Månad: juni 2016

Jag förstår inte hur två barn kan vara så otroligt mycket mer än ett. När jag är ute med båda barnen så får jag ingen kontakt. Det känns som att de är i en helt annan värld än jag. Oftast. Men sen, när jag tar med mig ett barn på kvällspromenad eller nåt, ja men då blir det en helt annan kvalitet. Vi pratar på ett annat sätt, han lyssnar på ett annat sätt, ger mer, vi har roligare… och ja det blir helt enkelt mer kvalitetstid. Nu när vi har hund så blir det ofta små mikrostunder med ett barn i taget. Win!
Är det bara jag som tycker att det är en enorm skillnad att umgås med ett barn i taget? Eller det är kanske bara så det är?

Jag blir så ledsen över att Peter Jihde “pratar öppet om sin diabetes för att ta bort skamstämpeln och för att diabetiker inte ska känna skuld”. Varför skulle man göra det? Känna skuld? Varför skulle en diabetes 1-drabbad person känna skuld? Jag förstår, på riktigt, inte grejen.
För Mio är det svinjobbigt med alla sprutor och blodsockertagningar –  ja vi alla är förstås drabbade – det är en riktig skitsjukdom, men skuld..? Han kan ju inte hjälpa det så jag förstår inte. När han själv såg att Peter Jihde hade startat ett Instagram-konto för att ta bort skamstämpeln så blev han frågande… “Vadå skam, mamma? Varför känner han skam?” Jag förstår tanken, Peter Jihde vill hjälpa andra att inte känna skam och skämmas över sin diabetes, men jag hade önskat att han gjorde det okommenterat. Bara ägde sina provtagningar och insulindoseringar helt enkelt. Det hade hjälpt folk att inte känna skam. Men visst, jag förstår ändå grejen, att han vill något gott med det. Och det är fint. Jättefint! Egentligen tycker jag att det är så drygt med folk som gnäller på annat folk som vill göra nåt gott. Men jag hade, för Mio och andra barns skull, bara önskat att vi slapp ordet skam i kombination med diabetes. Det är som att säga till ett barn att “du behöver inte känna skam för att du är tjock, det är lugnt”. Eller? Har jag fel? För mig blev det i alla fall väldigt tydligt när Mio själv undrade varför han skulle känna skam.
För er som inte vet… Diabetes 1 är en fruktansvärd sjukdom att leva med. Den innebär att man ständigt mäter sitt blodsocker genom att sticka sig i fingret (Det är rätt jobbigt i vanliga fall men ännu jobbigare när man är med kompisar, när det är kallt ute, när man är och badar, när man åker skidor, när man är svinhungrig och alla andra redan har börjat äta. Ja det är rätt meckigt med andra ord), att man måste ta insulin (nål i magen) morgon och kväll samt inför varenda måltid. Och däremellan så blir man låg ibland och måste ta druvsocker (Annars svimmar man och hamnar i koma), och hög ibland pga. för lite insulin eller för mycket kolhydrater/ socker. Är man hög länge blir blodet förgiftat och man dör. Om man inte gör nåt åt det alltså. Och blir man låg och ingenting görs så hamnar man i koma. En förälders ständiga oro är att ens barn ska bli låg och svimma och sen hamna i koma. Det enda som då kan väcka en är en akutspruta (som man måste ha i kylen och därmed inte släpar med sig överallt) eller socker, förslagsvis flytande som man trycker upp vid tandköttet. Om man någonsin ser en avsvimmad (eller på väg att svimma) person med diabetes så är det livsviktigt att ge socker uppe vid tandköttet, mellan tänderna och läpparna (där det tas in utan att hen behöver svälja).
Det här är bara en bråkdel av all medicin och utrustning som vi har till Mio. Skulle behöva ett helt skåp.