År: 2016

Om det är någonting som är värt att investera lite pengar i så är det ett riktigt bra regnställ. Jag köpte ett ordentligt förra året och gissar att jag kommer att ha det livet ut. Ett regnställ är inte världens roligaste utstyrsel att ha på sig, så det är ju lite kul om man i alla fall känner att det sitter bra och är någorlunda snyggt. Men framförallt: att det är tätt.
Jag provade och provade förra året innan jag hittade en jacka som var bra. För om man väl är ute i riktigt regn så förstår man vad man behöver: typ en jacka med luva som har en liten skärm på och där det inte läcker in vatten vid sidorna. Och att den går att knyta ihop ordentligt så att det blir tätt vid ansiktet. Man vill inte ha in vatten uppifrån. Och så ska sömmarna vara tejpade förstås så att det inte tränger in vatten. Och så vidare. Jag hittade en från North Face och ett par byxor från Stadium. Helnöjd!
Det är inte jätteofta man använder det, men när jag väl ska iväg på fotbollsmatcher i regnet, som idag till exempel, ja men då är det skönt att ha. Nu blev det inte så regnigt som det såg ut dock…

När man är på en tillställning och träffar kända och okända människor är det bra om man har nån slags social kompetens. Det här är sidor som jag tycker är rätt trevliga:

• När man har förmåga att lyssna på vad den andre har att säga.
• När man visar intresse för den man pratar med. (Man älskar väl folk som intresserar sig för en)
• När man inte avbryter hela tiden.
• När man inte tar inte över nåns berättelse och upplevelse genom att säga “Jaaa, där har jag också varit…” och börjar berätta om det, eller “Usch, jag har också brutit benen en gång. Det var när jag…”  Jag skulle kalla det stöld. Personen som försökte berätta nåt tappar förmodligen all energi, utan att förstå vad som hände.
• När man pratar gott om andra människor. Eller i alla fall inte pratar illa om nån. Fy vad osexigt.

Och det är precis på samma sätt man ska bete sig i sociala medier om man vill lyckas där. Tänker främst på er som jobbar med företagssidor. Eller om man bloggar för all del. Det är otroligt många som sysslar alldeles för mycket med att själva prata och inte lyssna. Att till exempel ha en blogg och inte svara på kommentarer är precis det jag menar – man pratar själv men svarar inte när den andre pratar tillbaka. Då känns det som att man inte lyssnar. Ju.
Vad tycker ni? Håller ni med? Borde man svara på kommentarer? Jag tycker verkligen det, och om det är så att man får så många kommentarer att det är omöjligt så behöver man ju inte svara på de där det bara står “Fin bild” – för det är ju “bara” ett svar på ett inlägg och kräver ingenting mer. Men när en läsare skriver en fråga så tycker jag absolut att man ska svara. Hur kan man inte göra det? Skulle man få alltför många frågor så får man väl försöka svara på alla i en och samma kommentar. Eller på annat sätt bemöta att man har fått frågor och inte riktigt hinner svara detaljerat på varenda en. Inte bara ignorera. För då är man definitivt inte socialt kompetent. Eller? Vad tycker ni?
Det är precis på samma sätt som om man är på ett mingel.

Det blir så att när ens barn har diabetes och inte är sugen på godis (som man redan har varit förutseende och köpt) fast det är lördag, och uttrycker att han hellre vill ha Ben & Jerrys – ja men då åker man och köper det. Fast klockan är åtta och man precis skulle slänga sig i soffan, hela familjen, och börja kolla film. Så det gjorde jag igår kväll. Problemet med diabetes är dock att man aldrig vet hur man ska uppnå den där balansen som är så viktig. Efter maten hade Mio jättelågt blodsocker så då började han äta av glassen, tog insulin efter en stund – och damp ner till väldigt lågt blodsocker. Det var alltså för mycket insulin eller för lite glass.
Och det här är vår hatstund på dygnet. Mio är totalt osugen på att äta nåt, och jag står och stressar och hetsar och säger “äääääät nåt bara.” Ett knäckebröd, en giffel, lite mer glass, en banan. Vad som helst! Och han gråter och vill inte ha. Men vet ju samtidigt att han måste. Så han äter en grej… vi väntar en kvart…blodsockret sjunker fortfarande…. han äter en grej till… det sjunker ännu mer…. ja och så här håller vi på en timme, när vi egentligen skulle gå och lägga oss. Och sen… mitt i natten kommer rekylen, bakslaget. Pang! så är blodsockret alldeles för högt istället. Det är det svåra med diabetes, den där balansen. Blodsockret ska ligga på mellan 4 och 6 och det är banne mig inte lätt.

