Vi måste söka vård utomlands NU!

Jag är skittrött på det här nu. Hur många år ska han behöva åka in och ut innan det händer nåt? Vi har ju åkt in på akuten så himla många gånger med en liten kille som har varit enormt dålig. Han har legat i bilen – i baksätet – och skrikit och kräkts av smärta. Knappt varit kontaktbar. Och jag har varit livrädd medan vi har kört hela vägen till Lund. Det har varit skräckresor av värsta sort.
Alla läkare är snälla, kompetenta och väldigt tillmötesgående men varför är det inte möjligt att kolla vad som händer i hans huvud just när han är så där dålig? Jag förstår inte. Det måste finnas nåt sätt… Jag vägrar tro att det är så här det ska vara. Det enda som görs varje gång är att röntga honom för att se att shunten ser okej ut. Och det gör den. Alltid! Det är ju inte den som (synligt i alla fall) felar. Aldrig! Så den där CT'n är helt meningslös att göra, hans huvud har fått så mycket strålning redan så det känns bara onödigt. Varför kollar man inte nåt annat? Varför tar vi inte reda på hur högt trycket är när han har så ont? Det går inte säger dem. Men vad fan… Något måste vi kunna göra. Jag blir tokig. Min stackars lille kille, han är så trött på det här och har inget liv. Han orkar inte vara sjuk längre säger han. Nä det är klart, vem hade orkat det. FEM OCH ETT HALVT ÅR har det här pågått. Först 2 1/2 år innan han fick shunten, och sen 3 år med shunt. Fan.
Imorgon ska jag vara hemma och vabba med Mio. Hela förmiddagen ska jag fokusera på att översätta delar av journalen till engelska. Och sen ska jag ringa Försäkringskassan. Vi måste utomlands nu! Vem vet vad som händer nästa gång? Ja jag vill inte ens tänka på det faktiskt. Imorgon ska jag grotta ner mig i det här. Sen ska vi till Lund för att ställa om shunten. Tillbaka till där den var för några veckor sen. Utan mening, men vi måste väl testa igen ändå.
Är det några som är fina och engagerar sig så är det Mios klasskompisar. De är världens finaste kompisar <3