Att ha ett barn som lever med livshotande sjukdomar är… ja men hur ska jag beskriva det? Det är så klart helt förfärligt, men livet måste ju pågå ändå. Barnen går i skolan, vi föräldrar jobbar och vardagen rullar på som för alla andra helt enkelt. Eller inte riktigt, det finns mycket som är annorlunda än hos “alla andra”. Men jag går ju inte omkring som en zombie nergrottad i ångest hela dagarna. Utan har en positiv yta och kör liksom. Vi måste ju det! Och jag tror att vi alla mår bättre av att ha en positiv inställning. Men det händer rätt mycket med en när man har lever med en sån här situation:

• Jag har en otrolig ångest för att resa iväg. Jag är rädd att Mio ska bli sjuk och inlagd för operation och så är jag fast nånstans och kan inte ta mig hem snabbt. Värst är det när det krävs flyg för att komma hem. Har jag bara möjligheten att hyra en bil och köra så känner jag mig lite lugnare, men när det krävs flyg så är det en lite större apparat. Kan inte ens beskriva de blandade känslor jag har inför Svalbard – fantastiskt på ett sätt och väldigt ångestfyllt på ett annat. För därifrån går inte alltför många flyg gissar jag.
• Jag har blivit en mästare på att stoppa katastroftankar och på att inte ge den hysteriska, kontrollfreakiga delen av mig alltför mycket utrymme. Jag försöker få mig själv att släppa kontrollen – det är ju inte jag som håller honom vid liv. Typ. Men det är svårt.
• Jag kan allt om sjukdomar. Av alla dess slag. Mio har genom åren varit inne på de flesta avdelningar, och jag minns att vår privata barnläkare för några år sen sa att jag nu kunde hämta ut min läkarexamen. Kul. Fast inte så kul egentligen. Det är till exempel till mig man ringer om man har ett barn som är sjukt och har feber. Jag vet direkt om det är ett virus eller en bakteriell infektion. Eller jag förstår skillnaden, skulle ju inte för mitt liv försöka mig på att ställa en diagnos. Men det förstår ni nog.
• Jag har absolut inga problem med att känna empati när andra är sjuka – tvärtom så tror jag att mina erfarenheter får mig att känna ännu mer empati, speciellt om det rör barn. Men vuxna som “överdriver” sin sjukdom, och är lite hypokondriska har jag inte lika lätt att känna med. Jag tror egentligen att det mer har att göra med att jag vet så mycket om sjukdomar och allmäntillstånd, och snabbt kan förstå om det är “allvar” eller inte.

Det som händer i mig dagen innan han ska in på operation tänker jag inte ens ge mig på att försöka beskriva.
 
 

Saker som jag har fastnat lite extra för senaste dagarna:

• Jag lyssnade på Ida Warg i hennes podd som hon körde tillsammans med sin kille Alexander Pärleros (som har Framgångspodden), där de pratade om “framgång”. Jag älskar att lyssna på historier om framgång av alla dess slag, och Ida läser just nu en bok: “Tänk rätt bli framgångrsik” av Napoleon Hill. Och enligt Ida så är hela nyckeln till framgång, enligt boken, att man inte ska ge upp. Den som fortsätter och kör på lyckas liksom förr eller senare. Och jag tror verkligen att det är så. Vill man så kan man kämpa, kämpa och kämpa tills man når målet. Det är inte alltid man orkar hela vägen, och det är inte alltid man är beredd att ge vad som krävs hela vägen, men jag tror starkt på att den som är uthållig är den som till slut lyckas. 

Den här lille killen – honom borde man inspireras av. När jag sätter mig i gräset så springer han runt, runt, runt i oändlighet. Jag tror att han skulle hålla på i flera dygn om jag inte hade stoppat honom. Och… hur snabbt kan man springa egentligen? 

• Petra Mede pratar, i senaste avsnittet av Framgångspodden (runt 34,00 i podden) om hur motgångar har gjort henne mer orädd, det vill säga modigare. Och jag håller verkligen med. För mig finns det ett par tydliga tillfällen i livet då jag har “hoppat” och där jag därmed har tänjt på modighetsgränsen. Första gången var när jag lämnade mitt förra företag Foap. Det kändes typ som att jag var mitt företag, och när jag inte längre hade det, vad hade jag då? Hur skulle jag kunna betala hyran i slutet av månaden? Ja men allting löste sig förstås, och jag insåg rätt snabbt att jag inte var mitt företag. Andra gången var när jag beslutade mig för att lägga ner NewsHubby och sen sätta det i konkurs.  Det var ingen rolig resa, men det fina är att det ju aldrig är slutet, hur mörkt det än ser ut. Jag älskar det här uttrycket av John Lennon:

“Everything will be okay in the end. If it's not okay, it's not the end.”

