Vilket dygn vi har haft! Mer sånt här tack. Det har varit magiskt på alla sätt. Jag älskar Veronica Maggio, och kom på igår vad det är som är så där magiskt. Förutom att hon har bra röst och hög igenkänning i sina låttexter så har hon en närvaro, sårbarhet och äkthet som är helt otrolig. Det här är andra Maggio-konserten som jag och Maria går på, och jag tror inte att det är sista.
Vi kom till ett sommarhett Stockholm och gick direkt ut på stan. Sen började vi kvällen med ett glas bubbel i hotellbaren, och satt och pratade om att vi borde göra sånt här oftare. Bara åka iväg utan att det ska behöva vara en stor grej. Att komma iväg så här och slippa bebisnätter (Maria) och blodsockernätter (jag) och bara hänga i en hotellbar är himmelrike. Fast det är viktigt att det är med en person som man har roligt med, kan prata högt och lågt med och som ger energi. En bra vän helt enkelt. För det är inte själva resan i sig som är himmelrike… det är det där andra ♥
Vi kom fram till Stockholm stadion (vilket ställe att ha konsert på. Wow!) och gick in i bardelen. Istället för att köa så gick vi med bestämda steg längst fram i den långa kön och bara gick in. Går man med resoluta steg så är det ingen där bak som vågar säga “App, app, app… ni trängde er”. Men förlåt oss ändå, men vi är för gamla för att orka stå och vänta.
Vi gjorde samma sak när vi skulle fram och beställa. De köerna var milslånga och det kändes som att enda alternativet var att bara gå längst fram. Tror att de bakom oss knorrade lite, men jag tänkte att jag säger “Äh men det är lugnt, jag jobbar här”, och le. Om de skulle säga nåt. 
Veronica kom upp på scenen prick 21,00 (enligt schemat). Respekt!
Hon bjussade på en magisk konsert under 2,5 timme med perfekt ordning på låtarna. Och så den där närvaron och äktheten. Ja man ni hör att jag älskar henne va?
Hon är liksom tacksam för att vi (ja inte bara jag och Maria) är där. Och jag tror att det är tricket för att folk ska få den där lilla extra känslan för en – och då menar jag oavsett vilket område man är framgånsrik inom: Ödmjukheten och sårbarheten. Man älskar ju det.
Eva Dahlgren kom upp på scen. Så stort och så fint. 
Någon sa att det var 22,000 människor där. Jag är inte säker, men jag och Maria var där i alla fall. Och Sofia Wistam. Det är i alla fall tre stycken.
Kan ni föreställa er hur det lät när självaste Håkan Hellström kom upp på scenen? (Kolla videon nedan annars) Galet! Och att det skedde samma dag som hans egna biljetter släpptes och direkt tog slut, kändes extra stort för en sån som jag som gillar honom men inte älskar honom. Man vill ju ha sånt man inte kan få tag i.
Det var både en glad, fartfylld, lugn, vemodig, härlig konsert. Alla känslor rymdes i de här dryga två timmarna.
När Håkan kom in hoppas jag att känsliga personer hade öronproppar. Jag är inget äkta Håkan-fan på det sättet som många andra, men älskar hans dinglande och lite lätt förvirrade kroppsspråk. Och hans ödmjukhet. Ja men ni hör ju, ödmjukhet är the shit. Och ju större man är – desto viktigare.
https://youtu.be/qx30NArB_Tc
Och så sjöng de förstås sin låt.
https://youtu.be/nK6JVdU0w8s
Ja alltså den här kvällen var magisk! Och det jag tar med mig är: