Jag måste sluta lita blint på sjukvården

Usch, det första jag läser så här på morgonkvisten är det här. En liten flicka som låg på sjukhus för observation, och sen ändå låg död på morgonen. Det känns som att man på sjukhusen utgår från att “de flesta dör inte av en smäll i huvudet”. Och det är så hemskt. För vi litar ju så blint på att läkarna gör vad de kan. Och det gör det ju inte. De gör verkligen inte det. Och jag börjar tycka att det är så läskigt. Visst, jag förstår att de många gånger är underbemannade och har det stressigt, men det tror jag inte att den här flickans föräldrar tänker särskilt mycket på just nu. Det spelar ingen roll! De måste sluta nonchalera! Och de måste alltid (!) utesluta de farliga grejerna innan de kan låta den här flickan lägga sig och sova. Förstås!
Vi har flera gånger varit med om att bli felaktigt hemskickade:

• När jag skulle föda Mio så skickade de hem mig och sa att jag skulle komma tillbaka efter ett dygn. En timme senare, klockan 7,08 ringde vi ambulans. 7,38 var Mio ute. Eftersom jag var förstföderska så förutsatte de att det skulle ta mycket längre tid än det gjorde, fast jag tyckte att jag förklarade…
• När Mio var 1 år sökte vi akut. Han var verkligen så himla dålig. De tog inte ens snabbsänka på honom utan skickade hem honom – med blodförgiftning. Vi åkte som tur var in igen på kvällen, när han blev blå om läpparna och fingrarna, och skakade. Det visade sig att han hade skyhöga värden, och först misstänkte de leukemi men han hade alltså blodförgiftning som han hade fått av en infektion. De trodde också att han hade lunginflammation (de var inte helt hundra) och ethmoidit (nån slags bihåleinflammation som är livsfarlig. Han var svullen under ögat så man såg det liksom utanpå) Det är många saker som den där akutläkaren missade… Hade han bara undersökt honom lite grann och inte tänkt “Orolig småbarnsförälder – förkylt barn” eller vad han nu tänkte…
• När Mio hade en tumör i ryggen blev vi hemskickade från vårdcentralen två gånger. Av en och samma kvinna. “Äsch, det är nog bara tarmarna – han har ätit för många vindruvor” sa hon ena gången. Andra gången sa hon “Det kanske är ett revben som är brutet – mamma har bara kramat dig lite för hårt”. Han hade en tumör i ryggen och jag beskrev hur han hade legat och skrikit på natten och knappt kunnat ta sig upp ur sängen på morgonen (Tumören hade “krossat” hela revbenet) Tredje gången ringde jag 1177 väldigt ursäktande och sa att vi har ju blivit hemskickade två gånger men nu ser det ut som en bula i ryggen, och att min son hade väldigt ont. De sa att vi skulle gå till vårdcentralen igen. Så det gjorde vi. Lite skamset. “Hej här kommer en hysterisk mamma, tredje gången liksom…” Men så träffade vi en läkare som sa “Pojken har ju ont, det är klart att ni måste på röntgen” Sen kom svaret, och allt rasade för ett tag… Vad hemskt det var. Han hade en stor tumör i ryggen.

Det här är bara en bråkdel av vad vi har varit med om och som egentligen borde ha gjort att jag skulle ha tappat förtroendet för länge sen, men jag tror på något sätt alltid gott om folk och tänker att de gör sitt bästa. Men jag vet inte… Jag tror att man i många fall utgår från det vanliga. De flesta som kommer in med ont i ryggen har ingen tumör och de flesta som kommer in och har ramlat på sparkcykeln har inte ens en hjärnskakning. Men innan man får lov att tro det så måste man ju utesluta det!
Jag har börjat inse att det är jätteviktigt att man som anhörig (i mitt fall som förälder) måste vara drivande och alltid lyssna på sin magkänsla. Vara jobbig och kräva den där röntgenundersökningen för att vara säker. Men sen vet jag – när man är där, i den där situationen – att det är svårt att stå på sig när alla säger att “att röntga huvudet är väldigt skadligt, det är mycket strålning, så vi avvaktar lite”. Typ.
Men jag vet att Mio kommer bli dålig igen – och då ska jag komma ihåg det här…PS. All respekt och kärlek till alla som jobbar inom sjukvården – speciellt undersköterskor och sjuksköterskor som är de som faktiskt tar hand om alla patienter ❤️