Månad: oktober 2016

Lite av varje

Bra träningspoddar

Av Alexandra Bylund / 9 oktober 2016, 06:23

Lyssnar ni på poddar? Tränar ni? Eller vill ni bli inspirerade att börja träna? Bra! Det här är nämligen ett inlägg där jag tipsar om mina tre bästa träningspoddar. För visst vill ni väl ha tips på bra träningspoddar?

Vi börjar med min favorit av träningspoddar, nämligen Styrkebyrån – En podd gjord av Johanna Barvelid och Clara Fröberg och där de pratar om styrketräning för tjejer. Det här är som sagt min favoritpodd eftersom den ger absolut störst värde om man själv är en person som tränar. De kan nörda ner sig i knäböj i ett helt avsnitt, så det gäller att man är intresserad av och själv sysslar med den slags träning. Jag kan ibland återlyssna på ett avsnitt inför ett pass knäböj eftersom jag tycker att det är peppande att lyssna på när de pratar om just det som jag ska köra. Sen gillar jag också att de har bra röster och en bra dynamik de två emellan. Och inte minst så har de bra värderingar och är oerhört inspirerande. Noll kropps-och-vikthets, och snarare pepp om att inte se så normativt kvinnliga ut i kropparna, utan mer starka.

Träningspodden – Den här podden görs av Lovisa Lofsan Sandström och Jessica Almenäs och är mycket bredare och handlar mer och träning och häsla generellt och är också lite mer personlig. Så det är en blandning av bra träningsinnehåll för “den vanliga motionären eller den vanliga löparen” och en sån där podd där man är tredje vännen i rummet. Lite extra kul är det att Jessica är mycket mer personlig än vad jag trodde när jag bara såg henne i tv-rutan.

Styrkelabbet – Man skulle kunna säga att den här podden är jämförbar med Styrkebyrån. I teorin. Men att den ändå skiljer sig väldigt mycket. Jag tror att det är fler killar som lyssnar på den här podden eftersom de pratar om styrketräning på en annan nivå, och det känns som att deras målgrupp är killar och män. Den är inte riktigt lika “tipsig” som Styrkebyrån, men fortfarande en bra styrkepodd.

Har ni några tips så får ni gärna lämna en kommentar!

Kommentera (0)

Personligt

Suddig After work & frihet

Av Alexandra Bylund / 8 oktober 2016, 15:05

God morgon lördag! Lite kul att jag säger det klockan 15,00 när jag egentligen har varit uppe hur länge som helst. Helgen har börjat bra och jag har fått med mig två insikter:

Jag hade glömt att det här med After work är riktigt roliga grejer. Jag har varit så otroligt trött på att gå ut under det här året, och tycker dessutom att det är lite slöseri på energi att dricka en massa vin. För då försvinner både kvällen och dagen efter. Typ. Men så var jag och Johanna ute på After work igår – på någonting som heter Soultrain. Och hade så himla trevligt. Tricket är att stå upp. Alltid. Om man är en diabetesförälder (med ständigt vakna nätter) så kan man inte sätta sig ner. För då blir man en tråkig typ som bara sitter och gäspar. Och i värsta fall somnar. Jo men det är sant, jag är typen som skulle kunna somna vart som helst när jag är så där trött. Men vi stod alltså upp. Och träffade roliga människor, och hade himla kul. Det är nåt visst med After work. Så opretentiöst och… trevligt.

Ja men det var tydligen en suddig kväll som ni kan se.

2. Något annat som jag uppskattar nåt helt otroligt mycket, det är den där känslan av frihet. När man, efter ett Sh'bam-pass, vet att man har hela dagen på sig att… ta sig hem typ. När man kan gå sakta genom stan utan att ha några tider att passa. Ja men det låter ju rätt banalt hör jag nu, men det här med att ha tid för mig själv – utan tider att passa – det kan vara något av det bästa som jag vet. Gissar att det har att göra med att det påminner och när jag var ung och väldigt fri. Kunde ta min väska och byta destination när helst jag ville. Underbar känsla. Icke att förknippas med att jag inte vill vara nära folk, för det vill jag. Det har ingenting med frihet att göra. Man kan vara fri i relationer och man kan vara ensam bland folk… ja ni fattar – det har liksom inte med det att göra.

