Min lilla pojke

Mio hade sin första dag på nya skolan idag, och jag var nog mer nervös än han. När skulle de mötas för att gå dit? (Ja för jag var ju inte välkommen) Hur skulle de ta sig dit? (Det är längre än tidigare, när vi hade skolan rakt över gatan) Vilken ingång skulle de gå in i? Vart är deras klassrum? Hur ska det funka med diabetesen? Och så vidare. Mio själv var inte särskilt bekymrad. Jag måste dock dit nu snarast och lämna akutspruta och annan diabetesutrustning så att det finns extra där, och så att det finns hjälpmedel om nåt skulle hända.
Hur som helst – han verkar ha haft en fantastisk dag och det verkar som att han är mer än nöjd med sin nya klass. Han har bara tre kompisar med sig från den gamla klassen, och idag var de hemma hos en nyfunnen vän. Varenda gång jag har ringt honom har han svarat jättestressat “Hej mamma, vad är det? Jag kan inte prata!” Och det förstår jag ju. Så klart! Det är klart att han inte vill prata med en gammal mamma när han äntligen är som alla andra och bara kör på liksom. Det har jag full förståelse för så länge han bara går med på att vi kommunicerar om blodsockernivåerna. Men det går ju bra via sms. Det är det här som det här med att vara mamma går ut på – att alltid finnas där men att aldrig kräva att de ska “vilja ha med en att göra”. Ja men ni fattar.
Min lilla pojke ♥ Tänk att han får ha det så här kul nu. (Ja för mig är han fortfarande min lilla pojke, och tydligen säger jag – enligt min andra lilla pojke – det rätt ofta. Har ni inte lyssnat på hans tydliga feedback så gör det nu. Här.
När jag kom hem (Jag passade på att jobba sent eftersom Jonas hämtade Alvin och tog med honom till fotbollen) så hade han själv värmt mat som redan var lagad. Tydligen har han hittat ett nytt matbord.Sen mumlade han bara nåt om att han skulle ut. Och så var han borta.Jag hann dock få berättat för mig att första skoldagen hade varit jättekul. Han är så glad.