En helvetesnatt
Bara en diabetikerförälder förstår! Drygt sagt kanske, men jag menar det. Låga blodsocker, höga blodsocker, ännu högre blodsocker och sen svinlåga. Såna nätter är vidriga eftersom de innebär att man måste somna, vakna, somna, vakna, somna och vakna tills man inte längre har koll på hur många gånger man har somnat och vaknat. Jag är livrädd att jag ska råka stänga av alarmet nån gång under natten, eftersom jag är uppe så många gånger. Då blir man liksom helt knäpp till slut och kommer inte ihåg ifall man har gått upp på det här alarmet eller om det var förra… Men det går liksom inte att inte vakna de här nätterna när blodsockret stegrar och dalar så där. Det är mig det hänger på och jag måste gå upp. Att missa en gång är att riskera att han hamnar i koma, och det gör man ju inte.
Så här såg natten ut. Thank God att jag är typen som, om jag håller igång, kan hålla mig pigg och alert. Jag ska hålla i en heldagsutbildning idag, och det kommer gå strålande, det vet jag. Men kvällen kommer vara jobbig. Jag kommer vilja gå och lägga mig vid sju men måste så klart härda ut några timmar till. Och då önskar jag av hela mitt hjärta att det blir en bättre natt. Håll tummarna för det.
Kommentera (0)