Jag är avundsjuk på min kompis Tina som ska sälja sin lägenhet och flytta in i ett hus i andra hand i ett år – och under tiden försöka hitta ett hus att köpa. I och med att de gör en mellanlandning som kräver magasinering av (nästan) alla prylar, så kommer de att göra en utrensning som verkligen är en utrensning. De kommer bara ta med sig duntäcken och kläder till det tillfälliga boendet. Typ. Detta gör att hon är inne i ett utrensningsmode utan dess like. Jag har aldrig sett henne sån. Och jag, som är en sucker för utrensning, går ju igång hemma hos mig med (man är väl med sin vän i ur och skur liksom) och tänker: Behöver jag verkligen den här? om varenda pryl.
Eller så här är det egentligen – Jag ställer mig två frågor:
- Behöver jag den här? (och om jag inte behöver den så frågar jag vidare)
- Älskar jag verkligen den här så att jag skulle sakna den om jag inte hade den?
Och jag älskar det! Jag skulle aldrig kunna bli en person som bara har 100 prylar, men jag skulle gärna rensa ytterligare en nivå. Det är ju så befriande.
Fast sånt här fix vill jag aldrig rensa bort. Jag vill att det ska finnas en personlig känsla där jag bor.