• Och så en annan sak som Petra Mede sa, i samma poddavsnitt, runt ca 40,00: Säg ja till saker även om du inte vet att du kommer att klara det. Jag är typen som gärna säger ja till sånt jag tror att jag har en chans att klara av, men aldrig hade velat ställa upp i en tävling där jag redan från början vet att jag skulle förlora. Dumt, jag vet. Men jag tar till mig av det hon sa: Säg ja!

När jag skriver “Uppsnappat” så beskriver jag med egna ord hur jag har uppfattat olika saker som personer säger, det är alltså inte ordagrant personernas citat. Så att ni vet.
 

God morgon (efter en hel natts sömn). Tänk att det är så stort att vara ensam ett dygn. Definitionen på vad som är härligt att göra förändrades den dagen jag blev mamma, kan man säga.
Vi brukar alltid skoja på kontoret, med min kollega, och säga att “hon fattar ingenting för hon har inte barn”. Hon har tydligen blivit attackerad av ett gäng mammor en gång – i sociala medier – där hon fick höra att så länge man inte har barn förstår man inte nånting. Typ. Så det är ett väldigt roligt skämt som vi ofta kör. “Äsch, du fattar ändå ingenting, du har inga barn”.
Men det är rätt sorgligt egentligen. Vem säger nåt sånt? Varför tror mammor – som det var i det här fallet – att ingen annan kan ha det stressigt? Ha sömnproblem? Förstå vad livet handlar om? Jag tycker att jag förstod vad det innebar att ha barn innan jag fick det själv, kanske för att folk upplyser en från att man är liten, om hur jobbigt det är. Och visst kan det vara jobbigt ibland, men det kan ju pojkvänner, vänner, jobbet, träningen och livet också vara. Och eftersom jag var så förberedd på det värsta så blev det bara bättre än förväntat. Och jag tror att man mår väldigt mycket bättre av att inte klaga – man kan gärna vara arg eller ledsen – men inte klaga hela tiden, det ger nog bara dålig energi till både andra och en själv.
Hur som helst, det finns ändå många saker som jag tycker är väldigt njutbara att göra, och som kanske låter fullkomligt idiotiska för nån som inte har barn, jag vet inte. Jag ska fråga Sanna – hon som inte fattar nånting:

• Gå och handla mat själv, utan nån tid att passa. Kunna stanna och prata med folk jag möter utan den jagade blicken och ben som är på väg att ta nästa steg. Framåt.
• Komma hem efter jobbet och gå rakt ur bilen, med bara min egen väska (Ja för då har jag inga skolväskor, gympapåsar, matkassar och annat), och komma in i hemmet som ser precis likadant ut som i morse. Och så bara sätta mig. Ingen matlagning, inget dealande med trötta barn, ingen fotbollsträning. Ja ingenting helt enkelt. Bara komma hem och inte ha en enda grej jag måste göra. Det här är nog det bästa.
• Vakna själv på morgonen. Gå upp i lugn och ro. Äta frukost och sätta på Nyhetsmorgon på TV'n. Ha god tid på mig, göra lite yoga (Haha…. det har jag aldrig gjort på morgonen men jag skulle vilja) och starta dagen lugnt, utan tjat. (Jag måste bli bättre på att få upp och iväg barn utan att tjata. Är trött på min egen röst)
• Komma till kontoret på morgonen och veta att jag inte har nån tid att passa på eftermiddagen. Det ger ett sånt otroligt lugn hela dagen att veta att jag kan jobba tills jag är klar. Älskar de dagarna.

Det här är verkligen några av de lyxigaste ensamgrejerna jag kan tänka mig. Jag överdriver inte utan uppskattar verkligen de här banala grejerna.
Eller de är ju inte banala. Det handlar om att känna lugn när man ska göra saker. Känner ni igen er? Vad har ni för ensamlyxstunder?
Så fort jag är på gymmet utan nån tid att passa, passar jag på att leka lite i slutet. Stå på händer, testa nya övningar i TRX, fotar lite. Ja men gör sånt där som jag inte har tid till annars.
 

Det går upp och ner här men jag är så otroligt glad för varenda dag som är frisk. Och än så länge är det ju mest bra dagar. Så tacksam för det.
Och inatt ska jag ha sovfest. Barnen är hos Jonas och jag har alltså inga uppgifter – såsom att ta blodsocker – utan ska bara sova precis hela natten. Utan avbrott. Och jag kan sova ända till åtta om jag vill. Nu har jag ju vanan inne att vakna titt som tätt – men också gåvan att snabbt kunna somna om. Så det blir en fantastisk natt.
Inget sånt här inatt alltså 🙂