Dag: 3 november, 2017

Hur räddar man livet på en diabetiker?

Det läskigaste med att ha ett barn som har diabetes typ 1 är att det alltid finns en risk att hen svimmar. När jag ringer hem och Mio inte svarar direkt så blir jag helt hysterisk. Och det är faktiskt lite synd om honom, för jag vill egentligen inte vara en kontrollerande mamma som alltid måste veta allt. Han är 13 år och borde få ha lite privacy och inte alltid vara tillgänglig för mig.
Tänk hur livet var innan diabetesen och operationerna (som ju inte alls har med diabetesen att göra). Så enkelt och så smärtfritt.
 
Men det funkar tyvärr inte så. Ringer jag hem och han inte svarar så tror jag det värsta. Jag är livrädd att han ligger avsvimmad och kastar det jag har framför mig och kör hemåt. Hittills har jag aldrig kommit hela vägen, för han har alltid hunnit ringa mig, men fy vad det är läskigt. För det är så lätt att det händer. Har han fått för mycket insulin (det är alltid en chansing – vid varje måltid – hur mycket insulin man ska ta) så kan det hända. Och det händer att han blir låg varje vecka och måste ta druvsocker. Det händer alla diabetiker. Men det som inte får hända är att han blir för låg. För då börjar han plötsligt tappa medvetandet och förstår inte att man måste ta sitt druvsocker. Och sen, utan socker, så svimmar han. Det finns två sätt att väcka honom; antingen med socker eller med en akutspruta (som vi har i kylskåpet). Och i det fall som han har svimmat så funkar inte Dextrosol, som annars är en diabetikers (ena) medicin, eftersom den inte går ner i kroppen när man inte aktivt sväljer. Så vad ska man göra då?
Jo, om en diabetiker ligger avsvimmad så finns det bara en sak att göra: Ge socker! Alltid! Smeta på honung, socker, saft, sylt, flytande socker, marmelad – ja vad som helst som är sött längs hela tandköttet. Då går det in i kroppen. Massa socker bara! Smeta på allt vad du kan. En avsvimmad person kan inte svälja och därför är det viktigt att komma ihåg det där med att man ska smeta in det längs tandköttet, under överläppen till exempel. Men som sagt, det är alltid socker man ska ge, aldrig insulin. Det finns ingenting att tveka kring. Bara gör det!
Jag förstår inte att inte gemene person vet om det här. Jag visste det inte heller innan Mio fick diabetes, och ändå är det den vanligaste kroniska sjukdomen hos barn, efter astma. Hur kan vi inte vara mer upplysta. Kan inte du som läser det här säga det här till bara en person? Om du gör det så kommer ganska många fler människor få veta i alla fall. Och det är ju så enkelt. Och det kan rädda liv ♡

Kommentera (0)

Världsdiabetesdagen

På söndag är det världsdiabetesdagen, och då är det aktiviteter, underhållning och föreläsningar på Clarion Malmö Live. Jag ska definitivt ta med mig barnen och gå dit. Alvin undrade om vi skulle fira att Mio har diabetes, och riktigt så är det ju inte. Men när det nu finns en dag då den här hemska sjukdomen uppmärksammas så vill jag att vi går dit. 
Jag önskar så innerligt att varken Mio eller något annat barn, eller vuxen för den delen, ska behöva lida av den här omänskliga sjukdomen som totalt styr ens liv.
Så mycket planering inför, och efter, varje måltid. Och så hård bestraffning så fort han väljer att äta pommes frites eller annat som är väldigt nyttigt. 
 
 

Kommentera (0)

Snart ska vi ha en lång sjukhusvistelse

Det börjar verkligen närma sig. Snart är det dags! Till er som är nya läsare och som inte har en aning om vad jag pratar om: Min lilla Mio är sjuk och har varit det i många år. Han har opererats ca. 15 gånger och har en shunt inopererad i huvudet på grund av att han har högt tryck i den vätska som går upp mot hjärnan. Detta orsakar huvudvärk, ibland så kraftig att han kräks och ibland (oftare) lite mindre. Huvudvärken och trycket mot ögat har tyvärr tagit över alldeles för mycket av hans liv och han har en frånvaro på över 80% i skolan om vi tittar tillbaka alla de här sju åren. Hans liv har mestadels bestått av att ligga hemma i soffan och ha ont, vilket är fruktansvärt att se. Vi har givetvis flera specialistläkare här hemma i Sverige, men eftersom vi fortfarande inte har kommit på vad som orsakar det här problemet så är vi mer eller mindre desperata.
Så här ska han ju må ♡
Innan sommaren – efter att jag hade skrivit det här inlägget – så var det ett gäng fantastiska människor som drog igång en kampanj och en Facebook-grupp. Och det slutade med att de/ ni samlade in 300,000 kronor för att vi ska kunna åka till ett sjukhus i Tyskland där de är specialister på barnneurologiska sjukdomar. Helt fantastiskt ♡
Och nu är det dags. Om drygt en vecka åker vi till Tyskland, jag och Mio. Vi kommer köra bil ner till Göttingen, och jag försöker planera så bra jag kan. Hur packar man för att ligga 1-2 veckor på sjukhus? Bilresan ner tar minst 8 timmar så vi lär lyssna på mycket musik, poddar och ljudböcker. Jag har beställt journalen och röntgenbilder från de tre sista åren och ska hämta dem på posten idag. Det gäller bara att hitta vad som är relevant, för det är många sidor! Men vad ska jag mer tänka på? Jag har ju ingen aning om hur det ser ut där men ska kolla Google maps… Vet ju inte ens hur omgivningarna ser ut. Men det löser sig. Det viktiga är att vi nu ska dit. Jag är så otroligt glad och tacksam (och samtidigt lite nervös. Tänk om de inte hittar vad som felar).
Men fortfarande – kommer du på nåt som vi borde tänka på – säg till! 
Vi har sett honom så här alltför många gånger ♡
Håll tummarna för att han kommer få bli frisk eller i alla fall kan hitta orsaken och också ett sätt att bota smärtan.
PS. Vi kommer givetvis dokumentera resan, både här och på Instagram.

Kommentera (0)