Månad: augusti 2016

Jag fasar redan för de kalla och mörka vintermorgnarna när det regnar i sidled här på Ön. Och jag är ute med Bruno. Brrr… Jag kliver nämligen rakt ur sängen, som det är nu, och hoppar i första bästa par sandaler och så ett par joggingbrallor och en jeansjacka. Det tar en sekund, och själv påklädningen sker på vägen. Men i vinter så kommer det – själva påklädningen – vara en hel process i sig. Puh. Ser inte direkt fram emot vintern. Men när har man nånsin gjort det som Malmöbo? Det enda vintern har att bjussa på här är blåst och mörker. Men nu är det slut på gnällandet här – tänkte istället komma på några fördelar med vintern:

• Levande ljus – Åh vad det är mysigt med levande ljus när det är mörkt och kallt ute.
• Raggsockar – Lever i raggsockar under vinterhalvåret. Så himla mysigt.
• Lugn och ro! Jag har mycket mer ro i kroppen, och mindre spring i benen, när det är mörkt och kallt ute. Jag har svårt att koppla av när det är soligt ute, vilket innebär att somrarna har vääääldigt långa dagar för mig.
• Julperioden! Jag är en riktig julnörd och älskar tiden innan jul. Vi brukar ofta ha pepparkaksbak och juliga kvällar här hemma och startar med det redan i slutet av november. Det har blivit lite förstört nu sen Mio fick diabetes dock. De dagar han är hög är det ingen hit att baka pepparkakor. Men den här perioden är ändå väldigt mysig.
• Kläderna! Jag tycker ofta att det är mycket snyggare kläder på höstern och vintern än på sommaren.
• Mer tid inomhus betyder ofta mer tid till läsning, mer tid till matlagning (som jag ju är rätt dålig på), mer tid i soffan (som jag aldrig sitter i på sommaren, om jag inte har besök här), mer tid till TV-tittande med barnen (som plötsligt har blivit en väldigt social grej i dessa enstörings-skärm-tider).

Ja men det finns ju många fördelar med vintern. Hör ni hur jag tar i nu? Så bara let it come! Jag är rustad. (Ska bara handla lite vinterkläder åt barnen, för där är de nämligen tomt).
I år skulle jag så gärna vilja åka skidor med barnen så att de inte tappar det. Alvin åkte första gången i Vemdalen när han var runt 4 år. Det var en rätt jobbig upplevelse för honom innan han knäckte plogningskoden. Han var inte tuffast i backen.Men desto nöjdare varje dag när skidskolan var slut.
Processed with VSCO with f2 preset
 
 

Jag har varit uppe rätt mycket i natt och tagit blodsocker på Mio. Upp och ner, upp och ner. Och varje gång när jag la mig i sängen igen så satte jag på en podd. Vi jobbar ju med poddar, så jag försöker lyssna igenom alla möjliga, för att förstå mig på vad som gör att en bra podd är bra. Vad folk gillar liksom. Just nu lyssnar jag igenom ett par avsnitt av Flora och Frida – två unga tjejer som pratar mycket om sina egna känslor. Flora är Flora som bloggar på Metro.
Hur som helst – jag slås av hur skönt det låter att vara så där ung och fri, så att man bara strosar omkring (ja nu menar jag inte att de bara gör det, men när det inte jobbar) med vänner, sover över hos varandra, äter tillsammans, hänger en hel dag på en gräsmatta… ja men ni fattar. Det låter som himla härligt – jag älskar att ha den frihetskänslan – men så tänkte jag på min enorma vilja av att vara hemma nu efter förra veckan som var hektisk och två helger borta. Barnen! Det är barnen det handlar om. Visst är det skönt att hänga hemma, men det är det där ständiga dåliga samvetet när jag inte riktigt hinner med dem, plus att det ofta blir dubbelt upp när jag kommer hem som gör att jag får den där “nu-måste-jag vara-hemma-och-ta-det-lugnt-känslan”. När man är borta mycket får man liksom ta igen det man har missat när man kommer hem, så det blir dubbelt upp sen. Och allt blir inpressat och stressigt. Och det gör att den där frihetskänslan inte riktigt infinner sig.
Det finns några små saker i vardagen där den där frihetskänslan glimtar till:

• När jag åker buss – jag gör aldrig det så när det väl händer känner jag mig lite fri.
• När jag cyklar runt inne i stan – det är riktig lyx. Speciellt om det är sommar och jag cyklar planlöst. Men när händer det?
• När jag är ensam hemma, utan barnen. Jag äter när jag vill, är ute ur lägenheten på 30 sekunder om jag bestämmer mig för att gå ut, jag sätter på hög musik om jag vill… ja ni förstår.

