Månad: november 2017

Barnen

Dag 2 på sjukhuset

Av Alexandra Bylund / 13 november 2017, 18:47

Hur ska jag nu summera dagen då? Det är ju inte så att allt bara händer på ett effektivt sätt som jag själv är van vid på mitt jobb. Där vet man liksom vad man ska göra och så gör man det. Ofta så fort som möjligt. På ett sjukhus är det så klart helt annorlunda. Man börjar med en sak… utgår ifrån det innan man gör nästa. Och man måste alltid ha en plan B i bakfickan. Haha.. nu beskrev jag visst en läkares jobb här, men det är i alla fall så jag uppfattar det.

Men dagen idag då… De gick ronden i morse och ställde en väldig massa frågor. Väldigt relevanta frågor vilket kändes tryggt. Ja för det är en väldigt otrygg och konstig känsla att vara på ett sjukhus, bara jag och Mio, i ett helt annat land där vi inte kan varken språket eller rutinerna. Och då är vi ändå inte här akut (Det har vi testat en gång i Grekland, när vi fick åka militärhelikopter från Naxos till Aten. Huh!) vilket ju gör saken väldigt mycket lättare. Jag är ju inte orolig för Mios mående just nu. Det är varken bättre eller sämre än det brukar utan precis som vanligt. Ont, men inte akutont så att han kräks och ligger halvt apatisk.

Hur som helst – efter ronden gjorde de en noggrann neurologisk undersökning (ni vet en sån där man kollar om man kan sätta fingret på näsan, gå balansgång etc.) som han har gjort 2000 gånger förr. Allt bra som vanligt. Sen hade vi en stunds dötid innan det var dags för magnetröntgen.

Den visade, som vanligt, inget onormalt.

Jag och Mio rymde iväg en stund och åkte och handlade frukt och engångsfrysmat. Halleluja. Allt är bättre än maten här på sjukhuset. Jag är tacksam att vi får mat men den är verkligen allt annat än… god. Sorry. Panerat eller mackor är det som bjuds 😉 Och inga grönsaker direkt. Men vi åkte alltså iväg till en stor supermarket (Himmelrike!) och handlade både frukt, dricka och sån där frysmat alltså, som jag inte alls gillar hemma men som plötsligt har blivit gourmetmat. Mums!

När vi kom tillbaka till sjukhuset så kom läkaren och hade ett långt samtal med oss. Han berättade att mellan 5-10 % av barn med shunt får ont i huvudet av själva shunten. Först får man alltså shunt för att man har ont i huvudet och sen kan man få ny huvudvärk av att man har shunt. Suck… (Det har vi aldrig hört förr. Låt oss hoppas att det inte är så… ) Och så frågade han ut oss om alla Mios diagnoser och bekräftade att det hela är väldigt märkligt. Han var väldigt trevlig och kändes otroligt duktig och påläst och skulle nu börja prata med sina kollegor och tänka på vad nästa steg ska vara. Eller nästa steg är lite provtagningar förresten. Han hade nån tanke om ett par grejer som han ville utesluta. Något som var väldigt ovanligt tydligen. Han är inne på de mest märkliga sjukdomar märker jag när han ställer frågor till oss. Och det är bra. Det är just det vi är ute efter… någon som letar (och förhoppningsvis inte hittar… ju) efter sällsynta sjukdomar. Han började fråga om någon av mina manliga släktingar hade börjat gå konstigt på äldre dar… och liknande.

Det känns hur som helst som att vi är i trygga händer och att de kommer göra vad de kan för att lista ut det här mysteriet. Vi har pratat om precis allt som har hänt sen Mio föddes typ.

De hade, till Mios lycka, superfräsch och helt nylagad sushi i supermarketen.

