Månad: juni 2016

Jag försöker som sagt lägga till proteinkällor på olika sätt. Äter ett extra ägg till frukost bara för att, samt att jag väljer protein till mellanmål istället för till exempel mackor (kolhydrater). Men jag är inte nitisk på något sätt, utan väljer gärna nåt som är lite extra gott ibland. Ja, även om det är socker i. Jag orkar inte hålla på och äta perfekt som sagt utan tror mer på balans.
De gånger jag väljer bort socker är till exempel till frukosten då jag aldrig skulle dricka juice, äta fruktyoghurt eller flingor med en massa socker i. Till frukost väljer jag alltid bra grejer. Men om jag äter godis så äter jag vanligt godis – inte nåt påhitt med “mindre socker” i, det är bara onödigt. Ska jag äta godis ska det vara gott! När det kommer till drycker så väljer jag alltid light. Tycker att det är onödigt att dricka en massa socker och kalorier. Ja, jag har helt enkelt några områden där jag drar in på sockret, och andra inte.
Och när det kommer till mellanmål nu då. Den här – OJ vad god den är. Och 20 gram protein per bägare. Perfekt ju. Det är klart att det finns bättre proteinkällor, men det struntar jag i. Just nu är det här favoriten 🙂
 

Påminn mig i vinter för all del, men just nu – de där kvällsrundorna med hund plus ett barn är himmelrike. Som jag sa häromdagen så blir det ju så mycket mer kvalitet på hänget när man bara är med ett barn. Och kvällspromenader är verkligen the shit. Älskar det.
Fick mer eller mindre dra ut Mio, som är trött och har ont i hela kroppen. Gääääsp…Är det konstigt att vi bär vår hund som en bebis?Äsch, jag som älskar bebisar kan ju låtsas att han är en ibland.

Det är jobbigt att försöka äta och träna perfekt och aldrig slarva. Jag är urusel på att “vara perfekt” och försöker mycket hellre få till balans i både kost och träning. Jag vet vad jag pratar om eftersom jag har varit (och delvis fortfarande är) en all in-människa som gärna “börjar om” och “kör all in” titt som tätt. Fast numera, när det kommer till kost, hälsa och träning så tycker jag att jag har en bra balans. Några saker som jag försöker tänka på som inte kräver alltför stor uppoffring är:

• Sov åtta timmar per dygn! Nej det finns ingen (kropp) som av 4-5 timmars per sömn per natt mår bra i längden . Och eftersom det är svårt att ta reda på hur just din kropp behöver sova – kör safe och sov åtta timmar. Varje natt.
• Drick vatten! Ett gammalt, kanske lite tröttsamt, råd – men oj så viktigt! Men det är dock inte nödvändigt att hälla i sig flera liter om dagen. Inte vanligtvis i alla fall. Det beror ju lite på vad man gör och hur varmt det är, men en bra måttstock är att urinen ska vara ljusgul och att man ska kissa flera gånger om dagen.
• Ät så många färger som möjligt! Räkna hur många färger du äter under en normal dag. Ju fler färger du äter desto bättre är det. Och nej, lösgodis räknas inte.

Min Holy Greens-lunch ligger rätt bra till om vi pratar färger.

• Rör på dig ofta och länge! Det är bra att hålla sig i rörelse så mycket det går under ett dygn. Med andra ord: Ju mer stillasittande – desto sämre. Eller: gå hellre långt, ofta och länge än jogga i 20-30 minuter. Tänk att ju mer rörelse under dygnet – desto bättre.
• Vistas utomhus – och gärna i naturen! Jag tror att ju mer vi är borta ifrån naturen, desto sämre mår vi. Ju mer vi är ute, oavsett väder, desto bättre är det för oss på alla sätt – det är jag rätt övertygad om.

Har ni fler må bra-tips? Har jag missat något?

Jag har väldigt svårt för dåliga stämningar. Kan anpassa ihjäl mig och parera för att stämningen i ett rum ska vara bra. Det är väl bra tänker ni nu… och det är det. För andra. Men det är svinjobbigt för den personen (jag) som gör det. Men jag försöker sluta med det, det är ju inte mitt ansvar, det vet jag. Men många saker vet man intellektuellt, men så är det svårare att göra någonting åt det.
Men just dåligt morgonhumör – när det går överstyr och är varje dag. Länge. Och det går ut över resten av familjen – då blir jag irriterad. Alvins argument (för det är han i den här familjen som står för det dåliga morgonhumöret) är alltid: “Ja men jag är ju jättetrött och jätteirriterad, det vet du ju.” Älskar hans insiktsfullhet men är fortfarande inte förtjust i att få utskällningar och tjurigheter första halvtimmen varje morgon. Och det efter att jag själv har stått och väckt honom i tjugo minuter. Grrr…
Kan man sluta att ha dåligt morgonhumör? Är det en inställningsfråga eller får man bara gilla läget? Jag är helt okej med att man vill ta det lugnt och inte prata på morgonen, men det där otrevliga… det vill man ju inte ha.
Resten av dygnet är han så pigg att det är svårt att fånga honom på en skarp bild. Detsamma gäller den där lurviga saken, när de båda är tillsammans.

