Jag gick ut med Bruno igår, vår hund, och hörde från två ställen hur de öste på med snapsvisor. Jag vet inte varför, men jag har aldrig gillat snapsvisor. Förmodligen för att det ofta står för röjig fylla. Det känns som en grej man gör lite sluddrande och högljutt, när man är full. Och jag har aldrig gillat fulla människor. Jag tycker att den där förändringen är obehaglig – när en person blir förändrad och nästan okontaktbar.
Jo visst har jag också varit där, massor av gånger, men då har jag ju sluppit möta mig själv. Varje gång som jag har varit nykter i festliga sammanhang så har jag känt den där ångesten. Det börjar med att man pratar och har trevligt, och sen vid nån tidpunkt så försvinner liksom folk in i en annan värld. Säger samma sak flera gånger, pratar osammanhängande och är osköna helt enkelt. Det händer ofta ganska plötsligt upplever jag. Mitt i ett samtal så kan jag märka hur personen jag pratar med säger nåt heeelt otippat som inte alls passar in. Och jag gillar inte det. När man förändras så där. Det är väl därför jag inte har en härlig känslig när jag hör folk sjunga snapsvisor antar jag.
Men jag vet att det hör till, och att typ alla gör det så jag får bara gilla läget. Men igår, när jag själv inte hade druckit, och bara lyssnade på det på avstånd – då tyckte jag att det var ganska skönt.