Frihetskänsla är det bästa som finns – och tänk att det krävs så lite som en promenad genom stan för att få en liten boost av det. Mer sånt tack!

Kommentera (0)

Sociala medier

Det är inte fult att vilja gå ner i vikt

Av Alexandra Bylund / 7 oktober 2016, 15:56

På tal om kroppsideal och kroppshets… jag skulle vilja säga en sak:

Det är inte fult att vilja gå ner i vikt!

Det är upp till var och en om man vill gå ner i vikt, upp i vikt, bygga muskler eller nåt annat. Jag tycker inte att fenomenet “gå ner i vikt” är någonting som per automatik bidrar till kroppshetsen. Det som bidrar är bilderna med dessa poserande kroppar och det faktum att vi bedömer och berömmer varandra utifrån utseendet. Det hade varit så skönt om vi bara kunde få vara de vi är, i de kroppar vi trivs i och inte bli nertryckta och anses mindre värda för att vi är överviktiga, för att vi vill gå ner i vikt eller för att vi är människor som älskar att träna, eller som inte gillar träning alls.

Det finns inget av det som är mer okej än det andra, och det är lite märkligt att man inte får lov att prata om “fenomenet gå ner i vikt”utan att det ska kopplas till kropphets och osundhet. Man kan gå ner i vikt på ett sunt sätt, för att det faktiskt är sundare för en, eller så kan man göra tvärtom – gå upp i vikt, för att det är sundare. Poängen är att det här är upp till var och en och inget vi ska shamea varandra för. Det sysslas redan så mycket med skuldbeläggning åt alla håll och kanter så why?? Och själva kroppshetsen har inte med det att göra, det är möjligt att det här många gånger är ett symtom av den kroppshets som råder, men vi måste börja i rätt ände och bota själva orsaken.

Så vad är orsaken då? Ja det finns inget enkelt svar på det men jag tycker att de stora varumärkena och kedjorna borde ta sitt ansvar. Kan små klädmärken som nystartade Daisy Grace våga anlita delvis “vanliga” människor som modeller så borde väl de stora kavla upp ärmarna och vara lite modiga. Eller?

Jag säger inte att Daisy Grace-tjejen (till vänster) är överviktig utan ganska normalt smal. Hon till höger, från HM, är däremot smalare än de flesta. Hon är inte ovanligt smal i modellvärlden dock, och det är just det som blir farligt, att vi vänjer oss och tycker att hon är väl helt vanlig. Och ja, hon är fin och har en kropp som vissa andra. Men varför kan vi inte vissa fler kroppstyper? Givetvis förstår jag att man vill ha modeller som ser bra ut, men det är väl inte en motsättning. Eller?

Kommentera (0)

Träning

Maxstyrka och marklyft

Av Alexandra Bylund / 7 oktober 2016, 11:00

Som jag skrev innan så har jag inte varit så intresserad av styrketräning tidigare i mitt liv, utan det är sen jag utbildade mig till Personlig tränare som jag har fått upp ögonen för det ordentligt. Så detta innebär att nu när mitt första år med starkt fokus på styrketräning snart börjar lida mot sitt slut, så kan jag titta tillbaka och se att jag har utvecklats jättemycket. Både teknikmässigt (jag jobbar väldigt mycket med tekniken och fokuserar hellre på det än på hur tungt jag lyfter, för det kommer liksom på köpet ju starkare man blir) och rent styrkemässigt.

Jag har aldrig tidigare testat min maxstyrka, utan det är något nytt för det här året, och igår var först gången som jag testade max i marklyft. Jag kör nästan aldrig marklyft men tänker att jag ska börja med det nu eftersom det är bra att kombinera med mina knäböjspass. Både för motivationen (variation!) men också för styrkeutveckling förstås. Så därför körde jag ett pass igår och testade sen maxstyrkan. Jag klarade 80 kilo – det ska bli kul att se vad som händer med det nu när jag börjar träna marklyft mer. För man blir ju bra på det man tränar.

