Mio – när sjutton ska det bli bra?
Som jag skrev häromdagen angående Mio, så händer det ingenting. Alltså verkligen ingenting. Jag förstår verkligen inte hur det kan gå till så här. Och jag har tyvärr gett upp tanken om att någon ska ta tag i det här och engagera sig på riktigt. Blä för sjukvården. Men jag har ju som sagt skrivit ett brev. Igen.
Vi var på möte på skolan häromdagen och då bestämde vi att Mio skulle komma dit ett par dagar i veckan, en timme om dagen, bara för att få nåt slags socialt liv. Och för att liksom hänga med lite. Han har ju missat så himla mycket. Hela hans skolgång och barndom är ju typ förstörd. Det låter drastiskt men det här är ju hans barndom – att sitta hemma med huvudvärk jämt och ständigt. Det är så synd om honom 🙁 Men nu har han alltså varit i skolan två dagar (en timme om dagen) tillsammans med Annica, som är den där samtalsterapeuten som kommer hem till oss en gång i veckan. Nu kommer hon hit vid 10 och hämtar honom, och så går de till skolan tillsammans. Och han gillar det jättemycket, och tycker att det är skönt att hon är med. Hon vet ju exakt hur han mår och hur dagsformen är. Inte för att de andra inte skulle lyssna på honom, men han tycker ändå att det är jätteskönt att hon är med. Igår när han kom dit så blev det kramkalas som vanligt. De är så söta, hans klasskompisar. Det finns inget bättre än att se deras välkomnande kramar när han väl kommer till skolan<3
Så här ska det ju vara. Som i somras, då han mådde bra under två månader. Jag vill så gärna knäppa med fingrarna och så är allt bara… bra liksom.
