Dag: 4 september, 2016

Tre saker som jag önskar att jag hade gjort oftare:

• Sysslat med mindfulness – som det är nu så känns det mest provocerande att sitta och försöka tänka på ingenting. Lär mig gärna ni som kan!
• Fotograferat mer. Gärna människor. Älskar bilder där känslan tar över kompositionens viktighet.
• Njuta av nuet. Jag har så lätt för att titta framåt och ständigt vara i rörelse.

Vad hade ni önskat att ni gjorde oftare?
Djur är faktiskt rätt bra på att få en att bara vara här och nu.

Om det är någonting som är värt att investera lite pengar i så är det ett riktigt bra regnställ. Jag köpte ett ordentligt förra året och gissar att jag kommer att ha det livet ut. Ett regnställ är inte världens roligaste utstyrsel att ha på sig, så det är ju lite kul om man i alla fall känner att det sitter bra och är någorlunda snyggt. Men framförallt: att det är tätt.
Jag provade och provade förra året innan jag hittade en jacka som var bra. För om man väl är ute i riktigt regn så förstår man vad man behöver: typ en jacka med luva som har en liten skärm på och där det inte läcker in vatten vid sidorna. Och att den går att knyta ihop ordentligt så att det blir tätt vid ansiktet. Man vill inte ha in vatten uppifrån. Och så ska sömmarna vara tejpade förstås så att det inte tränger in vatten. Och så vidare. Jag hittade en från North Face och ett par byxor från Stadium. Helnöjd!
Det är inte jätteofta man använder det, men när jag väl ska iväg på fotbollsmatcher i regnet, som idag till exempel, ja men då är det skönt att ha. Nu blev det inte så regnigt som det såg ut dock…

När man är på en tillställning och träffar kända och okända människor är det bra om man har nån slags social kompetens. Det här är sidor som jag tycker är rätt trevliga:

• När man har förmåga att lyssna på vad den andre har att säga.
• När man visar intresse för den man pratar med. (Man älskar väl folk som intresserar sig för en)
• När man inte avbryter hela tiden.
• När man inte tar inte över nåns berättelse och upplevelse genom att säga “Jaaa, där har jag också varit…” och börjar berätta om det, eller “Usch, jag har också brutit benen en gång. Det var när jag…”  Jag skulle kalla det stöld. Personen som försökte berätta nåt tappar förmodligen all energi, utan att förstå vad som hände.
• När man pratar gott om andra människor. Eller i alla fall inte pratar illa om nån. Fy vad osexigt.

Och det är precis på samma sätt man ska bete sig i sociala medier om man vill lyckas där. Tänker främst på er som jobbar med företagssidor. Eller om man bloggar för all del. Det är otroligt många som sysslar alldeles för mycket med att själva prata och inte lyssna. Att till exempel ha en blogg och inte svara på kommentarer är precis det jag menar – man pratar själv men svarar inte när den andre pratar tillbaka. Då känns det som att man inte lyssnar. Ju.
Vad tycker ni? Håller ni med? Borde man svara på kommentarer? Jag tycker verkligen det, och om det är så att man får så många kommentarer att det är omöjligt så behöver man ju inte svara på de där det bara står “Fin bild” – för det är ju “bara” ett svar på ett inlägg och kräver ingenting mer. Men när en läsare skriver en fråga så tycker jag absolut att man ska svara. Hur kan man inte göra det? Skulle man få alltför många frågor så får man väl försöka svara på alla i en och samma kommentar. Eller på annat sätt bemöta att man har fått frågor och inte riktigt hinner svara detaljerat på varenda en. Inte bara ignorera. För då är man definitivt inte socialt kompetent. Eller? Vad tycker ni?
Det är precis på samma sätt som om man är på ett mingel.

Det blir så att när ens barn har diabetes och inte är sugen på godis (som man redan har varit förutseende och köpt) fast det är lördag, och uttrycker att han hellre vill ha Ben & Jerrys – ja men då åker man och köper det. Fast klockan är åtta och man precis skulle slänga sig i soffan, hela familjen, och börja kolla film. Så det gjorde jag igår kväll. Problemet med diabetes är dock att man aldrig vet hur man ska uppnå den där balansen som är så viktig. Efter maten hade Mio jättelågt blodsocker så då började han äta av glassen, tog insulin efter en stund – och damp ner till väldigt lågt blodsocker. Det var alltså för mycket insulin eller för lite glass.
Och det här är vår hatstund på dygnet. Mio är totalt osugen på att äta nåt, och jag står och stressar och hetsar och säger “äääääät nåt bara.” Ett knäckebröd, en giffel, lite mer glass, en banan. Vad som helst! Och han gråter och vill inte ha. Men vet ju samtidigt att han måste. Så han äter en grej… vi väntar en kvart…blodsockret sjunker fortfarande…. han äter en grej till… det sjunker ännu mer…. ja och så här håller vi på en timme, när vi egentligen skulle gå och lägga oss. Och sen… mitt i natten kommer rekylen, bakslaget. Pang! så är blodsockret alldeles för högt istället. Det är det svåra med diabetes, den där balansen. Blodsockret ska ligga på mellan 4 och 6 och det är banne mig inte lätt.