Vad gör det med en att ha ett sjukt barn?

Att ha ett barn som lever med livshotande sjukdomar är… ja men hur ska jag beskriva det? Det är så klart helt förfärligt, men livet måste ju pågå ändå. Barnen går i skolan, vi föräldrar jobbar och vardagen rullar på som för alla andra helt enkelt. Eller inte riktigt, det finns mycket som är annorlunda än hos “alla andra”. Men jag går ju inte omkring som en zombie nergrottad i ångest hela dagarna. Utan har en positiv yta och kör liksom. Vi måste ju det! Och jag tror att vi alla mår bättre av att ha en positiv inställning. Men det händer rätt mycket med en när man har lever med en sån här situation:

• Jag har en otrolig ångest för att resa iväg. Jag är rädd att Mio ska bli sjuk och inlagd för operation och så är jag fast nånstans och kan inte ta mig hem snabbt. Värst är det när det krävs flyg för att komma hem. Har jag bara möjligheten att hyra en bil och köra så känner jag mig lite lugnare, men när det krävs flyg så är det en lite större apparat. Kan inte ens beskriva de blandade känslor jag har inför Svalbard – fantastiskt på ett sätt och väldigt ångestfyllt på ett annat. För därifrån går inte alltför många flyg gissar jag.
• Jag har blivit en mästare på att stoppa katastroftankar och på att inte ge den hysteriska, kontrollfreakiga delen av mig alltför mycket utrymme. Jag försöker få mig själv att släppa kontrollen – det är ju inte jag som håller honom vid liv. Typ. Men det är svårt.
• Jag kan allt om sjukdomar. Av alla dess slag. Mio har genom åren varit inne på de flesta avdelningar, och jag minns att vår privata barnläkare för några år sen sa att jag nu kunde hämta ut min läkarexamen. Kul. Fast inte så kul egentligen. Det är till exempel till mig man ringer om man har ett barn som är sjukt och har feber. Jag vet direkt om det är ett virus eller en bakteriell infektion. Eller jag förstår skillnaden, skulle ju inte för mitt liv försöka mig på att ställa en diagnos. Men det förstår ni nog.
• Jag har absolut inga problem med att känna empati när andra är sjuka – tvärtom så tror jag att mina erfarenheter får mig att känna ännu mer empati, speciellt om det rör barn. Men vuxna som “överdriver” sin sjukdom, och är lite hypokondriska har jag inte lika lätt att känna med. Jag tror egentligen att det mer har att göra med att jag vet så mycket om sjukdomar och allmäntillstånd, och snabbt kan förstå om det är “allvar” eller inte.

Det som händer i mig dagen innan han ska in på operation tänker jag inte ens ge mig på att försöka beskriva.