Han har vaknat! Men mår väldigt dåligt och är irriterad. “Jag har en helikopter på huvudet” säger han surt. Men nu sover han tack och lov igen. Läkaren kommer så småningom och berättar om operationen. Vet ingenting alls än så länge.
Med en helikopter på huvudet…
Idag är det alltså dags. En tryckmätare ska opereras in, och den är tydligen ganska stor, fast platt, och kan vara ganska störig (ond?) att ha i huvudet. Sen ska vi ligga här och se vad den säger, hur trycket är, och utifrån det gå vidare. Vi har ingen aning om vad som händer. Läkaren sa att det kan hända att vi kan åka hem ganska snabbt, med tryckmätaren kvar i huvudet (den kan vara där i upp till 90 dagar) eller att vi får stanna och göra fler ingrepp (stänga av shunten för att testa till exempel) eller experimentera genom att ställa in olika tryck och se hur kroppen, och mätaren, reagerar. Eller så loggas bara värdena och de förstår direkt vad som pågår. Ja det kan bli typ hur som helst.
Det är alltid nervöst inför en operation. Speciellt när de är och grejar i hjärnan, och den här gången känns det lite extra läskigt eftersom läkaren aldrig har gjort det här förut utan har en representant med sig från företaget som säljer den där apparaten. Som ska hjälpa till… visa hur den ska sitta.
Egentligen spelar det nog ingen roll… Att lämna honom där inne på operationsbordet, när han precis har somnat, är tortyr oavsett omständigheterna. Min vän Peter kommer hit och hänger med mig medan Mio opereras. Vi har alltid så mycket att prata om så det blir bra. Thänk god!
Och igår var Alex här. Fina, fina Alex. Mio blev så uppåt och glad och tyckte att hon var så himla rolig. Hon har världens bästa energi den där Alex♥
Klockan 10,30 är det dags, så vi tar det rätt lugnt nu på morgonen. Snart är det dags för den sista duschen, antibiotika och lugnande. Sen kör vi ner…