Eller kanske ännu hellre åka bak på nåns cykel. Det här är jag och min fina vän Johanna, för två år sen.

Tänk att ett litet förlåt kan betyda så mycket. Hade precis en mailkonversation med en för mig helt okänd person som jag tyckte var lite väl… hetsig. Så jag sa det. Blev irriterad. Hen förklarade. Jag sa okej och sen skrev hen “Förlåt”. All min irritation försvann i exakt samma sekund som jag såg ordet “förlåt”. Folk som har nära till förlåt är fina och härliga människor och jag ska verkligen tänka på det i fortsättningen. Hellre ett förlåt för mycket än för lite.

Jag är avundsjuk på min kompis Tina som ska sälja sin lägenhet och flytta in i ett hus i andra hand i ett år – och under tiden försöka hitta ett hus att köpa. I och med att de gör en mellanlandning som kräver magasinering av (nästan) alla prylar, så kommer de att göra en utrensning som verkligen är en utrensning. De kommer bara ta med sig duntäcken och kläder till det tillfälliga boendet. Typ. Detta gör att hon är inne i ett utrensningsmode utan dess like. Jag har aldrig sett henne sån. Och jag, som är en sucker för utrensning, går ju igång hemma hos mig med (man är väl med sin vän i ur och skur liksom) och tänker: Behöver jag verkligen den här? om varenda pryl.
Eller så här är det egentligen – Jag ställer mig två frågor:

1. Behöver jag den här? (och om jag inte behöver den så frågar jag vidare)
2. Älskar jag verkligen den här så att jag skulle sakna den om jag inte hade den?

Och jag älskar det! Jag skulle aldrig kunna bli en person som bara har 100 prylar, men jag skulle gärna rensa ytterligare en nivå. Det är ju så befriande.
Fast sånt här fix vill jag aldrig rensa bort. Jag vill att det ska finnas en personlig känsla där jag bor.
 

Jag hörde i nån podd – hmm, kan inte komma på vilken – att de pratade om superkrafter och att vi alla har minst en. Och det är ju himla kul att fundera ut vad man själv har för nån superkraft. Har gått och haft det i bakhuvudet hela dagen men har inte bestämt mig för vilken som är min tyngsta än. Ja för det är klart att jag har fler 😉 Men kanske ändå nummer 1 av mina superkrafter är att jag är sjukt effektiv och kan peta in hur mycket som helst på en och samma dag. Eller att jag kan hämta barn, laga mat, svara på nåt viktigt mail, byta om på barn och köra till fotbollen på en halvtimme. Och ändå alltid komma i tid. För det gör jag – kommer i tid. Jag tycker att det är respektlöst att komma för sent och försöker så gott det går att aldrig göra det.
Vilken är din främsta superkraft?
Jag försöker dock alltid göra en sak i taget eftersom jag har lärt mig att det är mest effektivt. Jag vet… det ser inte riktigt ut så på den här bilden…
 
 

Är det nån som kan nåt om hundar? Jag har nämligen två frågor:

1. Bruno (vår hund) är väldigt rädd för främmande vuxna (dvs. alla utom mig och Jonas) och skäller så fort de kommer hem till oss, eller om han står vid balkongdörren (1:a vån) och de går direkt utanför. Hur får man en hund att bli mindre ängslig och därmed sluta skälla på folk på det där viset?
2. Hur får man en hund att sluta dra för mycket i koppel?

Väldigt lustigt att vår lilla Bruno är så lik oss i sin personlighet. Ganska lugn, snäll och sansad (ja det är så vi är här, ha ha…) men givetvis också med bus i sig. Han har verkligen inte varit en jobbig valp. Men så har han då de där två grejerna som jag undrar över. Vi andra varken skäller eller drar och skulle uppskatta om han också kunde sluta med det. Går det?