År: 2015

Tack återigen alla fina diabetesföräldrar för att ni gav mig värdefulla tips från verkligheten. Det var ju så att vi efter ett dygn här på Mallorca började mäta väldigt höga blodsocker. Vi hade trott att det skulle bli tvärtom med tanke på allt badande. Men så ställde jag frågan i diabetesgruppen och fick många svar om liknande upplevelser. Någon sa också att mycket vätska kan hjälpa. Vissa sa att de blir låga av värmen. Suck! Vilken jäkla sjukdom det här är alltså. Om den bara kunde vara konsekvent. Hur som helst så drog vi slutsatsen att det är värmen som höjer blodsockret. Och tänkte (med tanke på alla svar som dels var olika och som i vissa fall handlade om vätska) att det rimligtvis borde vara så att de som får högt blodsocker av värme behöver extra mycket att dricka. Så vi gjorde ett experiment igår: Mio drack 1,5 lite vatten utöver det han har gjort de andra dagarna, och redan vid lunch märkte vi stor skillnad! Nu skulle jag inte säga att vi är helt säkra än men det verkar onekligen väldigt lovande. Så vi kör idag igen, konstant intag av vatten i småportioner, (det hjälper inte att svepa allt på en gång om man ska tillföra kroppen en massa vätska) och borde då egentligen få ännu större resultat. Håll tummarna för det. Jag återkommer med resultatet. Men nu – end of min powerwalk och dags för frukost.

Nöjd Mio vid middagen igår

God morgon du powerwalk-vänliga strandpromenad  

Jahapp! Det är alltså så här det känns att vara utan barn. Idag är det ingen av mina killar som bryr sig om ifall jag badar, vill spela biljard eller vad jag än gör. De har dumpat mig! För en kompis. Jag är van att få hurrarop och glädjetjut varje gång jag hoppar i men nu är det ingen som ens noterar att jag är där. Jag förstår att jag härmed får ett litet smakprov på hur det kommer vara sen när man sitter hemma på fredagkvällar, för att man har barnen, men så är det ingen som vill ha fredagsmys. Jaja, det tar vi när det kommer. Men ja, jag får ett litet smakprov på det nu i alla fall.

Left all alone (men njuter väldigt mycket här i skuggan)

Barnen gick och spelade biljard.

Biljard är riskfritt, man kan inte drunkna, så jag la mig och hade det rätt skönt. Här…

… med den här utsikten. Det var härligt!

  … men säg den lycka som varar för evigt. Efter en stund kom de springandes och ville gå till den andra poolen, den där jag inte hade en skön solsäng. Så jag blev förvisad hit

Inte helt fel det heller i och för sig. Jag klagar inte. Men… jag undrar en sak (eftersom jag ser att andra inte gör som jag här): Hur gör ni andra när era barn badar i poolen? För mig är det totalt uteslutet att jag skulle ligga ner och checka till dem lite då och då. Jag sitter upp hela tiden och kollar in dem. Typ. Låter galet? Nu kommer jag inte att ändra mig, men jag undrar ändå, hur gör “man”? Hur gör ni andra? Ligger ni ner och kikar dit lite då och då, eller kollar ni hela tiden? När släpper man barn ensamma i en pool? Tänker att Mio kommer att tycka jag är störig om jag sitter där när han är 18.

Men han är världsbäst ändå. Fy vad meckigt det är med diabetes. Upp och ner ur poolen för att ta blodsocker (som också håller på upp och ner). Duktiga lilla människa ♥

Nu vet vi! Värme ger högt blodsocker. Sen om det beror på själva värmen eller på, som någon sa, att man behöver mer vätska för att inte få så hög koncentration i blodet, det vet jag inte. Det ska vi testa nu. Mio ska få dricka dubbelt så mycket vatten. Låt mig få återkomma och se om det hjälper.
Hur vet jag nu detta då? Jo, först och främst – älskade Diabetesföräldrar, ni är bäst♥ Vi får så mycket snabbare och bättre hjälp genom att fråga andra som faktiskt lever med det här, än att ringa till dia-sköterskorna (som visst det är jättebra, men en person som lever med det här 24/7 är ändå den med störst erfarenhet. Och så finns ni ju där dygnet runt typ. Det är en väldigt bra affärsidé – en slags worldwide crowdsourcing-plattform för alla typer av åkommor och sjukdomar. Men det tar vi en annan gång).
Se här bara. Får man 30 såna svar så kan man lätt dra en slutsats.

