Vissa människor är morgonmänniskor – andra inte. Både jag och Mio är morgonmänniskor, och jag tror att det är en inställningsfråga. Eller? Har jag fel? Det har jag kanske, för samtidigt så – när jag tänker efter – så har Alvin alltid haft förmågan att sova länge på morgnarna. Ibland, när han var riktigt liten, och mormor (ja mamma alltså) sov här, så fick hon väcka honom vid 10,30. Och idag startar vi alla dagar i motvind. Från att jag väcker honom på morgonen (det tar ganska lång tid och gör mig till slut ganska irriterad) tills att han är någorlunda trevlig så går det minst 30 minuter. Ibland, om jag själv är utsövd och glad så accepterar jag det och bara gillar läget. Andra dagar, som idag, när jag själv har sovit lite för lite och är trött så är det värre. Då blir jag sur och tvär och tycker att han borde skärpa till sig. “Du kan ju inte förstöra hela familjens morgnar bara för att du har dåligt morgonhumör”… tänker jag. Och säger. Har jag fel? Kan man inte hjälpa att man har dåligt morgonhumör?
Mitt lilla ❤️.