För några månader sen:
Han var så liten. När man är sjuk (det har jag förstått nu) blir man, som barn, väldigt, väldigt mycket yngre. Det är som att man går tillbaka en massa år och bara behöver milda ord och mycket kärlek från sina nära. Mio har varit så liten så länge. Det är inte så konstigt, mycket energi har ju gått åt till att klara dagen. Han kunde emellanåt inte sitta upp. Trycket mot ögat blev alldeles för starkt och ont så fort han satt upprätt, så han låg mest hela dagarna. I soffan och åt, i bilen när vi skulle till Lund, i sängen när han tittade på YouTube. Och idag:
På bara en vecka blev han fem år äldre. Hänger med sina kompisar mest hela tiden, cyklar till skolan, åker till Jump och hoppar med sina vänner och har till och med fått busskort. Min stora lilla kille. Vilken skillnad det är. Hoppas han får ha det så här länge till. Han älskar sitt “nya”, fria liv. Vi pratade om det igår och han är så lycklig.
 

Jag har mer och mer att folk säger  “Jag vågar inte riktigt säga det för jag är rädd att jag jinxar det då” – det vill säga att man tror att om man säger det så kommer man, på grund av nån övernaturlig kraft, att få otur. Men neeeej, sluta med det. Om man nu tror på osynliga krafter, vilket jag absolut gör till viss del, så är det väl bättre att tro på tankens kraft.
Säg det högt så händer det! Visualisera vad du vill ha så får du det! Tänk positiva tankar så blir det mer happy i ditt liv! Det enda som kan hända är att du har varit glad i onödan. Om vi går omkring och är rädda för att jinxa saker så kommer vi ju inte uttala, knappt för oss själva, vad vi vill ha. Och hur ska vi då kunna få det?
Vad tycker ni? Är ni rädda för att jinxa? Eller vågar ni tro på att det ska gå bra, och uttala det?

Dagen började väl sådär eftersom jag vaknade med huvudvärk. Dag 3! Jag tror att det är lite bättre nu, eller så är det för att jag har proppat i mig huvudvärkstabletter. Hur som helst, idag har jag:

• Lagt mig för att vila en timme. Det händer aldrig! Alltså jag är verkligen världssämst på att vila dagtid, men kände mig sjuk och gick och la mig. Jag tror att den här huvudvärken är ett virus och litar iskallt på att jag vaknar utan den imorgon.
• Varit på gymmet vid flera tillfällen och haft PT-kunder. Så himla härligt. Först och främst för att jag trivs så väldigt bra på gymmet, men också för att jag tycker att det är så kul att komma och servera facit. För det är typ det man gör som PT – talar om, och visar hur man ska göra för att bli starkare. Eller vad man nu har för mål.
• Ätit lunch på Holy Greens. Ja men jag tar väl chansen när jag kan.

• Umgåtts med den här lille killen mellan varven.

• Fått två förfrågningar från nya kunder, ett som är en upphandling från en myndighet. Ja men alltså JIPPI vad det är kul att folk kontaktar oss så där. Vi är så små i jämförelse med många andra byråer, och ändå får vi förfrågningar titt som tätt. Vi måste börja fira lite mer.
• Pratat med en av mina PT-kunder, som har gått ner över 30 kg, och som berättade att hon blir annorlunda bemött nu när hon inte är överviktig längre. Får bland annat bättre service i klädbutiker. Usch vad jag blir arg.
• Pratat med Mio i telefon, men knappt sett honom eftersom han har varit i skolan och sen stack hem till en kompis och sen på fotbollsträning! Wow! Wow! Wow! Låt detta bestå nu, snälla!!!
• Insett att min kalender är proppfull. Alltså proppfull (!) resten av månaden. Jag ger ett exempel på hur jag nu börjar peta in saker där de egentligen inte får plats: Nästa torsdag ska vi till Göteborg, jag och Anni, för att vara med på ett kundevent. Jag tänkte att vi kör upp i god tid och tar det lugnt, och sover kvar där för att slippa köra mitt i natten. Men så blir det istället att jag har ett möte klockan 9,00 och ett annat kl 10,15. Sen kör vi raka vägen upp till Göteborg och är på event till 21,00. Kör hem direkt. Gissar att jag är hemma vid 00,30 eller 01,00. Då är pappa, som har kommit ner från Stockholm här. Han har hämtat Alvin på skolan och ligger förhoppningsvis och sover när jag kommer hem. Klockan 8 dagen efter ska jag och Anni ha en föreläsning om poddar och sen har jag PT-dag.

Och nu är det dags för myskväll med den här lille killen.