En intressant grej när det kommer till marklyft är att eftersom vikten är “död” när du börjar (den ligger ju på golvet) så tar det nån sekund innan alla muskler aktiveras, till skillnad från många andra övningar där du börjar med vikten på till exempel axlarna eller i händerna. Så tricket här är att dra, dra, dra – att aldrig sluta dra. För den första sekunden – innan alla muskler är aktiverade – kommer det kanske att kännas som att du aldrig kommer att få upp den. Men sen när musklerna har vaknat så går det som en dans. Eller nåt. Det här sa min PT till mig igår, och det gjorde att jag ena gången failade totalt (fick inte upp vikten en cm från golvet) och att jag andra gången lyfte den utan problem. För då tänkte jag: Sluta aldrig att dra!

Kommentera (0)

Personligt

Amen tack hörni

Av Alexandra Bylund / 7 oktober 2016, 06:06

Tack för alla hejarop över min nya frisyr. Nu kommer vi dock till årets största utmaning(ar): Nu ska jag tvätta håret och själv fixa till det. Och sen… blir det så att jag faktiskt fixar till det eller kommer jag ha uppsatt as usual? Ja men det återstår att se.

Några ville se hur det ser ut bak. Voilà!

Ganska mörkt där bak nu när all solblekning är bortklippt. Det var någon som sa att jag hade gjort väldigt snygga slingor också. Jag gjorde dock inget åt färgen – det ska jag dock göra snart. Mitt hår blir så himla lätt solblekt, eftersom det är så tunt, så jag brukar vara rätt ljus och randig efter sommaren.

Ja ja, nog snackat om min frisyr nu då.

Idag har jag PT-dag, och vi börjar dagen med ett möte. Alla PT's ska träffas på gymmet klockan 8 för att prata om tjejkvällen och sätta agendan. Så nu hörni är det last call för att vara med och påverka angående innehållet. Vad vill ni ha med på en tjejkväll? Tänk på att jag även kommer att dela med mig i bloggen sen för er som inte bor i Malmö. Och tänk på att det är riktigt lyxigt att få vara med och bestämma. Ha ha… ni kanske inte ens är intresserade av träning, och så sitter jag här och talar om att det är lyxigt för er… Ja men ni fattar. Jag vill ha era åsikter helt enkelt.

Här är gänget. Mitt andra gäng. På en ganska suddig bild som jag har lånat från The Raw Gym's Facebook.

Kommentera (0)

Personligt

Japp, det blev page

Av Alexandra Bylund / 6 oktober 2016, 19:10

Ja men det blev en page i alla fall. Jag tänkte att vad tusan, hur big deal är det egentligen? Det är väl bara att klippa – och så växer det ut så småningom. Om jag nu skulle ångra mig. Ja men det är inte så stort för en sån som jag som alltid, alltid har håret uppsatt. Varför jag har det? Lathet och ovana tänker jag.

Men strunt i det nu – så här blev det.

Man kan tro att det är meningen att det ska vara så här välkammat och putsat. Att det liksom är fixat av frisören (världens bästa btw. Tammy heter hon), men nej, hon fluffade, volymade och rufsade till det jättesnyggt på salongen.

Men så är mitt hår så otroligt fint – fint som i att jag har fina hårstrån alltså – att det bara lägger sig så där välkammat så fort jag kommer därifrån. Ja det krävs en del för att rufsa till mitt hår helt enkelt. Bäst av allt är att låta det självtorka och inte platta ut mitt självfall. Men då blir det inte så snyggt på ett annat sätt.

Så här såg jag ut innan jag gick dit. Och så ser jag typ alltid ut.

Vid närmare eftertanke så finns det nog ingen tråkigare frisyrmänniska än jag. Tänk om jag skulle ta och skärpa till mig.

Vad tycker ni? Ja om den nya frisyren alltså? Mio tyckte att det var lite väl kort. Alvin svarade något inte helt sammanhängande, så där förstod jag inte riktigt.

