“Varför vill hela världen mig illa?”

Alvin sov hos sin pappa igår så jag och Mio har varit själva i ett halvt dygn. Vi fick dock börja med att åka till jourcentralen eftersom han inte kunde gå på sitt ben efter midsommaröj (fotboll) kvällen innan. Problemet med Mio är att han har legat och suttit stilla i så många år så att när han väl mår bra så hänger inte kroppen med. Han har redan haft diverse stukningar och sträckningar den senaste månaden, men den här gången var det värre än någonsin. Han hade så ont, så ont i övre delen av låret (höften vet jag nu) så att man riktigt kunde se hur han grimaserade och nästan föll för varje gång han försökte stötta på benet. Vi ringde 1177 som sa att eftersom hans nattsömn hade varit störd så skulle vi åka till jourcentralen. Så det gjorde vi. Det gick rätt snabbt. Muskelsträckning plus att några små muskelfibriller hade spruckit sa läkaren. Ingen fara men bara ont. Och så visade de hur jag skulle stretcha benet på honom: Dra upp det mot magen och massera hårt där det gör ont. 5 minuter varje gång, flera gånger om dagen.
Hur som helst – vi åkte och handlade donuts sen, för det hade han längtat efter så länge. Men när vi kom hem så var blodsockret för högt för att äta donuts, så han bröt ihop. “Allt dåligt händer mig! Jag HATAR den där sjukdomen! Varför vill hela världen mig illa?” och så vidare. Han var så arg och ledsen min stackars lille kille. Jag förbjuder aldrig honom att äta (för då kanske det blir en trotshandling en dag, och det är ju inte mig han skadar) utan försöker vägleda honom till att välja rätt. Men har var så ledsen, stackarn.
Jag vill att han ska gråta och skrika, för jag tror att det är bra att alla känslor kommer ut (Finns det nåt värre än när någon försöker tysta, lugna eller förminska när man är ledsen?) men jag vill inte att han ska se världen ur ett svart perspektiv. Hur vänder man det liksom? Jag är själv en person som har superkraften att försöka se saker ur den positiva synvinkeln… hur för jag över det till mitt barn? Som dessutom har haft, och har, det väldigt jobbigt. En tumörsjukdom, ett 15-tal shuntoperationer, ständig huvudvärk, diabetes 1… ja typ så. Det räcker där. Det är när det kommer ytterligare en grej som han bryter ihop. Och då är det för den där “lilla” grejen, som att han inte får äta sin donut som ligger och väntar.