Och! Inte minst… så kom jag på att förra året, när det var Medelhavsvärme hemma i Sverige, så hände precis samma sak. Mio hade precis fått diabetes då så vi visste inte så mycket utan ringde förundrat till sköterskorna, som sa “Släng insulinet, det måste ha blivit dåligt i värmen”. Vi bytte insulin men det blev ingen skillnad. Däremot så höjde vi väl dosen tror jag.
Så nu vet vi att värmen påverkar! Sen om det har med vätskan att göra – ja men det ska vi testa nu. Återkommer!

Och Mio är förstås jätteglad över att vi har löst gåtan!PS. Till er diabetes-föräldrar – det är inte insulinet som har blivit förstört. Vi har testat nytt, direkt från kylen.

Jag tror att vi stannar här! Nä men helt seriöst… Nu när vi äntligen har kunnat åka iväg på semester (Fy vad vi har velat det här länge. När vi gjorde ett försök och kom iväg till Naxos för två år sen gick det ju inte så bra, och Mio har ju som sagt varit sjuk samtliga sommarlov sen han började F-klass. Nu ska han börja i femman) så vill vi liksom inte att det ska ta slut. Det känns som att vi vill göra det igen, speciellt om det är sådär superdåligt väder hemma i Sverige som jag hör att ni pratar om. Kanske vi ska hitta nåt, inte för dyrt, lite senare i sommar som har en superhärlig pool, som garanterat är varmt och som har god mat. Jag vill ha värmen och maten, barnen vill ha poolen. De struntar blankt i havet.

Den här stunden på dagen – är den inte underbar? Ni vet när alla har duschat och man har lite tid över och kan ligga och slappa lite i ett svalt rum. Love it!

Middagen åt vi återigen på hotellet. Det kommer inte bli nåt annat, det förstår jag ju nu. 

Himla kul att Alvin smygfotar oss tycker jag.

Eftersom det är stora avrese- och ankomstdagar igår och idag så var det ingen underhållning igår kväll. Så vi hade gjort en deal om att det var biljard- och badkväll istället.

Ibland är biljardstilen tveksam.

Sen blev det kvällsbad. Som barnen brukar tjata om så fort vi går förbi en av poolerna. Igår kväll körde vi all in på kvällsbad. Inbillar jag mig att det kommer räcka nu eller? Det roliga var att när nu de som vi träffade här, åkte hem igår kväll, så träffade barnen två nya kompisar direkt. Ja det är inte deras förtjänst – de är rätt blyga, men väldigt inbjudande och trevliga så fort någon börjar prata med dem – men nu har de i alla fall nån slags dejt vid poolen idag. Havet? Nä, det är slut på det för min del verkar det som. När jag jobbade på Ving så snackade vi alltid om “glada barn – glada föräldrar” och så är det. Poolen – here we come. Och jag är glad.

I morse sov jag lite längre. Eller ja, jag är ju morgonpigg, så med längre menar jag till strax efter sju. Det roliga är att varje morgon när jag kommer ut så tror jag för några sekunder att det har regnat. Tills jag kommer på att juuuust det, det är som de har städat och tvättat golven. 

Blev ingen jogging idag, bara powerwalking, för jag hade håll. Hatar håll. Var tusan kommer det ifrån? Varför liksom? Och på vägen tillbaka tog jag inte strandvägen utan den lite tråkigare, men ack så skuggiga, asfalterade vägen. Idag med Hannah & Amanda i öronen. Älskar att det har kommit ett nytt avsnitt. Känns som att vara ute och gå med några kompisar.

Vi njuter, det gör vi absolut! Men det har uppstått en del små missöden idag. Först – Mios blodsocker är alldeles för högt hela tiden. (Det borde vara lågt eftersom han badar så mycket). Vi tar mer och mer insulin men det verkar inte hjälpa, så vi misstänker nu att hans basinsulin, det som han tar på morgonen och som ska verka hela dagen, har blivit dåligt p.g.a värmen. I morgon testar vi nytt basinsulin. Ja vi har ju med oss extra. Håller tummarna för att det går bättre…

… så att han slipper vara så knäckt min lille kille. Han blir så orolig när han har högt blodsocker.

Den här lille killen däremot hade inga större bekymmer vid frukosten, mer än att dividera om huruvida det var jag eller han som skulle dela hans pannkakor. Det blev jag.

