Jag har varit uppe rätt mycket i natt och tagit blodsocker på Mio. Upp och ner, upp och ner. Och varje gång när jag la mig i sängen igen så satte jag på en podd. Vi jobbar ju med poddar, så jag försöker lyssna igenom alla möjliga, för att förstå mig på vad som gör att en bra podd är bra. Vad folk gillar liksom. Just nu lyssnar jag igenom ett par avsnitt av Flora och Frida – två unga tjejer som pratar mycket om sina egna känslor. Flora är Flora som bloggar på Metro.
Hur som helst – jag slås av hur skönt det låter att vara så där ung och fri, så att man bara strosar omkring (ja nu menar jag inte att de bara gör det, men när det inte jobbar) med vänner, sover över hos varandra, äter tillsammans, hänger en hel dag på en gräsmatta… ja men ni fattar. Det låter som himla härligt – jag älskar att ha den frihetskänslan – men så tänkte jag på min enorma vilja av att vara hemma nu efter förra veckan som var hektisk och två helger borta. Barnen! Det är barnen det handlar om. Visst är det skönt att hänga hemma, men det är det där ständiga dåliga samvetet när jag inte riktigt hinner med dem, plus att det ofta blir dubbelt upp när jag kommer hem som gör att jag får den där “nu-måste-jag vara-hemma-och-ta-det-lugnt-känslan”. När man är borta mycket får man liksom ta igen det man har missat när man kommer hem, så det blir dubbelt upp sen. Och allt blir inpressat och stressigt. Och det gör att den där frihetskänslan inte riktigt infinner sig.
Det finns några små saker i vardagen där den där frihetskänslan glimtar till:
- När jag åker buss – jag gör aldrig det så när det väl händer känner jag mig lite fri.
- När jag cyklar runt inne i stan – det är riktig lyx. Speciellt om det är sommar och jag cyklar planlöst. Men när händer det?
- När jag är ensam hemma, utan barnen. Jag äter när jag vill, är ute ur lägenheten på 30 sekunder om jag bestämmer mig för att gå ut, jag sätter på hög musik om jag vill… ja ni förstår.
Eller kanske ännu hellre åka bak på nåns cykel. Det här är jag och min fina vän Johanna, för två år sen.