Kommentera (0)

Lite av varje

Nytt avsnitt av Barndiabetespodden – Första tiden hemma

Av Alexandra Bylund / 13 november 2017, 10:00

När man kommer hem från sjukhusets trygga värld, med en helt ny sak i bagaget; barndiabetes – så är man otrygg, rädd och på tårna precis hela tiden. Man förstår inte hur man någonsin ska kunna ha en vettig vardag eller hur man någonsin ska kunna lämna sitt barn ensam för att ens gå och handla.

Vi pratar om det här, jag och Josefine, just om första tiden hemma i veckans avsnitt av Barndiabetespodden. Lyssna gärna.

Kommentera (0)

Barnen

Nu börjar det

Av Alexandra Bylund / 13 november 2017, 08:30

Det var mycket som var förvirrat igår. Vi gick upp tidigt, körde bil hela dagen och kom fram trötta. När vi kom fram var det ingen som förstod språket och så fick vi dela rum med en annan liten kille och hans mamma. Men kom installerade oss och gjorde
oss hemmastadda. Det tog över en timme att fylla i vilken mat vi ville ha idag. För det första så skulle vi förstå instruktionerna och sen skulle vi ju tolka vilka maträtter det var också. )Det mesta gick att tolka tack vare Google translate's kamerafunktion.
Så himla smidigt. Man fotar bara texten och så får man den översatt. Love it). Men när det kom till de olika brödsorter som fanns att beställa till frukosten – ja men då har jag ingen aning… det ska bli spännande att se vad vi får.

På kvällen valde vi att ta bilen (som står precis utanför entrén. Så smidigt!) in till centrum och gå på Vapiano.

Det kändes väldigt tryggt och mysigt att gå på en “hemmavan” restaurang i allt okända och nya. Äventyr är kul men känslan igår var inte direkt äventyr – den var mer förvirrad och bortkommen. Men nu börjar allt falla på plats. Vi har liksom kommit
någorlunda tillrätta och kommer komma in i rutinerna idag. Det känns bra. Mina första mål med dagen är att 1) Väcka Mio 2) Hitta vart våra frukostbrickor är 3) Hitta duschen och fråga om jag får låna en handduk. Glömde liksom det…

Sen, ingen aning om när, ska vi göra magnetröntgen… Jag tror inte att den i sig kommer vara revolutionerande men det är väl först när den är gjord som undersökningarna kan börja.

Kommentera (0)

Barnen

Vi är framme!

Av Alexandra Bylund / 12 november 2017, 17:18

Resan gick utmärkt och efter lite förvirring vid inskrivningen (De flesta kan inte ett ord engelska och jag kan inte ett ord tyska. Dålig kombo) har vi nu fått vårt rum. Till Mios förskräckelse delar vi rum med ett annat barn, och ja jag får väl erkänna
att jag också önskar att vi hade bott själva. Men det är absolut inte det viktiga nu.

Sjukhuset är ganska sjukhus-igt och inte särskilt fint, men de är väldigt trevliga – och förhoppningsvis också väldigt duktiga. Än så länge har vi bara träffat en sköterska, som har satt på Emla-plåster för att bedöva inför spruta. Mio är EXTREMT rädd
för sprutor och sitter just nu och mer eller mindre vrider sig i ångest stackarn 🙁

Jag försöker, genom Google translate med kamerafunktion, tyda och bestämma vad vi ska äta imorgon. Jag tror att jag har fått till en någorlunda vettig frukost, lunch och middag nu. Fast middag och middag… bröd och pålägg är det tydligen som gäller
på kvällen. Är det så i Tyskland – att man bara äter ett varmt mål mat om dagen?

Idag, så fort de har tagit blodprover, ska vi bege oss ut och handla nåt att äta. Vi är båda svinhungriga. Såg ett Vapiano på vägen hit…

Kommentera (0)

Barnen

Matstopp nånstans vid Hannover

Av Alexandra Bylund / 12 november 2017, 12:17

Jag tror att vi snart är i Hannover. Resan har gått bra hittills. Mio har sovit ganska länge och jag har kört på. Vi träffade en vi kände på färjan mellan Rödby och Puttgarden (hur stora odds?) och fick reda på att Göttingen är en jättegammal och
fin stad. Hoppas att vi kanske kan kolla en sväng i eftermiddag efter inskrivningen. För jag tror inte att det händer nåt förrän imorgon bitti när första magnetröntgen ska göras.