Efter frukosten var vi en stund nere på stranden. Allt bra.Sen gick vi till poolen. Ser härligt ut va? Det som i själva verket sker här är en uppgörelse två killar emellan. Om vem som är dummast. Men sen fick Alvin magknip och fick lägga sig i skuggan. När det var över åt vi lunch. Mios blodsocker var högt som vanligt, men nu hade vi förstått att det kanske var fel på morgoninsulinet så då tog han mer inför maten. Verkar gå lite bättre.

Mitt under lunchen kom de och stängde av poolen. Bajs i vattnet. Mysigt! En bebis hade råkat komma med en liten överraskning. (Ehm, det FINNS blöjor som funkar att bada med!) Måste vara sjukt störigt för hotellet att stänga av sin pool i 5 timmar. Och rätt störigt för oss.

Så då ville killarna vara på rummet en stund istället. Ni vet den där fantastiska stunden då jag ligger på stranden. Platt. Stilla. Jag tog hissen ner, när jag hade lämnat dem, glad över min kommande stund…

… som tyvärr inte blev så lång. Mio hade stoppat sin blodsockermätare i min väska, och den hade jag med mig på stranden. Och den är ju livsviktig. Bara att springa upp igen.

Så nu sitter vi här, och jag funderar på att gå en sån där vattenbrynspowerwalk, barfota. Det känns så sjukt skönt, men är kanske en myt det med? Låt mig testa och återkomma med svar.

Igår – lika härlig dag som de första dagarna. Eller kan man säga att det blir bättre och bättre? Jo men vi börjar ju få in rutiner här. Så vi vet vad vi ska göra liksom. Jag går fortfarande omkring och ler för mig själv över alla minnen som jag har härifrån. Det är ju som sagt allt från när jag var typ 10, som Mio, till när jag jobbade här. Tvära kast mellan både det ena och det andra med andra ord.

Hur som helst – dagarna då. De börjar med att jag smyger ut på en powerwalk/ joggingrunda. Just igår hade jag trötta ben så det blev powerwalk. Här:

Sen, efter frukosten gick vi ner till stranden. Vi har en deal om att vi går till stranden först, och sen till poolen. Idag ska jag, för att slippa 3000 “När ska vi gå till poolen?” tala om en exakt tid när vi ska gå dit. Så slipper vi tjat och otrevligheter. Tjat är trist.

Efter lunchen ville barnen ha sin mysstund på rummet igen, och jag… ja jag gick ner till stranden. Alldeles själv. Och la mig platt. Det är fantastiskt att vara här med barnen, det är ju det jag vill, att vi ska hänga liksom, men det innebär inte att jag inte njuter till max av den där ensamma timmen när jag kan ligga platt och inte hålla koll på badande vilddjur. En timme då alla “Mamma!” “Mammaaaaa!” garanterat inte är menade till mig. Det roliga är att vi båda dagarna har bestämt att det är en timme som gäller, eller att de kan ringa mig om de vill komma ner tidigare, och att Mio har ringt efter 58 minuter båda dagarna. Han är världens mysigaste lilla sällskapsmänniska som inte vill ha för långa avbrott och avstånd.

Förstår ni hur jobbigt det var att ligga där helt själv?

Men sen gick vi som sagt till poolen. Barnen ser ut så här hela dagarna. Jag tror att de där cyklopen har fastnat i deras ansikten. Inte mig emot dock, det gör att jag mycket lättare känner igen dem i poolen när jag sitter där och hökar över dem. När lämnar man barn ensamma i en pool förresten? Jag skulle  inte göra det nu utan sitter och hökar som en neurotisk person.

På kvällen åt vi middag med de där vännerna som vi råkade stöta på häromdagen. (De åker hem idag)

Och spelade pingis.

Sen var det Mini-stars (barn som uppträdde) och Rock-show (Sunwingpersonalen som uppträdde). Så jäkla bra! Jag filmade en del men det går trööögt att ladda upp. Mio sa att det kan ha varit det bästa han har sett någonsin. Jättetrevlig kväll, och kul att hänga med några andra familjer faktiskt.

I morse när jag vaknade kände jag mig tröttare än innan och funderade på att skippa powerwalk/ jogging, men så kunde jag inte somna om och snörade på mig skorna och stack ut. Och nu är jag överlycklig över det. Så jäkla skönt! Jag gick en halvtimme och sprang sen tillbaka. Pigga ben och otroligt skönt.

Det var väääldigt svettigt.

Men nu – frukost och strand! Hejrå.

