År: 2015

Alltså, San Francisco är THE place för träning! Älskar de här backarna (när jag har joggingskorna på, skulle vägra att gå i dem i klackar). Igår körde jag en stenhård 1-timmes-runda där jag gick upp för de där 90-graders-vinklade backarna och sprang nerför. När man går uppför får man typ ligga framåtlutande för att komma upp. Så jäkla jobbigt, men så jäkla coolt. Och sen när man springer nerför så känns det som att man flyger. Love it! Försökte få till ett bildbevis på brantheten men det är fan omöjligt. Jag är tydligen inte den enda som har testat för när jag berättade det för Darlene så sa hon att folk brukar sitta ner på huk för att få till rätt vinkel. Så klart att jag inte var unik.
Just det… Ett hett tips: Om du tycker att det är svårt att komma igång och träna så börja med att gå låååånga promenader. (Kanske till jobbet om det funkar? Ta med en ryggsäck så att du kan byta kläder när du är framme) Tänk inte att du måste köra stenhårt, utan bara gå länge, länge. Och ofta. Prata i telefon med nån kompis under tiden eller lyssna på en riktigt bra podcast. Efter ett tag kommer det kännas som en enkel sak att öka takten. Och sen, om du gillar att springa, så kan du byta ut vissa av passen till joggingpass. Börjar man direkt med att ställa hårda krav på sig själv så är det så lätt att känna sig misslyckad och strunta i allt, det är därför det är bättre att bara tänka “promenader”. Det kan alla få till.
Dokumentation av min underbara runda igår
          + Det bränner i låren idag trots att jag springer eller kör powerwalks hemma 6-7 dagar i veckan. Brukar avverka minst 5-6 mil i veckan så jag ääääälskar att jag har fått ny slags träning här som har gett mig träningsvärk.
– När jag kommer hem så är det back to flat, slut på backträning.

Jag var på World Cup Tech Challenge igår. Ett tech-event som hölls på Microsofts campus. Eventet gick ut på att de hade valt ut startups från hela världen (Nope, inga från Sverige, fy skäms) som skulle pitcha på scenen inför en grupp investerare. Innan vi går in på vad investerarna sa, så måste jag ge några spontana tankar. Eventet höll definitivt hög kvalitet men jag tycker att vi gör det precis lika bra här hemma. Nånstans så tror man att här, där det är nåt slags tech-mecka där allt föddes, ska allt vara så outstanding. Och det var det kanske, men det är våra stora events hemma också. Så det var ingen större skillnad där faktiskt.
Intressant var att när de pratar “global” så tänker de Europa och alla småländer runtomkring, det vill säga allt som är utanför deras gryta i Silicon Valley. När vi pratar global så tänker vi USA. En annan sak som var intressant var att de pratade som att det var en självklarhet att man först lyckas i sitt land och sen går “global”. Många av oss tänker tvärtom: att vi bara använder Sverige som en testmarknad och siktar direkt på USA. Det finns inget rätt eller fel här, och jag undrar faktiskt vilket som är bäst… Hur som helst så skrev jag ner alla frågor som affärsänglarna hade efter företagens pitchar. Here you go:

• Hur ser er “Go to market”-strategi ut? Hur ska ni få ut produkten?
• Vad är nästa steg efter det här? (I de fall företaget inte pratade om den stora visionen)
• Hur många kunder har ni idag? Betalande?
• Hur ska ni förklara er produkt för kunderna? (I det här fallet handlade det om machine learning som de flesta inte förstår)
• Varför är er produkt unik? Vad skiljer er från konkurrenterna?
• Hur ska ni marknadsföra er produkt?
• Hur ska ni få folk att verkligen förändra sitt beteende (Här menade han att det var väldigt stora ord från det här lifestyle-företaget, och kanske lite för lite substans. I förhållande. Don't brag to much liksom).
• Om din produkt nu är så “WOW” – what's the secret? Vad är det som du inte berättar? Även här syftade han på att det var stora ord.
• Varför skulle inte Apple, Google eller någon annan stor aktör kunna göra det här och bara köra över er? (Vanlig fråga)
• Hur stor tror du att din marknad är?