Maten hittills får minusbetyg. Torrt kött och gamla (på riktigt alltså) pommes frites. Men det är riktigt skönt att sträcka på benen.

Och jag hittade en sån här. Vad den nu heter? Väldigt tysk i alla fall tror jag?

Är en sucker för bröd. Särskilt med salt på ?

Men nu kör vi vidare…

Kommentera (0)

Barnen

Nu åker vi!

Av Alexandra Bylund / 12 november 2017, 05:00

Nu åker vi om tio minuter. Jag kommer blogga på resan så klart, men följ oss gärna på Instagram som sagt, om ni vill vara med lite mer 🙂 @alexandrabylund heter jag.

Håll tummarna för att den här resan och sjukhusvistelsen kommer ge oss en lösning på Mios problem.

Kommentera (0)

Barnen

Sista middagen med mina små godingar ♡

Av Alexandra Bylund / 11 november 2017, 18:47

Nu har vi precis ätit sista middagen på länge, vi tre ♡

Jag vet ju inte exakt hur länge men jag tippar på en vecka. Vi får se. Jag har hållit på att packa och tvätta så här sista dagen, skickat iväg ett anbud och en offert (Skönt att det är klart nu!!), fyllt på kylväska, spolarvätska och bensin i bilen. Plus att jag har städat lite i den och fyllt luft i däcken. Och så har jag spelat in två (!) avsnitt av Barndiabetespodden tillsammans med Josefine (som håller på att flytta och dessutom har ett vattkoppssjukt barn. Här pusslas det hej vilt) Så jag tror att vi är ganska redo nu.

Mios alla diabetesgrejer är nedpackade, förutom akutsprutan eftersom den måste ligga kyld, så det får jag fixa imorgon bitti. Hatar att ha såna där i-sista-sekund-saker på listan men så är det.

Det blir tidigt i säng ikväll, vi ska ju upp vid kvart i fyra och jag räknar med att vi kör senast 04,20 här hemifrån. Vi ska först förbi Jonas och lämna av Alvin. Nej han kunde inte sova där inatt. Av egoistiska skäl ♡ Och han ville också vara här sista kvällen.

Snart åker vi alltså till Tyskland och sjukhuset i Göttingen. Jag är så himla nervös för att vi inte får något svar. Vad gör vi då? Nån vart måste vi ju i alla fall komma… Håll tummarna hårt för oss. Och återigen ett megastort TACK till alla som har gjort det här möjligt. Utan er hade vi aldrig varit på väg. Tack! Tack! Tack! ❤️

Om ni vill följa oss så går det givetvis bra att göra det genom bloggen. Jag lovar att uppdatera så mycket det bara går här, men ännu bättre är det om ni även hänger med på Instagram (Stories) – där är det lättare att uppdatera “in the moment”. Följ mig på @alexandrabylund för att hänga med på resan.

Kommentera (0)

Barnen

Packar diabetesväskan

Av Alexandra Bylund / 11 november 2017, 08:23

God morgon! Imorgon åker vi… så den här bloggen kommer sannolikt fungera som en dagbok närmaste veckan. Är det okej? Eller är det tråkigt? Jag som alltid tjatar om att man ska skapa innehåll som har ett värde och som är hållbart… men vi får se helt enkelt. Det kan ju hända att jag har hur mycket dötid som helst. Men gissar på det första – att det kommer bli mer som en dagboksblogg. Är det ok tycker ni?