Andra kvällen, som ju var första pigga kvällen, var trevlig. Vi åt middag på samma ställe, hotellrestaurangen alltså. Jag trodde att vi skulle ta oss iväg till stan på kvällarna eftersom vi ju faktiskt inte har All inclusive, men så verkar det inte bli. Det är skönt att ha restaurangen nära, och det är skönt att alla kan äta vad de vill (buffé). Sen blir det ju inte samma roliga sökande efter härliga utsikter och gourmetupplevelser när man är med barnen. De vill mest bli mätta på enkel och god mat. Och för mig är det också jättebra. Maten är god och de har tillräckligt många olika sorters sallader, grönsaker och supergod frukt för att jag ska vara mer än nöjd. Precis som att Alvin kommer äta dem ur huset när det gäller pannkakor, så ligger jag nog rätt så bra till när det gäller ananas. Är ni klara snart? Alvin är mästare på att äta snabbt, Mio är mästare på att äta långsamt och njuta. Dålig kombo. Sen satte oss och kollade in biljard.

Eller var det pingis?

[wpvideo tmw7RJ9k]

Jag satte mig där jag passade in, i den randiga soffan. 

Älskar att Alvin ofta utnämner sig själv till hjälte.

Det behöver inte alltid vara så stora prestationer

[wpvideo NGr0DF4h]

Vi gick till den andra byggnaden, Princesa, för att se på show.

Kom lite tidigt och fick hänga vid poolen en stund och vänta.

Det blev badtjat.

Och sen show. Så jäkla bra. Som alltid. De är grymma. Igår var det amerikanskt tema och idag är det rock. Alvin kommer att freaka totalt. I positiv bemärkelse.

[wpvideo TFkGa93e]

Och nu då, ny dag. Som började med en powerwalk. Idag är det vaaarmt och jag orkade inte springa nånting alls, bara powerwalka. Det var rätt trötta ben och en törstig hals. Men det var ändå skönt. Först blev jag lite störd på att jag inte orkade springa men så kom jag ju på att det där är min värsta bov – när jag blir arg på mig själv för “misslyckande”. Bättre att bara köra!

Smög upp tidigt och gjorde allt för att inte väcka barnen (som annars skulle förvandlas till små monster under dagen).

Gick förbi vårt gamla internkontor och huset där vi bodde, när jag jobbade på Ving. Ja man kan ju se att det var länge sen. Nu verkar det finnas… ingenting där.

Och den gamla “hemma-baren” Punt. Som idag är… nåt annat. Så klart.

Jag mötte rätt många med piggare ben än jag idag. Störiga människor.

Nääää då, det gör ingenting. Fint för dem. Jag är glad ändå.

Dag 2. Det känns som att jag inte kommer att få nog. Men det kommer jag, det vet jag. Såna här lata dagar är trist i längden. Men just nu – OH MY GOD! Jag njuter av varje sekund. Och idag när alla dessutom är piggare så har vi en rolig kväll att se fram emot också. Det är show här ikväll, och jag råkar veta att det är grymt duktiga entertainers här så det ska bli superskoj. Älskar sång, show och dans. Och det gör barnen med.

Efter min powerwalk/ joggingrunda i morse så gick vi och åt frukost.

Väldigt god frukost.

Jag vill redan nu, kära pannkakekock, be om ursäkt å Alvins vägnar. Han kommer se till att du får jobba över varenda frukostpass hela veckan. När Alvin säger “Hur många får man ta?”, då vet man att han är på gång.

Sen tvingade jag ner dem här två till stranden en stund. Hade de fått välja hade vi legat i poolen hela dagarna.

Sen kom dippen. Det är det här som är lite besvärligt med diabetes: Först äter man lite för mycket frukost för att det är semester och så himla gott. Då kompenserar man det med lite extra insulin. Som inte visar sig räcka, utan man är fortfarande för hög. Då kompenserar man med ytterligare insulin. Och som tur är tar mamman upp en ur badet för att checka lite då och då (av någon underlig anledning känner inte Mio när han har lågt blodsocker om han leker i vattnet) hur blodsockret är. 2,5!! Alldeles för lågt. Allt under 3 är risk för svimning, och då vaknar man inte förrän man får en spruta eller flytande socker. Det vill vi inte vara med om. Så vi fick ta druvsocker och vila en kvart och sen gå och äta lunch. 

