Månad: juli 2016

Jag funderar på det här med diabetes och att folk generellt vet så lite om sjukdomen (jag med fram tills att Mio fick den). Jag tror att anledningen är att det finns två typer av diabetes, och att den ena är mindre allvarlig och kan kontrolleras med mat och motion. Mios (och även den här lille hjältens) typ av diabetes går inte att stoppa med hjälp av någonting. Den kommer liksom härja fritt i kroppen hur vi än gör… men… och det här är väldigt viktigt: Det är otroligt stor skillnad när han rör sig mot när han ligger hemma och är sjuk. Kroppen (allas kroppar, men det märks tydligare på en diabetiker) måste röra på sig, och mår faktiskt riktigt dåligt av att vara stillasittande.
Så mitt absolut viktigaste tips till dig som vill komma igång och träna men inte hittar motivationen är: Börja gå och stå! Skit i gymmet! Skit i att jogga. Men gå! Det är livsfarligt att inte göra det. Att vara stillasittande alltså. Och precis som när man har diabetes typ 1 eller nån annan sjukdom så är det väldigt troligt att du dör i förtid om du inte rör på dig. Så om du är frisk – vad väntar du på? Ut och gå och se till att hålla dig frisk. Och när jag säger “stå” så menar jag på jobbet, om du sitter på kontor hela dagen. Stå istället!
Enligt en undersökning så mår en sjuksköterskas kropp mycket bättre än en person som sitter på kontor dagligen och sen går till ett gym 3 dagar i veckan.
Alltså: lågintensiv rörelse ofta och länge är the shit! Strunta i allt annat om du inte är sugen – men se i alla fall till att gå!
När man har hund får man lite av det gratis. Man har liksom inget val…

… men man kan ju också välja trappor och att hoppa av en hållplats tidigare. Klyschiga tips men så himla bra.

 

Idag är det näst sista arbetsdagen innan semestern. Den är dock full av möten så jag vet inte riktigt hur jag ska hinna få till ett besök på diabetesmottagningen. Vi måste dit (till Lund) för att hämta lite reservprylar till Mio. Som det är nu så har vi bara en blodsockermätare, och den behöver man ha precis hela tiden. Utan den måste vi liksom till akuten eller nåt för att försöka få en ny. Och det vill vi helst slippa i Spanien. Han har förstås haft reservgrejer men det har blivit stulet (?) Antar att någon trodde att hans lilla väska var en plånbok. Snopet när hen sen öppnade den och hittade en massa småblodiga blodsockerstickor.

Att ta blodsocker gör man säkert 20 gånger om dagen. Minst. Först och främst inför varje måltid för att veta hur mycket insulin man ska ta. Sen tar man nån timme efter maten för att se om man tog rätt mängd insulin. Gjorde man inte det så korrigerar man antingen med mer mat (eller druvsocker om man är riktigt låg och måste höjas snabbt) eller med mer insulin. Och då måste man ta blodsocker om en liten stund igen – för att se om det blev rätt den här gången. Sen tar man flera gånger om dagen för att man kanske känner sig låg (när man blir låg blir man yr och darrig) och måste kontrollera ifall man behöver druvsocker. Och så, om man är barn, så tar man flera gånger om dagen när ens oroliga mamma messar “Blodsocker?”

 

Imorgon är sista dagen med pusslande och logistikproblem. Det är barn som ska fram och tillbaka i bil, på cykel, gåendes och ibland i buss. Och så en liten hund som ska med också. Och två föräldrar som jobbar. Den här veckan har varit väldigt meckig, och idag på eftermiddagen jobbade jag hemifrån. Inte min favvisgrej direkt. Inte när båda barnen är hemma i alla fall. Jag behöver vara så sträng. Så idag när Mio kom och småpratade med mig, när jag satt och jobbade så sa jag: “Jag jobbar Mio. Låtsas att jag är på jobbet!”
“Okej, ska jag messa dig?” sa han väldigt gulligt. Min lille plutt. Gud vad skönt det ska bli med semester. Det blir inte 100% off, men väldigt mycket i alla fall. Och imorgon är sista dagen med logistikproblem och pusslande. Sen på fredag är Jonas ledig så då är det lugnt. Då ska jag för en gångs skull inte ha PT-dag heller. Har några möten OCH en massa poddinspelande med Alex på to do'n. Yes vad kul! 🙂
Den här stackars killen har ingen aning om att vi ska lämna honom en hel vecka.

 
 
 

Det blev page till slut. Jag kom på tre saker medan jag satt där hos frisören, med färg i håret:

1. När man är hos frisören kan det ta tid, och då är det svinviktigt att man gillar den man ska hänga med i flera timmar. Jag älskar min frisör och hade lätt kunnat umgås med henne även utanför frisörstolen. Jag trivs och blir alltid på gott humör när jag är där. Jag gillar henne för att hon är varm och äkta. Det är nog nyckeln för att nå fram till mig, det där med att vara äkta. Jag har så otroligt svårt för folk som putsar fasaden eller spelar ett spel. Jag älskar när man känner att allt man ser är äkta och sant. Sen behöver jag inte veta allt om personen, men det hen visar måsta vara på riktigt.
2. Jag är inte alls så feg när jag tänker efter. Frisyrmässigt alltså. Jag har liksom inga större problem med att klippa av en decimeter. Fast det kan i och för sig bero på att mitt hår alltid är uppsatt så att jag liksom kan välja att göra så att ingen märker nån skillnad om jag vill. Men ändå…
3. Jag måste skärpa till mig med frisyren. Det finns nog ingen tråkigare än jag där. Jag har alltid uppsatt. Sätter upp det utan spegel och låter det liksom vara så. Väldigt färglös person kan man tycka. Jag måste skärpa mig. Men hur gör jag det? Jag har inte lust att lägga ner en massa tid varje dag. Max fem minuter på frisyren tänker jag… Är det optimistiskt tänkt? I såna fall fortsätter jag med att sätta upp det utan spegel.

Och just det… Skills heter salongen, den ligger i Malmö, på Tegelgårdsgatan på Gamla Väster. Och Tamara heter min frisör. Hon är grym. Döm henne inte efter hur jag brukar se ut i håret 😉