Vad säger man till tonåringar när de börjar dricka? Eller inför det – när ska man börja prata om det liksom? Och i vilken form? Strängt eller förstående? Eller både och kanske? Jag är säker på att det finns en massa kloka människor som läser min blogg. Kan ni inte komma med lite input här?

Nu är inte vi där ännu, och jag tror att det dröjer rätt länge för Mio, men jag är medveten om att dagen kommer då han vill börja dricka alkohol. Och jag är medveten om att det förmodligen inte kommer att dröja tills han är 20 år och själv får gå till Systembolaget. Och jag hatar det. Mest för att det för en diabetiker är livsfarligt att dricka. Problemet är att man inte känner när man blir låg (hur bra kontroll på sin fylla har en tonåring?), plus att en akutspruta inte fungerar när man har alkohol i kroppen. Så jag är livrädd mestadels av den anledningen, men är säker på att många föräldrar, av olika anledningar, också är rädda för det här med när kidsen börjar dricka. För det är ju vad de är… kids.
Så hur gör man? Ska jag säga: “Du får absolut inte dricka och får utegångsförbud om du gör det!” och riskera att han gör det i smyg och inte vågar gå hem om det råkar gå överstyr? Och att hans kompisar inte vågar släpa hem honom (om det skulle behövas) för att de är rädda för min reaktion. Eftersom jag då är så sträng. Eller “Om du ska dricka så vill jag veta det, och så vill jag veta vad ni gör” – precis som att jag då godkänner att han dricker. Det känns ju inte heller rätt.
Och det här är svårt. Riktigt svårt! För alkohol är så oerhört integrerat i våra liv, så barnen växer ju upp med att det är helt normalt att dricka vin till maten var och varannan dag, och att det alltid dricks på helgerna. Det där med att man tar fram ett glas vin och nöjt säger “Nuuuuu är det fredag” – det är klart att de ser på det och inspireras av det. Precis som de inspireras av att ha en förälder som tränar. Eller nåt annat. (Det där med att barnen inte gör som vi säger utan istället gör som vi gör – det gamla slitna uttrycket ska vi inte förminska. Det ligger sååå mycket sanning i det). Tanken är inte att jag vill skuldbelägga folk som dricker, men jag tänker att vi borde ha det i åtanke sen när barnen börjar anamma vårt sätt.
Mina barn har inte haft särskilt mycket alkohol omkring sig eftersom jag bara dricker när det är fest. Jag har aldrig druckit ensam och skulle inte få för mig att dricka ett glas vin till maten en onsdag. Jag har liksom aldrig gjort det, och har egentligen ingen uttalad anledning till varför, jag gör bara inte det. Har aldrig ens vin hemma. Och sen har vi ju sällan festligheter här hemma eftersom Mio har varit sjuk i flera år. Så det har inte blivit så mycket alkohol helt enkelt. Men jag inser ändå att det kommer att vara en spännande grej som både Mio och Alvin kommer vilja testa.
Så min undran är: Hur ställer man sig till det här som förälder? Vad säger man? Hur sträng ska man våga vara? Vad sätter man upp för regler? Ni som har barn som är större – hur har ni gjort? Hjälp! 
Kan han inte alltid vara den här snälla lilla (oskyldiga) killen? 🙂

Idag är det PT-fredag. Jag jobbar som personlig tränare på fredagar, vilket är en fantastisk blandning med mitt vanliga jobb, mitt andra företag. Dagen idag börjar dock lite annorlunda. Med champagnefrukost på invigningsfesten. Ja jag kan ju inte dricka men får skåla i alla fall. Det känns rätt bra att vara nykter om jag ska köra PT-pass sen 😉
Men vet ni, igår… äntligen (för det var länge sen sist) så kom jag iväg på gruppträning. Jag körde Bodybalance, vilket är toppen för bland annat rörlighet. Mer sånt tack. Och då kom jag också på att jag har lovat mig själv i flera år att börja på nån slags danspass, Jag vet nämligen att jag kommer att vara en väldigt lycklig människa varje gång jag kommer därifrån. Signade faktiskt upp mig på 10 dagars “free trial” på Les Mills on demand (de som levererar alla pass till SATS, Nordic Wellness m.fl) nu precis, för att kunna testa hemma och ta reda på vilket pass jag tycker verkar roligast.
…eller egentligen – så att jag kan förbereda mig liiiite och undvika alltför mycket assymetriskt flaxande med armar och ben. Här – Sh'bam. Det vill jag gärna testa. (Klicka på bilden för att se en kort video om vad det är).

Det var en väldigt fin julklapp de fick av mormor i år. Jag tror att det har varit väldigt bra för Mio att ha någonting att ha ansvar för och som har gett honom 100% kärlek medan han har gått här hemma och varit sjuk. Och inte minst ett lurvigt och mjukt sällskap. Jag trodde aldrig att jag skulle orka ha hund, men det är riktigt mysigt måste jag säga. Och varje gång barnen är hos Jonas så är lille Bruno med, det underlättar ju förstås… Jag kan vara helt fri då. Annars vet jag inte… 😉 Men oavsett så är det så värt det när man har en liten kille som mestadels är sjuk♥