Det var inte nån skillnad på frågor här och frågor som ställs på andra ställen i världen. Generellt så kändes det som att det var flest frågor kring hur man skulle få ut sin produkt och vad som skiljer den från konkurrenterna.
  
+ Idag ska jag checka in på ett hotell med pool, som dessutom ligger väldigt nära eventet jag ska på imorgon.
– Mina små killar – oj vad jag saknar dem. Desto roligare att komma hem dock.

Herregud vad amerikanarna (eller om det kanske är California-folket?) kör bra. De känns liksom säkra men ändå lugna och harmoniska. Och noll aggressiva. Det är till och med så att jag tror att de skulle väja ganska snällt om det kommer en vilsen svensk som lite hastigt och lustigt kommer på (Ja eller egentligen är det kanske Garmin som kommer på det) att hon inom loppet av ett par sekunder borde förflytta sig från yttre vänsterfil till yttre högerfil. På en femfilig väg. Jag tror att de (amerikanarna) skulle vara schyssta till och med då, samt förlåtande och icke tutande. Och det skulle säkert inte vara en engångsföreteelse. Det är vad jag tror, men jag vet inte…

Femfiligt var det här. + Jag var på ett bra event idag och fick en ny kompis. Jag kan inte exakt säga vad han hette..? Chiang Mai… var det ju inte. Det är en stad. Men nåt sånt. Vi ska hur som helst ta en kaffe nån dag och prata vidare. Han hade massa bra info om startups och PR. I övrigt så var eventet bra! Jag får be att få återkomma med ett inlägg om det när jag inte är så förbaskat trött.

– Jag kommer i säng aaaalldeles för sent ikväll. Klockan är 1. God natt!

Jag är på väg till World cup tech i Silicon Valley. Sitter i bilen tillsammans med min bästa vän Garmin. Du kan ju inte blogga när du kör bil tänker du? Då har du inte kört ut från San Francisco i morgontrafiken. Det är nu jag hade skrivit “Hashtag StårHeltStilla” om det inte vore så att det råder ett vidrigt överanvändande av just hashtags. Så det låter jag bli. Det ska bli spännande att träffa en massa tech-bolag här idag, och försöka få en uppfattning om vi är på rätt spår med vårt NewsHubby. Wish me Good luck! 
  
Update: Ja mamma, jag kom fram.  

Klockan är kvart i nio och jag kämpar för att hålla mig vaken. Istället för att gå ut och äta middag med Darlene så fixade jag mat lite snabbt här hemma. Vill bara sova nu! I morse vaknade jag tidigt och promenerade med Darlene till mitt första möte (som jag skrev om tidigare). Sen hade jag lite tid över innan jag skulle till nästa möte. Det var då jag satt och jobbade på Workshop café, glömde min adapter och började frysa som om det var minusgrader. Fy tusan vad det är vidrigt att frysa. Gick ut och tänkte att det skulle vara varmare där, men ack så fel jag hade. Det hade börjat blåsa och dimman hade börjat lägga sig över stan. Hjälp! Rusade in på Starbucks och beställde en stor tea to go. Det hjälpte. Sen gick jag vidare till nästa möte. Det kändes jättemärkligt att mötas på Old Saloon Bar eller vad det nu hette. En sportbar med mörk inredning, öldrickande män och sportkanal på högsta volym. Hade tänkt att jag skulle Skypea med barnen nu om några timmar när de vaknar men går och lägger mig istället. Ska ha Skype-möte kl 5,00 (med Sverige) och sen iväg på ett event i Silicon Valley. Måste köra hemifrån vid 7. Så det passar väl finfint att jag går och borstar tänderna nu och säger God natt!