Kommentera (0)

Personligt

Nu är det dags att klippa page

Av Alexandra Bylund / 6 oktober 2016, 15:45

Idag är det dags. Först sa jag ju att jag skulle klippa page. Sen, när jag läste Vanjas inlägg om hur man sätter upp håret på ett snyggt sätt, så ändrade jag mig och tänkte att nope, jag klipper mig inte. Men så råkade jag träffa på min frisör igår. Och då hörde jag mig själv säga att jag ville ha en tid nuuuu, för att klippa mig. Vet inte vart det kom ifrån, men plötsligt så kände jag att jag kan inte vänta. Så himla typiskt mig. När jag väl vill göra nåt så vill jag göra det direkt.

Sist jag ändrade frisyr var när jag körde mittbena och för en gångs skull ofta hade utsläppt. Men då var jag tvungen att platta det för att det skulle vara snyggt. Trivdes dock väldigt bra. Kan ha varit enda gången i livet som jag gick omkring med utsläppt hår.

Och idag är det alltså dags för frisyrändring igen. Ska ha en kort page, precis så att jag kan sätta upp det.

Kommentera (0)

Träning

5 myter om Personliga tränare

Av Alexandra Bylund / 6 oktober 2016, 10:54

Det är rätt fint, men inte helt sant, det som folk verkar tro om personliga tränare. Jag upplever att många (nästan alla?) tror att en PT:

kan motivera dig. Det kan vi inte. Det vi kan göra är att hjälpa dig med varierad träning och träning som gör att du utveckas. Och det i sin tur brukar ofta leda till högre motivation. Men! Motivationen kommer alltid inifrån en själv. Det betyder alltså att du kanske måste göra någonting för att få den där motivationen, om du inte redan har den.
alltid själv är motiverad till träning. Vi behöver också, precis som alla andra, förändringar och utveckling. Det är därför jag själv går till en PT en gång i veckan och testar nya träningsformer då och då.
alltid äter nyttigt. Men hallå! Jag är ingen övermänniska utan kan känna samma sinnessjuka sockersug som alla andra. Jag tänker på vad jag äter, men har inga förbud och gillar inte strikta dieter – jag säger inte att det är fel men det passar inte mig. Jag gillar frihet!
kan allt om alla skador. Det kan vi inte, utan då är det först och främst en läkare, naprapat, osteopat eller liknande man ska gå till. Sen när hen har satt diagnos och talat om vad för slags träning som krävs – då kan en personlig tränare komma in och hjälpa till med träningen.
kan allt om alla sporter och när som helst kan hoppa in i vilket gruppass som helst och vara bra. En personlig tränare är duktig på att träna andra och se till att de på ett säkert, och förhoppningsvis roligt sätt, når resultat. Det har ingenting med gruppass att göra, även om jag personligen tror att en nyfiken PT – som testar på lite av varje – är en bra PT.

Vad har ni för förväntningar på en personlig tränare?

Kommentera (0)

Entreprenörskap

Hur är en bra ledare?

Av Alexandra Bylund / 6 oktober 2016, 06:42

Igår blev jag intervjuad av Clara, från Bossbloggen (en himla gullig tjej som jag har träffat en gång tidigare), om ledarskap, det vill säga om hur jag är som ledare och vad jag tycker är bra egenskaper för en ledare. Och det där skulle jag kunna sitta och prata om hur länge som helst egentligen. Jag vet inte hur många gånger hon fick säga “Har du något mer som du vill tillägga?” Man kan inte säga så till mig när det handlar om sånt som jag brinner för. Det känns som att mina ord aldrig tar slut – men samtidigt så är det ju bra att vara snabb, konkret och catchy i det man säger. Att använda för många ord kan till slut bli jobbigt att lyssna på tänker jag. Så till slut gav jag upp, så att hon skulle få komma därifrån nån gång.

