När rektorn stod på trappan och läste upp en dikt som Mio hade skrivit så höll jag på att dö. Min älskade lille kille ♥ Så här började den: “Från noll till fem, från liten till stor, från sjuk till frisk…” och så avslutades den med att han kommer att sakna alla på skolan. För nu slutar de på Skolan på Ön, klassen splittras och de kommer att börja på olika skolor. Det var riktig gråtfest idag och ingen i femman verkade vilja ha sommarlov. Allra minst Mio – han älskar livet de här senaste veckorna då han har gått i skolan, och han vill absolut inte sluta. Så trots en väldigt fin skolavslutning så gick vi därifrån med lite sorg i hjärtat.
Älskar att han benämner sig själv som frisk efter några veckor utan smärta, men fortfarande med en stor mätare inne i huvudet som snart ska opereras ut igen. Barn har en underbar förmåga att släppa och gå vidare från tunga saker, men jag är också stolt och glad över att Mio är en liten kille som är duktig på att gråta och uttrycka sina känslor när han är ledsen och orolig. Det är så viktigt. Det där “Jag klarar allt” funkar ändå inte på riktigt. En ros från rektorn för den fina dikten och en hej då-ros från hans lärare.
Älskade Mio. Så gripande. ❤️❤️❤️❤️