Första timmen i morse, då jag fortfarande tyckte att det här med ryggsäck och tung kamera i var en bra idé. Det var det inte. Nu säger jag inte det här fler gånger för nu måste jag ha lärt mig: Jag kan inte gå med en ryggsäck hela dagen. Får sinnesjukt ont i nacken (och därmed huvudet). Imorgon: Ingen ryggsäck.

Första mötet hade jag i de här distrikten, de som inte alls känns San Francisco-iga.

Gick förbi den här bok-shopen som alla säger att jag måste besöka. Den ska tydligen vara helt fantastisk.

Efter min fruktansvärda stund i frysen (Ja det kändes ju som det där ett tag) var det en bra plan att sticka hem och byta om till joggingkläder. Man behöver inte ens börja jogga för att bli varm, det räcker med att gå uppför den första backen.

Och nu då – nu har jag suttit här och vilat mina fötter efter en dag med 2,8 mil bakom mig. Uuuuunderbart! Mailat lite, tittat på Lalindas video om när hennes lilla hund blev skadad (Snyftvarning), planerat morgondagen och börjat fundera på om jag inte skulle åka till San José en eller två nätter. Hotell, sol, pool… Det ligger närmare Silicon Valley där jag ska ha möten och gå på events några dagar så det hade passat bra…

Jag hade på RunKeeper under stora delar av dagen idag, men glömde den så klart emellanåt. Kul att se att jag har gått 180 meter högre idag än average. Eftersom jag kör mina powerwalks i ett väldigt platt Skåne så krävs det inte så mycket för att jag ska öka den siffran, men jag måste säga att vissa av backarna här är sjukt branta. Gissar på träningsvärk i vader och rumpa. Jag är hemma och vilar lite nu laddar mobilen, sen tänkte jag gå ner till marinan och jogga. Jag vägrar att jogga i backar men Darlene har försäkrat mig om att det är platt där nere.

Hade möte med Olof i morse och frågade ut honom om hur de jobbar med PR. Vi vill ju vara en virtuell PR-konsult som så småningom gör att de vanliga PR-konsulterna som erbjuder sina tjänster för $10,000 (enligt Olof. Och som ju dessutom inte kan garantera nånting för de 10,000, så klart. Det kan ju ingen) kan leta nya karriärer. Olofs bolag är precis den typen av bolag som vi främst fokuserar på: Tech-bolag som själva ska ta över kontrollen och se till att de syns i media genom att ofta komma med små och stora nyheter. Och det utan att lägga en massa tid på det. Det är där vår automatiska tjänst ska ge värde. Vi pratade också om nischade bloggar i olika länder och kom fram till att det är ett stort värde att nå ut i en sån. Då når man ofta kunderna bättre än om man når ut i till exempel Techcrunch. De som läser Techcrunch, och liknande, är ofta early adopters och väldigt många, vilket innebär att om man blir publicerad i Techcrunch så får man en himla massa nya besökare till sin sajt. Men om det inte är de som är kunderna så ger det inte särskilt mycket i slutändan. Så det måste vi tänka på, både i vår pitch rent allmänt men också i kommunikationen med våra kunder. En bra insikt! Efter mötet gick jag runt, runt, runt och kan än en gång bekräfta att mitt lokalsinne suger. Just nu sitter jag och laddar min telefon på Workshop café.

Bra: Det är superfint väder här idag.
Dåligt: Jag är såååå himla trött. Är det nu när det börjar bli kväll hemma (jetlag) eller är det helt enkelt för att jag har sovit för lite?
Btw… här bor jag. Och den där “Railway”-grejen är Hill-o-catern som jag skrev om tidigare.
  

Jetlagged? (Hur sjutton ska man skriva det på ett bra sätt? Jetlagad? Jetlaggad? Äsch, ni vet vad jag menar) Tja, jag vet inte jag. Jag vaknade visserligen klockan 3 i natt men somnade om rätt snabbt och vaknade sen, pigg, klockan 5,30. Visst känns kroppen lite så där halvmör men nu kickar vi igång dagen här. Det är tydligen en ovanligt fin dag idag. Soligt och ingen-jacka-väder. Wiiiii vad det gör mig glad. Nu ska jag iväg på möte samt på upptäcksfärd av stan. Jag ska upptäcka gatorna, folket och framförallt hur de jobbar med PR här, i tech-bolagen, och ta reda på om vi är på rätt väg med utvecklingen i NewsHubby.

