Det finns ett par saker som jag uppskattar om mina nära och kära inte gör när jag ber att de ska lyssna. Eller det gör man rätt sällan egentligen – ber att någon ska lyssna – men det ligger ju underförstått och borde vara självklart om någon frågar mig hur jag mår, hur det går, vad jag tycker, hur det funkar eller liknande. Och då finns det som sagt ett par saker som jag starkt ogillar att man gör:
- Berättar om egna erfarenheter istället för att lyssna klart och ta in det jag säger.
- Säga på nåt slags allsmäktigt bessserwisser-sätt att “ja men så blir det när man bla bla bla…”
- Inte bemöter det jag just sa, utan nästan sitter och hoppar i väntan på sin tur att få prata. Ni vet när man kan se att den andra personen är mer upptagen av vad den själv snart ska säga, än att lyssna.
- Kommer med förmaningar om hur jag nu borde göra.
- Dömer
Jag älskar den här dikten (som tydligen är skriven av okänd författare), som på ett mycket bättre sätt än jag just gjorde, sätter orden på vad jag menar. Visst är den bra?
När jag ber dig lyssna på mig och du börjar ge mig råd så har du inte gjort det jag bad dig om.
När jag ber dig lyssna på mig och du börjar berätta för mig varför jag inte borde känna så, trampar du på mina känslor.
När jag ber dig lyssna på mig och du känner att du måste göra något för att lösa mina problem, har du svikit mig, hur konstigt det än kan verka. Lyssna!
Allt jag bad dig om var att du skulle lyssna inte prata eller göra – bara lyssna på mig. Och jag klarar mig själv. Jag är inte hjälplös. Kanske modfälld och bristfällig, men inte hjälplös. När du gör något för mig, som jag kan och behöver göra själv, så bidrar du till min ångest och svaghet. Men när du accepterar att jag känner vad jag känner, oavsett hur irrationellt det är, så kan jag sluta försöka övertyga dig och kan börja arbetet med att förstå vad som ligger bakom denna känsla. Och när det är klart, är svaren uppenbara och jag behöver inte längre några råd.
Och till mina vänner – det här var inte skrivet på förekommen anledning ♥