Dag: 14 juni, 2016

Om jag ska få till min träning på ett vettigt sätt så måste jag antingen planera den i förväg, eller så blir det att jag hastar iväg och tränar första bästa ledig tid. Och det där med att hasta iväg och träna första bästa lediga tid är sådär. Först och främst så kan det bli för mycket träning vissa dagar och sen för lite andra dagar. Och sen så får jag inte till de där gruppträningspassen som jag vill gå på om jag inte planerar. Jag gillar att träna yoga, pilates, CX Worx och liknande pass för att få rörligheten och den inre styrkan. Så jag måste helt enkelt planera bättre. Tänker alltid, inför ny vecka, att jag ska planera – men så glömmer jag det. Hur gör ni andra? Planerar ni träningen eller kör ni spontant? Det där med att köra spontant funkade bättre när man inte hade barn, aktiviteter och företag…
Idag var jag svintrött och var nära att hoppa träningen, men så ville jag ändå passa på att gå eftersom jag inte hade någon tid att passa efteråt. Det är det bästa – när jag kan ta tid på mig och inte måste optimera varenda minut. Så jag gick och tränade ett överkroppspass (rygg, axlar och biceps) och avslutade med mage:
https://www.youtube.com/watch?v=IoK4ecZOZ9E
 
 

När rektorn stod på trappan och läste upp en dikt som Mio hade skrivit så höll jag på att dö. Min älskade lille kille ♥ Så här började den: “Från noll till fem, från liten till stor, från sjuk till frisk…” och så avslutades den med att han kommer att sakna alla på skolan. För nu slutar de på Skolan på Ön, klassen splittras och de kommer att börja på olika skolor. Det var riktig gråtfest idag och ingen i femman verkade vilja ha sommarlov. Allra minst Mio – han älskar livet de här senaste veckorna då han har gått i skolan, och han vill absolut inte sluta. Så trots en väldigt fin skolavslutning så gick vi därifrån med lite sorg i hjärtat.
Älskar att han benämner sig själv som frisk efter några veckor utan smärta, men fortfarande med en stor mätare inne i huvudet som snart ska opereras ut igen. Barn har en underbar förmåga att släppa och gå vidare från tunga saker, men jag är också stolt och glad över att Mio är en liten kille som är duktig på att gråta och uttrycka sina känslor när han är ledsen och orolig. Det är så viktigt. Det där “Jag klarar allt” funkar ändå inte på riktigt. En ros från rektorn för den fina dikten och en hej då-ros från hans lärare.

Det bästa med årets skolavslutning är att jag har strukit två skjortor och skickat iväg två barn. Mio har gått i skolan i några veckor nu och vill inte alls ha skolavslutning. Han älskar att vara tillbaka i skolan och ser inte ett dugg fram emot sommarlovet. Han kommer nog gilla läget så småningom dock… 😉
Och jag kommer älska läget idag. Idag har jag två barn som kommer att stå på skoltrappan och sjunga. Många andra år (nästan alla) har Mio varit sjuk. Ibland har han varit med, men då inte kunnat vara med på riktigt så att säga. Men i år är det på riktigt. Han har gått i skolan i några veckor, hängt med kompisar på eftermiddagarna, gått in till Limhamn och ätit glass, och till och med spelat fotboll ibland. Älskade unge. Han är så lycklig, och säger det hela tiden. Och jag med förstås.
Och idag ska han stå där på trappan, sjunga med i de sånger som de har övat in och sen ta farväl av sina klasskompisar. Det känns lite jobbigt faktiskt – att han ska lämna sin klass och byta skola. Och börja 6:an(!) Det har varit tryggt och bra att ha honom på Skolan på Ön, där det har funkat trots hans sjukdom och höga frånvaro. De har varit så himla bra på alla sätt.