Varje gång jag planerar en resa, som till exempel nu när jag var i Stockholm, så stressar jag för att komma hem så fort som möjligt. Så fort jag ska iväg från barnen så drabbas jag av lite lätt separationsångest, och i tillägg till det så har vi en del logistikproblem som gör att jag försöker vara borta så få nätter som möjligt. Den här gången har jag lånat ut bilen till pappa Jonas, för att han ska kunna köra hem barnen till mig på morgonen, (han börjar jobba klockan 7 så det går liksom inte att lämna barnen på skolan då utan de går dit själva en timme senare) och sen kunna ta med Alvin till fotbollen i eftermidddag – men det blir mycket kämpande och pusslande från alla håll vilket gör att jag har den där stressen och det dåliga samvetet.
De här små killarna alltså ♡
Sen ska jag erkänna att när jag väl är iväg – åh herregud vad skönt det är då – ja men då älskar jag friheten och att inte ha någon annan än mig själv att tänka på och önskar ofta att jag kunde stanna ett par nätter till. Som idag till exempel. Jag hade gärna stannat ett dygn till i Stockholm, dels för att träffa Linda och andra vänner (har en kompis som är musiker och som spelar ikväll till exempel) och dels för att träffa några kunder och kanske till och med potentiellt framtida kunder. Måste skärpa till mig och bara göra det ibland tror jag. Fast jag får ångest när jag tänker på det… det blir som sagt alltid lite jobbigare för barnen när jag är borta under vardagar. Och jag ligger alltid på minus sen när jag kommer hem. På alla sätt. Allt från väskor som ska packas upp till sällskapstörstande barn.
Idag, på eftermiddagen, ringde den här lille killen (som är frisk nu igen. Halleluja!) från fritids och ville verkligen hem. Jag satt på tåget, Mio var i skolan och pappa Jonas var på jobbet – men så kom jag på att mormor kunde gå och hämta honom. Det brukar ofta lösa sig på ett eller annat sätt till slut… och just den här grejen var ju ingen katastrof. Hade inte mormor varit hemma så hade han ju kunnat stanna på fritids förstås. Men eftersom jag redan har dåligt samvete när jag är iväg så är det inte mycket som ska till för att det ska späs på.
Hur är det för er andra? Får ni också dåligt samvete när ni ska iväg?
Ett väldigt viktigt PS. Att jag är en typ som får dåligt samvete innebär inte att jag är en supermamma som alltid sitter på knä och pratar pedagogiskt och lugnt med barnen och som inte har några andra behov eller intressen än att vara med dem (Oh Yes, det har jag verkligen!) Det är kanske just därför som jag får dåligt samvete – för att jag har rätt mycket annat, förutom mina barn, att tänka på. Och för att jag aldrig riktigt kan koppla bort jobbet. Mio är ju sjuk så mycket, men jag måste ju ändå jobba – annars har vi ingenstans att bo. Typ.
Hög igenkänning, fast lite omvänt. Jag längtar ofta efter att få åka iväg och inte behöva ha barnen i släptåg exakt hela tiden. Sen när jag väl åker iväg så skyndar jag mig hem till dem igen. Jag behöver verkligen bli bättre på att njuta när jag är ifrån dem.
Det kan vara en sån liten grej som att göra några ärenden i stan efter jobbet. Innan tänker jag på hur skönt det ska bli att vara i stan själv, vilka butiker jag ska passa på att gå till. Sen när jag är i stan prioriterar jag bort hälften av butikerna och skyndar hem istället. Suck alltså!
Så himla synd att vi känner den stressen. Så onödigt liksom… Det hade varit bättre att njuta till 100 % och sen bara vara glad när man träffar dem igen 🙂