Vilken natt! Jag pratade igår om diabetesnätter, och så fick jag dubbel dos av mardrömsnatt i en enda natt. Mio var lite sämre i huvudvärken igår kväll, och mitt i natten vaknade jag av att han skrek “Mammaaaa” högt. Jag rusade in, och där låg han med en sån där fruktansvärd huvudvärk som han får ibland, när shunten hittar på nåt, jag vet inte vad, och han har så ont att han börjar kräkas. Han kunde inte ligga ner. Ibland blir det bättre när han sitter och ibland när han ligger. Det är nåt med trycket som gör det. Om det är för högt så är det åt ena hållet och om det är för lågt åt andra.
Hur som helst – efter ett tag sa han “Vi måste åka in mamma”. Och jag vet att han vet när det är dags. När det har nått sin peak. Då måste vi åka in för att se att det inte är stopp i slangen eller nåt. Stopp i slangen skulle innebära att vätskan inte går upp som den ska mot hjärnan, och det är livshotande. Så vi måste åka in när det blir så här. Nu har det ju aldrig hänt nånting (Thank God), men det ska det ju inte heller få göra.
Så jag ringde Jonas och bad honom komma hit och sova med Alvin så att vi kunde åka in. Men sen plötsligt, och det här har aldrig hänt tidigare, så släppte både huvudvärken och illamåendet och han kunde lägga sig ner igen. Så himla skönt! Nu hoppas jag att det inte händer nåt mer innan han ändå ska bli inlagd på måndag. Det bästa vore att inte göra några justeringar innan de sätter in tryckmätaren.
Men nu – dags för mötesmaratondag. Tur att jag inte ligger inne med Mio för då hade jag fått avboka väldigt många grejer som egentligen inte går att avboka. Nu kommer Jonas hit istället så att jag kan gå och jobba.
Ska bara dra mig upp först…