God morgon San Francisco!  

Nu har det snart gått 28 timmar sen klockan ringde och jag påbörjade min resa. Den där lilla förseningen gjorde att resan blev rätt extrem. Ja ja, nu är jag i alla fall framme! Kom till flygplatsen (Oakland) där allt gick väldigt smidigt, åkte shuttlebus till stället där jag skulle hämta ut min hyrbil. Jag hade beställt och betalt extra för en GPS men hon tänkte först inte ge mig en. Jag kan säga att utan GPS så hade jag varit någon heeelt annanstans. Alltså skyltarna i det här landet… Det står ju inte städernas namn (!) Det står en himla massa annan information, och de har säkert ett jättebra system på det där som jag inte fattar. Som man behöver lära sig för att ha en chans. Vad hände med en skylt med “San Francisco” i all enkelhet? Att inte få någon som helst bekräftelse på att man är på rätt väg är… högst oroande. Jag litade blint på GPS'en och på att jag hade slagit in Bay Street i rätt delstat (Bay street känns inte jätteovanligt). Jag hade nämligen inget annat val. Hittade ingenstans att stanna, och GPS'en gick inte att pilla på när man körde. Då sa den ifrån minsann. Så istället för att dubbelkolla körde jag bara på. Och kom rätt!
När jag kom fram till San Francisco så parkerade jag på en gata med cirka 90 graders lutning. Pappas ord satt där som ett mantra: “Om du parkerar i nerförsbacke ska hjulen riktas inåt, och i uppförsbacke utåt.” Hjulen rätt – Check! Parkeringsläge – Check! Handbromsen upp – Check! Men hur fan ska jag våga släppa foten från bromspedalen i den här lutningen?

Älskar nummerplåten

Nyanländ och lycklig, innan jag visste att jag skulle ge mig på automatare för första gången i livet, att skyltarna i det här landet inte gör nån nytta och att det var dubbelt så långt från flygplatsen in till SF mot vad jag trodde.

Men när jag väl kom fram var det ganska lätt att köra i själva staden. Med GPS då alltså. Utan den hade jag legat på ett motell nu, någon helt annanstans.

Allt är ju backigt i den här stan, och för att komma upp till N och C, där jag ska bo så kan man välja mellan att gå 60 trappsteg eller att åka the hill-o-cater. Jag valde den skrangliga hill-o-catern. Inte för att den på något sätt kändes trygg men för att jag annars inte hade fått upp mitt bagage. Min väska väger bly!

Jag och Darlene tog en kort promenad, och så passade jag på att gå in på the grocery store för att handla lite frukt och dricka, innan jag nu har landat här. I en säng. Tandborstad, rentvättad, ny-skypead (med barnen) och ombytt. Nu behöver jag sova. God natt!

Darlene har gett mig en massa hiking, jogging och icke-turistiga tips så jag vet precis vart jag ska gå mellan mina möten. Till vilka områden. Men jag behöver lite mer specifika tips. Och framförallt fler tips. Ge mig!

Lika bra att passa på när man kan. Jag gissar att folk har pratat om mig och kanske till och med slagit vad om mig. Vad tusan sysslar hon med liksom? Går fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det blev ju nästan två timmar. Underbar känsla! Då fick jag min powerwalk idag också. Härligt! Att köra powerwalks varje dag är vad man minimum borde ge sin kropp. Jag har löst det på ett sätt som passar mig väldigt bra: Jag går till kontoret varje morgon. Ibland hem också. Det innebär en eller två timmars PW.
Lite roligt att det ser ut som att jag har gått snabbare än nånsin. RunKeeper måste ha fått nån flipp.