Dag: 3 september, 2016

För några månader sen:
Han var så liten. När man är sjuk (det har jag förstått nu) blir man, som barn, väldigt, väldigt mycket yngre. Det är som att man går tillbaka en massa år och bara behöver milda ord och mycket kärlek från sina nära. Mio har varit så liten så länge. Det är inte så konstigt, mycket energi har ju gått åt till att klara dagen. Han kunde emellanåt inte sitta upp. Trycket mot ögat blev alldeles för starkt och ont så fort han satt upprätt, så han låg mest hela dagarna. I soffan och åt, i bilen när vi skulle till Lund, i sängen när han tittade på YouTube. Och idag:
På bara en vecka blev han fem år äldre. Hänger med sina kompisar mest hela tiden, cyklar till skolan, åker till Jump och hoppar med sina vänner och har till och med fått busskort. Min stora lilla kille. Vilken skillnad det är. Hoppas han får ha det så här länge till. Han älskar sitt “nya”, fria liv. Vi pratade om det igår och han är så lycklig.
 

Jag har mer och mer att folk säger  “Jag vågar inte riktigt säga det för jag är rädd att jag jinxar det då” – det vill säga att man tror att om man säger det så kommer man, på grund av nån övernaturlig kraft, att få otur. Men neeeej, sluta med det. Om man nu tror på osynliga krafter, vilket jag absolut gör till viss del, så är det väl bättre att tro på tankens kraft.
Säg det högt så händer det! Visualisera vad du vill ha så får du det! Tänk positiva tankar så blir det mer happy i ditt liv! Det enda som kan hända är att du har varit glad i onödan. Om vi går omkring och är rädda för att jinxa saker så kommer vi ju inte uttala, knappt för oss själva, vad vi vill ha. Och hur ska vi då kunna få det?
Vad tycker ni? Är ni rädda för att jinxa? Eller vågar ni tro på att det ska gå bra, och uttala det?