte.

Sen var det dags för pooltimmar. Ja för de kan ligga i vattnet i flera timmar. Jag ska inte klaga dock utan satt ganska skönt med Veronica Maggio i lurarna.

Och kollade in killarna som badade.

Till slut gick de självmant upp. Trodde aldrig att det skulle hända, men är väldigt glad att jag väntade ut dem. Det är en skön känsla att veta att de har badat sig mätta för idag, att det inte var jag (och min rastlöshet) som drog upp dem.

Första morgonrundan – check! Så.jäkla.härlig! Bäst av allt är att man bara lämnar in nyckeln i receptionen och slipper hålla på och släpa runt på den.  Och kanske att hotellet ligger på stranden. Det är också bra. Ett steg utanför så är man ute på sin runda liksom. Första delen av rundan var faktiskt riktigt sval. Jag stack väl ut vid kvart i sju tror jag. Perfekt tid. Tidigast halv sju kommer jag vara ute, för innan dess är det mörkt.
Gick en del och sprang en del. Kunde inte låta bli det där med att springa vid vattenbrynet. Men det lutar ju så förfärligt så det var rätt jobbigt. Inte fysiskt jobbigt, mer krångligt. Snett.
Gick förbi Atalaya (tror jag. Är det här Atalaya?) som är Alcudias högsta berg. Där uppe på toppen har jag varit, när jag gick Ving-skolan 1992 (!) Jag kommer så väl ihåg hela den dagen. Det stod “Flora & fauna” på schemat, och plötsligt när vi satt där i vårt klassrum så säger våra lärare att vi har sju minuter på oss att springa upp på rummen och byta om till träningskläder och köpa dricka och snacks. Det var nån slags 7-minutersregel som man skulle klara som guide. Ingen tid för onödigheter om gästerna behövde en liksom. Kanske nåt jag borde lära Mio som gärna tar tjugosju minuter på sig för att ta på sig skorna? Hur som helst, jag kommer ihåg att min ena lärare lärde mig nåt väldigt bra där, när vi svettiga kämpade oss uppför: “När man tycker att all ens energi är slut har man alltid minst hälften kvar.” Jag älskar den tanken. Den ger en kraft när man som mest behöver. Tack för det Elisabet! 

Sen tog det plötsligt stopp! Vägen var slut.

Men det gjorde ingenting. Jag tog mig tillbaka till strandpromenaden igen. Som hade börjat vakna. Nu mötte jag inte längre bara städpersonal eller folk som gick hem från gårdagens krogrunda utan en massa andra joggare och powerwalkare.

Kom tillbaka till hotellet som inte riktigt har vaknat än.

Och till barn som inte heller riktigt hade vaknat än. Någon saknar sin mamma och flyttar tydligen över till storebror när jag är borta. Älskar de där två små <3

7,47 km blev det. Lite powerwalking och lite jogging. Nu – invänta barn som ska vakna… 
Och sen – äta världens godaste hotellfrukost. Jag tror det i alla fall. Jag kommer ihåg att redan min första säsong, (det var lääänge sen) så hade Sunwing fattat grejen med riktigt jäkla bra hotellfrukost. (Jag gick upp 3-4 kilo under en säsong bara på grund av frukosten tror jag). Så jag tänker att den har följt med i tiden och blivit ännu bättre nu. För höga förväntningar? Äsch, det enda som kan hända är att jag går här i ett frukost-längtans-lycko-rus i onödan. Man ska väl ta varje chans att vara glad? Typ.

Vi tog det rätt lugnt igår. Vi hade som sagt sovit alldeles för lite natten innan så för att slippa att någon skulle bryta ihop – Ja det finns en (liten en. Faktiskt minst) i den här familjen som inte riktigt klarar det här med för lite sömn – så gick vi och la oss tidigt. Men först, den där härliga stunden efter badet ni vet, när man kommer upp på rummet, har duschat och sen bara ska fixa sig (i luftkonditionerat rum, annars hade man svimmat). Just den här stunden älskar både jag och barnen. De har några lekar som de alltid leker efter duschen, och det är så himla härligt att se och höra dem då. Lååångt ifrån iPads, telefoner och tjafs.
Vi tog hissen ner till restaurangen. Det är sååå skönt att den ligger i samma byggnad såna här kvällar (när man är alldeles vimmelkantig av trötthet).

Det ser ut som att vi hade en rätt otrevlig stund där i restaurangen. (Mio åt väldigt mycket friterat + en glass efteråt. Väldigt svårt för diabetesen, men vi gjorde tydligen helt rätt insulindosering så det gick jättebra. Trixet när man äter så mycket fett ihop med kolhydrater är tydligen att ta insulin vid 2 eller 3 tillfällen istället för bara precis innan maten). Det var tapas-buffé på menyn. Jag älskar tapas. Men inte fisk. De hade inget kött/ kyckling som jag gillade så jag fick gå på barnmenyn och ta köttbullar till mina tapas.