Hur som helst – jag ska ju inte spoila hennes artikel nu, men det gör jag inte eftersom hon kommer att komma med en riktigt bra och matig sådan – men jag tänkte ändå att jag ska tala om vad jag står för när det gäller ledarskap:

Lyhördhet! Jag säger inte att jag alltid är här och nu och lyssnar till 100% utan att stå med näsan i datorn eller telefonen, men när man pratar, på riktigt, och om viktiga saker – då är det viktigt att lyssna. Och framförallt om man växer och blir större och kanske tvingas ta beslut som inte alla står bakom – då är det extra viktigt att jag i alla fall har lyssnat på alla, och även bekräftar att jag har förstått deras åsikter. Till exempel genom att upprepa det det har sagt och sen säga “… men vi kommer ändå behöva göra så här nu”.
Respekt för mina kollegors tid och fritd. Det är inte coolt att jobba från tidig morgon till sen kväll, och jag är säker på att mina kollegor hade ställt upp både kväll och helg om det verkligen hade behövts. Men det är absolut ingenting som jag vill utnyttja.
Ge ansvar! Jag gillar att ge ansvar ganska snabb, för att testa. Det är inte säkert att alla kan ta alla bollar som kastas lika snabbt, och det är helt okej. De som kan det brukar däremot gilla det väldigt mycket, och växer och utvecklas av det. När jag kastar mina bollar så är jag noga med att säga “Det är inte meningen att du ska kunna det här, utan du kommer göra fel, men testa så kollar vi på det tillsammans sen”. För man lär sig lättare att av att göra än att stå bredvid och titta när jag gör.

När Anni började hos mig var hon bara 21 år, dvs. i en ålder då man kanske inte kan förvänta sig att man tar så mycket ansvar direkt, men hon var ändå typen som tog emot alla bollar som jag kastade (kanske för att hon är fotbollstjej?) och tog allt ansvar som hon fick. Man kan verkligen säga att hon blev inkastad i jobbet på ett väldigt snabbt sätt. Tror inte det är många som klarar det i den åldern, men Anni är nån slags superhero, som även våra kunder älskar.

Till sist – hela målet för mig är att skapa en arbetsplats där man känner sig fri och vill komma till jobbet. Vi har till exempel arbetstider när vi ska vara där (på ett ungefär. Vi har sagt att vi ska komma senast 9) – men att det är helt okej att jobba hemifrån eller på café ibland, bara man säger till. Sen uppmuntrar jag också att man tar med egna projekt till jobbet om man vill.

Allt detta handlar egentligen om hur jag själv är och vill ha det. Det är väl oftast så det blir tänker jag. Jag kan inte tänka mig en värre arbetsplats än en där jag känner mig strypt och instängd. Då stoppar all min kreativitet och jag får slut på idéer.

Hur tycker ni att en bra ledare ska vara? Det hade varit så kul att höra era åsikter, så lämna gärna en kommentar.

Kommentera (0)

Barnen

Min lille kille är sjuk igen

Av Alexandra Bylund / 5 oktober 2016, 20:45

Det är så tråkigt det här med Mios huvudvärk. När ska den nånsin gå över? Han har varit dålig i tre dagar nu och jag vet ju att vi inte kan få hjälp nånstans ifrån. Vart ska vi vända oss liksom? Vårdcentralen tar inte emot honom i det här ärendet utan skickar honom till neurokirurgen. Neurokirurgen opererar, det är typ det de gör, så de kan inte heller riktigt hjälpa oss. Onkologen, där vi går med hans tumörsjukdom (en gång per år tror jag) har inte med det här att göra så de kan inte heller hjälpa oss. Diabetesläkaren har absolut ingenting med det här att göra. Så vart är det vi ska gå när det är dåligt men inte akut så att han ska opereras. Är det inte märkligt att jag inte vet det efter de här sex åren?

Nu kommer vi förhoppningsvis inte behöva gå till läkaren, han kanske blir bra, men vad händer om det pågår i månader som det alltid har gjort tidigare? Jag förstår inte systemet – är det någon annan som gör det? Jag ger det max den här veckan – sen kommer jag sätta mig nånstans. Och vänta på nånting. Men vart?

Så här frisk vill vi ha honom ♥

Kommentera (0)