Har ni varit med om det här med att en person ställer en fråga bara för att få berätta nåt om sig själv? Typ: “Kunde du sova i natt när det åskade?” och så innan man har hunnit säga klart sin mening så säger hen “Ja alltså det bullrade så högt hemma hos mig att jag inte har sovit en blund på hela natten.” Och så vidare. Ni fattar typen va? Jag tror att det är samma slags person som man kan samtala med timme efter timme, gång på gång och som aldrig ställer nån fråga, utan som bara litar på att en själv håller igång konversationen och frågar och frågar.
Jag blir så otroligt dränerad på energi av den här typen av samtal, men är ändå en mästare på att feeda de här människorna med det de vill ha: frågor och uppmärksamhet. Men jag är ju också intresserad. På riktigt. Men jag behöver ju inte feeda dem. Varför jag gör det? Ja men det är ju det jag undrar.
Känner ni igen er? Kan vi lösa det här, här och nu tror ni? 😉

Att ha ett barn som lever med livshotande sjukdomar är… ja men hur ska jag beskriva det? Det är så klart helt förfärligt, men livet måste ju pågå ändå. Barnen går i skolan, vi föräldrar jobbar och vardagen rullar på som för alla andra helt enkelt. Eller inte riktigt, det finns mycket som är annorlunda än hos “alla andra”. Men jag går ju inte omkring som en zombie nergrottad i ångest hela dagarna. Utan har en positiv yta och kör liksom. Vi måste ju det! Och jag tror att vi alla mår bättre av att ha en positiv inställning. Men det händer rätt mycket med en när man har lever med en sån här situation:

• Jag har en otrolig ångest för att resa iväg. Jag är rädd att Mio ska bli sjuk och inlagd för operation och så är jag fast nånstans och kan inte ta mig hem snabbt. Värst är det när det krävs flyg för att komma hem. Har jag bara möjligheten att hyra en bil och köra så känner jag mig lite lugnare, men när det krävs flyg så är det en lite större apparat. Kan inte ens beskriva de blandade känslor jag har inför Svalbard – fantastiskt på ett sätt och väldigt ångestfyllt på ett annat. För därifrån går inte alltför många flyg gissar jag.
• Jag har blivit en mästare på att stoppa katastroftankar och på att inte ge den hysteriska, kontrollfreakiga delen av mig alltför mycket utrymme. Jag försöker få mig själv att släppa kontrollen – det är ju inte jag som håller honom vid liv. Typ. Men det är svårt.
• Jag kan allt om sjukdomar. Av alla dess slag. Mio har genom åren varit inne på de flesta avdelningar, och jag minns att vår privata barnläkare för några år sen sa att jag nu kunde hämta ut min läkarexamen. Kul. Fast inte så kul egentligen. Det är till exempel till mig man ringer om man har ett barn som är sjukt och har feber. Jag vet direkt om det är ett virus eller en bakteriell infektion. Eller jag förstår skillnaden, skulle ju inte för mitt liv försöka mig på att ställa en diagnos. Men det förstår ni nog.
• Jag har absolut inga problem med att känna empati när andra är sjuka – tvärtom så tror jag att mina erfarenheter får mig att känna ännu mer empati, speciellt om det rör barn. Men vuxna som “överdriver” sin sjukdom, och är lite hypokondriska har jag inte lika lätt att känna med. Jag tror egentligen att det mer har att göra med att jag vet så mycket om sjukdomar och allmäntillstånd, och snabbt kan förstå om det är “allvar” eller inte.

Det som händer i mig dagen innan han ska in på operation tänker jag inte ens ge mig på att försöka beskriva.
 
 

Saker som jag har fastnat lite extra för senaste dagarna:

• Jag lyssnade på Ida Warg i hennes podd som hon körde tillsammans med sin kille Alexander Pärleros (som har Framgångspodden), där de pratade om “framgång”. Jag älskar att lyssna på historier om framgång av alla dess slag, och Ida läser just nu en bok: “Tänk rätt bli framgångrsik” av Napoleon Hill. Och enligt Ida så är hela nyckeln till framgång, enligt boken, att man inte ska ge upp. Den som fortsätter och kör på lyckas liksom förr eller senare. Och jag tror verkligen att det är så. Vill man så kan man kämpa, kämpa och kämpa tills man når målet. Det är inte alltid man orkar hela vägen, och det är inte alltid man är beredd att ge vad som krävs hela vägen, men jag tror starkt på att den som är uthållig är den som till slut lyckas. 

Den här lille killen – honom borde man inspireras av. När jag sätter mig i gräset så springer han runt, runt, runt i oändlighet. Jag tror att han skulle hålla på i flera dygn om jag inte hade stoppat honom. Och… hur snabbt kan man springa egentligen? 

• Petra Mede pratar, i senaste avsnittet av Framgångspodden (runt 34,00 i podden) om hur motgångar har gjort henne mer orädd, det vill säga modigare. Och jag håller verkligen med. För mig finns det ett par tydliga tillfällen i livet då jag har “hoppat” och där jag därmed har tänjt på modighetsgränsen. Första gången var när jag lämnade mitt förra företag Foap. Det kändes typ som att jag var mitt företag, och när jag inte längre hade det, vad hade jag då? Hur skulle jag kunna betala hyran i slutet av månaden? Ja men allting löste sig förstås, och jag insåg rätt snabbt att jag inte var mitt företag. Andra gången var när jag beslutade mig för att lägga ner NewsHubby och sen sätta det i konkurs.  Det var ingen rolig resa, men det fina är att det ju aldrig är slutet, hur mörkt det än ser ut. Jag älskar det här uttrycket av John Lennon:

“Everything will be okay in the end. If it's not okay, it's not the end.”

• Och så en annan sak som Petra Mede sa, i samma poddavsnitt, runt ca 40,00: Säg ja till saker även om du inte vet att du kommer att klara det. Jag är typen som gärna säger ja till sånt jag tror att jag har en chans att klara av, men aldrig hade velat ställa upp i en tävling där jag redan från början vet att jag skulle förlora. Dumt, jag vet. Men jag tar till mig av det hon sa: Säg ja!

När jag skriver “Uppsnappat” så beskriver jag med egna ord hur jag har uppfattat olika saker som personer säger, det är alltså inte ordagrant personernas citat. Så att ni vet.