Det fina med barndomsvänner
Idag ringde min allra äldsta barndomsvän till mig. Det fina med barndomsvänner är att de inte tar det personligt eller blir kränkta när man inte ringer upp. Sara, som hon heter, har försökt nå mig flera gånger under det senaste halvåret, och varenda gång har jag blivit lika glad men tyvärr inte haft tid att svara just där och så. Och så tänker jag att jag ska ringa tillbaka. Sen. Men jag vet också att vi har så mycket att prata om, så jag behöver liksom avsätta rätt mycket tid. Och när tusan har man det? Mycket tid… Aldrig skulle jag säga.
Men så är hon så otroligt fin och nära mig att hon vet. Och jag vet att hon vet. Hon vet att jag har haft ångest och att ju längre tid som går så tänker jag att jag behöver ännu mer tid för att ringa upp henne. Och så blir det inte av. Men idag så ringde hon alltså igen. Och det var så himla lägligt, mellan två möten, så vi fick äntligen tid att catcha upp. Det första hon sa när jag svarade var: “Åh, Sandra (ja hon kallar mig det) – jag var helt säker på att du inte skulle svara, men jag ringde ändå för att tala om att jag tänker på dig”. Hur fint? Älskade, knasiga Sara. Shit vad vi har många år tillsammans. Och det här med barndomsvänner alltså – det är världens bästa. Det tar 10 sekunder så är man tillbaka där man slutade sist.
Världens finaste Sara❤️
Vi två tillsammans – när vi var små – vi hittade på de mest galna grejerna. Inredde ett stort vindsutrymme i mitt hus som en djungel och bodde där ibland över helgen (!) Var uppe på taket på mitt femvåningshus (!) och hängde mest hela dagarna, köpte marsvin i smyg som vi hade uppe på vinden i vår djungel, planerade noga hur vi skulle rymma till en riktig djungel. Och sen när vi blev lite äldre så hittade vi på andra väldigt kreativa (men barnförbjudna) hyss. Vi var verkligen kreativa.
Kommentera (0)