Som att båda barnen var jättesura.

Och att jag och Alvin inte ville veta av varandra.

Och kanske som att jag försökte på mig nån sorts försoning.

Men så var det inte. Vi hade jättemysigt. Gick en runda på stranden efter middagen.

Träffade på en kille från Malmö som jag känner lite grann. Så klart. Världen är som bekant väldigt liten. De är här ett gäng sen i fredags. Men sen tog jag mina trötta barn, och min egen trötta kropp, och gick upp på rummet. Jag tippar på att det tog en sisådär 2 minuter för barnen att somna.

Ha! Jag vann över dygnet. Efter att ha sovit 2 timmar (barnen 5) natten innan så gick vi och la oss tidigt igår och somnade vid 22. Så idag vaknar jag, utvilad, innan dagen har vaknat. Perfekt! Nu ska jag snöra på mig skorna och gå ut på en powerwalk (eller kanske löprunda, allt beroende på hur varmt det är och vad jag hittar för slinga. Längs med stranden till att börja med är ju självklart) precis samtidigt som solen går upp. Det är två fina grejer med det: 1) Ja men det är ju fint 2) Det är inte så varmt.

Ja men vi har det ju väldigt bra här. Det är fint att äta frukost i Malmö och lunch på Mallorca. Och sen ta ett dopp efter det. Vi hyrde solstolar och parasoll (Är ju så nojig över att Mios insulin ska bli för varmt) men det visade sig vara helt onödigt. Barnen låg i vattnet heeeela eftermiddagen och då var ju jag tvungen att vara där. Men jag hittade ett bra läge där på bryggan.
När vi kom till rummet packade vi inte upp. Vi slet bara åt oss det vi skulle ha och ställde till med kaos på bara några minuter.

Lunch åt vi på hotellet, i vår byggnad Nuevas Palmeras. Superfräsch buffé. Det fina med buffé är att någon annan har skurit upp oändliga mängder med frukt och grönsaker. Och lite extra bra här är att det bara är jag som kostar. Barnen äter gratis.

Att se de här två leka i overkligt turkost vatten – Wow! 

Efter badet gick vi iväg till hamnen för att handla hem snacks och dricka. DET VAR VARMT! Ni vet så där varmt att luften dallrar och det sista stället man vill vara på är en asfalterad väg utan skugga men däremot en massa bilar. Där gick vi. Alvin lovade på vägen tillbaka (under hot) att han aldrig mer skulle fråga hur långt det var kvar.

Men nu – nu sitter jag här
Och de – de hänger där
Och väskorna – de är uppackade.

Och vet ni vad jag älskar? Att hotellet har en egen sajt med all info. Det är ju rätt stort här och många aktiviteter. Älskar att det är så tillgängligt i telefonen så att man vet vad som händer när.

Men nu – dusch och maaat! Är så hungrig!

Så många minnen! Både från mina otaliga gånger här med pappa, som liten. Jag gick både i miniklubben, Club 13 och Club 18 här. Det vill säga många olika eror. Och så gick jag ju Vingskolan här en vinter. 2 månaders inskolning till livet. Och sen, inte minst, så har jag ju bott och jobbat här flera säsonger. Minnena cirkulerar runt som en tornado i huvudet, men eftersom det är urtrist för barnen att lyssna på en gammal mossig mammas upplevelser så försöker jag hålla det någorlunda för mig själv. Men nu ligger jag här på den där fina reklambryggan ni vet (Ving-reklamen), samma gamla brygga som jag låg på när jag var 10 år, (Jösses, hur länge håller en brygga egentligen?) och håller koll på barnen som kastar boll, och ser samtidigt den där filmen spelas upp. Den är väldigt lång. Och brokig. Men nu måste jag hoppa i vattnet. Hejrå.    

Jag älskar kvalitet och genomtänkta saker. Det fina med Sunwing är att man genom decennier av erfarenhet har gjort det bästa av det bästa. Man har förstått de mjuka värdena, att det inte bara handlar om hårdvaran och hur snyggt hotellet är. Nu råkar deras hotell dessutom vara väldigt snygga men det är ändå allt det där lilla extra som gör det så förbaskat bra. Älskar det! Jaja, jag har ju jobbat utomlands för Ving (och även på Sunwing) i 7 år men vill ändå påstå att jag är objektiv. Alla som jobbar i servicebranschen: det är det där lilla extra och den höga kvaliteten på saker som gör det. Tänk alltid på det!
Att checka in och få nyckeln redan på flygplatsen till exempel – Finemang!  
Eller det här med att bussen bara går till Sunwing, utan några stopp innan alltså. Hur skönt för barnen som bara räknar ner tiden tills vi hamnar i plurret?  
Älskar det!  Älskar också att Mio lämnade sin pollenallergi i Malmö.