Det här är min favvis ever. Jag äääälskar hela köttbitar eller kycklingfiléer och så en massa grönsaker och såser till det. Det är det som är det fina med buffé som sagt – Någon annan har grillat köttet och skurit upp alla grönsaker. Mums! Det här är förmodligen första och sista matbilden ni ser i den här bloggen så håll till godo. Once in a lifetime…

Efter lunchen ville killarna gå upp på rummet en stund. Vi gjorde en deal – de fick vara på rummet en timme och jag fick ligga platt utan att röra mig ur fläcken en hel timme.  På stranden. Alla som har barn vet varför jag håller på och gormar om det här. Är man på solsemester där det är väldigt varmt så består dagarna av att kisande hålla koll på badande barn. Ofta sittande i ganska oskön ställning. Det jobbiga med dem (barnen) är att de rör på sig också. Så den här stunden var guld värd! 

Sen fick jag peeling för fötterna (intalar jag mig). AJ vad det gör ont i de här flip flopsen. Någonting i dem gör att sanden river sönder fötterna. Måste vara remmarna. Ganska fina men rekommenderas inte.

Sen var det dags för pooltimmar. Ja för de kan ligga i vattnet i flera timmar. Jag ska inte klaga dock utan satt ganska skönt med Veronica Maggio i lurarna.

Och kollade in killarna som badade.

Till slut gick de självmant upp. Trodde aldrig att det skulle hända, men är väldigt glad att jag väntade ut dem. Det är en skön känsla att veta att de har badat sig mätta för idag, att det inte var jag (och min rastlöshet) som drog upp dem.

Första morgonrundan – check! Så.jäkla.härlig! Bäst av allt är att man bara lämnar in nyckeln i receptionen och slipper hålla på och släpa runt på den.  Och kanske att hotellet ligger på stranden. Det är också bra. Ett steg utanför så är man ute på sin runda liksom. Första delen av rundan var faktiskt riktigt sval. Jag stack väl ut vid kvart i sju tror jag. Perfekt tid. Tidigast halv sju kommer jag vara ute, för innan dess är det mörkt.
Gick en del och sprang en del. Kunde inte låta bli det där med att springa vid vattenbrynet. Men det lutar ju så förfärligt så det var rätt jobbigt. Inte fysiskt jobbigt, mer krångligt. Snett.
Gick förbi Atalaya (tror jag. Är det här Atalaya?) som är Alcudias högsta berg. Där uppe på toppen har jag varit, när jag gick Ving-skolan 1992 (!) Jag kommer så väl ihåg hela den dagen. Det stod “Flora & fauna” på schemat, och plötsligt när vi satt där i vårt klassrum så säger våra lärare att vi har sju minuter på oss att springa upp på rummen och byta om till träningskläder och köpa dricka och snacks. Det var nån slags 7-minutersregel som man skulle klara som guide. Ingen tid för onödigheter om gästerna behövde en liksom. Kanske nåt jag borde lära Mio som gärna tar tjugosju minuter på sig för att ta på sig skorna? Hur som helst, jag kommer ihåg att min ena lärare lärde mig nåt väldigt bra där, när vi svettiga kämpade oss uppför: “När man tycker att all ens energi är slut har man alltid minst hälften kvar.” Jag älskar den tanken. Den ger en kraft när man som mest behöver. Tack för det Elisabet! 

Sen tog det plötsligt stopp! Vägen var slut.

Men det gjorde ingenting. Jag tog mig tillbaka till strandpromenaden igen. Som hade börjat vakna. Nu mötte jag inte längre bara städpersonal eller folk som gick hem från gårdagens krogrunda utan en massa andra joggare och powerwalkare.

Kom tillbaka till hotellet som inte riktigt har vaknat än.

Och till barn som inte heller riktigt hade vaknat än. Någon saknar sin mamma och flyttar tydligen över till storebror när jag är borta. Älskar de där två små <3

7,47 km blev det. Lite powerwalking och lite jogging. Nu – invänta barn som ska vakna… 
Och sen – äta världens godaste hotellfrukost. Jag tror det i alla fall. Jag kommer ihåg att redan min första säsong, (det var lääänge sen) så hade Sunwing fattat grejen med riktigt jäkla bra hotellfrukost. (Jag gick upp 3-4 kilo under en säsong bara på grund av frukosten tror jag). Så jag tänker att den har följt med i tiden och blivit ännu bättre nu. För höga förväntningar? Äsch, det enda som kan hända är att jag går här i ett frukost-längtans-lycko-rus i onödan. Man ska väl ta varje chans att vara glad? Typ.