Det jag drömmer allra mest om just nu är att åka på spa ett par dygn med en kompis, eller ännu hellre åka på en träningsresa eller vandring. Långt bort från datorer och mobiler. Gör det då! … kan man ju tänka. Men det går inte. Det är väldigt motsägande känslor. Ena delen av mig vill, vill, vill medan andra delen bara vill vara hemma med barnen. Dels för att jag har två extremt hektiska månader bakom mig där de har blivit drabbade (en mamma som har pluggat mycket på kvällarna samt att vi alla har fått gå upp extra tidigt… och så vidare) och dels för att Mio ju är sjuk. Det är den största orsaken.
Många säger att “Du skulle må bra av att komma bort från det där lite”… men det funkar ju tyvärr inte så när man är förälder. Inte för mig i alla fall. Jag vill komma bort, men jag skulle inte må bra av att lämna barnen. Hade de båda varit friska – Jaaaa, inga problem. Då vet jag att de skulle ha det bra med sin pappa, och dessutom många gånger mycket roligare med fotbollsfyllda dagar, men nu när min lille kille är sjuk, och mammig, och vi inte vet formen från en dag till en annan – ja men då känns det jobbigt. Ett alternativ skulle förstås vara att åka nånstans som är nära, där jag kan vara hemma inom en timme. Men det är ju rätt begränsande…
För er som inte har barn – det här är det värsta (Det där med bajsblöjor och trotsperioder är ingenting i jämförelse, det kommer ni greja): Att man aldrig. ALDRIG! är befriad. Man är liksom känslomässigt låst livet ut. Det finns inga pengar eller barnflickor i världen som kan lösa det. Man är känslomässigt fastlåst med sina underbara små kärlekar livet ut.
De här två… <3