Jag har väldigt svårt för dåliga stämningar. Kan anpassa ihjäl mig och parera för att stämningen i ett rum ska vara bra. Det är väl bra tänker ni nu… och det är det. För andra. Men det är svinjobbigt för den personen (jag) som gör det. Men jag försöker sluta med det, det är ju inte mitt ansvar, det vet jag. Men många saker vet man intellektuellt, men så är det svårare att göra någonting åt det.
Men just dåligt morgonhumör – när det går överstyr och är varje dag. Länge. Och det går ut över resten av familjen – då blir jag irriterad. Alvins argument (för det är han i den här familjen som står för det dåliga morgonhumöret) är alltid: “Ja men jag är ju jättetrött och jätteirriterad, det vet du ju.” Älskar hans insiktsfullhet men är fortfarande inte förtjust i att få utskällningar och tjurigheter första halvtimmen varje morgon. Och det efter att jag själv har stått och väckt honom i tjugo minuter. Grrr…
Kan man sluta att ha dåligt morgonhumör? Är det en inställningsfråga eller får man bara gilla läget? Jag är helt okej med att man vill ta det lugnt och inte prata på morgonen, men det där otrevliga… det vill man ju inte ha.
Resten av dygnet är han så pigg att det är svårt att fånga honom på en skarp bild. Detsamma gäller den där lurviga saken, när de båda är tillsammans.