Idag är sista dagen hemma innan vi åker, och jag måste städa bilen, kolla luften i däcken och tanka. Och så ska jag packa alla Mios diabetesprylar. Och det är inte lite. Man måste liksom ha en himla massa extra ifall, ifall… Och särskilt när man åker till ett annat land där de sannolikt har helt andra prylar.

Men nu, mitt i packningen, ska jag hänga tvätt och äta frukost. Vad sjutton har man med sig för kläder när man ska vara på sjukhus? Sen, kl 9, ska jag och Josefine spela in två avsnitt av Barndiabetespodden. Den här gången ska vi prata om olika slags nålar och apparater i ena avsnittet och syskon i andra avsnittet. Det vill säga hur det är för syskon att ha en diabetiker i familjen. Vad hittar ni på idag?

Kommentera (0)

Entreprenörskap

Om hur man skapar bra content – What’s in it for me?

Av Alexandra Bylund / 10 november 2017, 15:39

Jag var iväg och utbildade ett gäng inom turismnäringen igår igen. Utbildningen handlar om sociala medier (what else?) och hur man ska jobba där för att nå ut. Och det finns så klart inget enkelt facit på det men jag försöker ändå förklara så tydligt som möjligt hur man bör tänka när man skapar sitt innehåll, och även komma med konkreta exempel. Och det finns förstås många tips och exempel. Frågan är vad man ska fokusera på? Och om man inte har all tid i världen så kanske det inte är så lätt att göra det på ett perfekt sätt.

Det här med att man (enligt många undersökningar) gärna borde publicera flera videos i veckan på sin Facebooksida till exempel, det är typ omöjligt för de flesta. För det tar ju sån tid…

Hur som helst… efter att jag har gått igenom 75 slides i min Keynote, och pratat en hel dag, så summerar jag det med att om det är en sak man ska komma ihåg, och en sak som man borde förändra redan idag så är det att man ska tänka “What's in it for me?” i allt innehåll man skapar. Och “me” i det här fallet är förstås mottagaren.

Det ska finnas ett värde för mottagaren, inte för dig som skapar innehållet. En gammal traditionell annons är ett bra exempel på något som inte är ett värde för mottagaren.

Så här: Vad vill vi säga? Låt oss säga att vi har en skobutik och vill sälja de sista par skorna. Vad, utifrån det, tror vi att mottagaren vill höra? Garanterat inte att vi vill bättra på vårt lagersaldo. Alla, utom vi själva, är helt ointresserade av hur många skor vi har kvar att sälja. Så hur kan vi skapa värde för mottagaren? Kanske genom att göra en guide “Så här sköter du dina skor” eller liknande, det vill säga något som ger nånting för den som läser eller tittar. Ett konkret exempel på bra innehåll är den här bloggartikeln, som vi har skrivit. Istället för att tala om att vi vill ha kunder som vi kan skapa content för så jobbar vi långsiktigt med att skapa värde för andra inom det här området. För då kommer folk, på riktigt, uppleva att vi är duktiga på det vi gör och förhoppningsvis kontakta oss den dagen de behöver hjälp.

Så… det absolut viktigaste när det kommer till content är att jobba efter “What's in it for me?”-mindsetet.

Håller ni med?

Kommentera (0)

Barnen

God morgon fredag

Av Alexandra Bylund / 10 november 2017, 07:29

Fredag! Jaaaa vad skönt att det är helg. Jag måste nämligen komma ikapp. Igen. Precis som förra helgen. Men vi åker ju på söndag, till Tyskland. Tänk att vi ska dit nu. Jag har haft ganska mycket kontakt med sjukhuset. De vill att vi kommer senast klockan 15,00 på söndag så vi åker redan kl fem på morgonen. Sen börjar de med en magnetröntgen på måndag. Jag har skickat brevet från vår läkare, och tar med mig journaler. Sen har de ju fått min story som jag skickade för länge sen.

Tänk om han får hjälp och blir frisk. Eller nästan frisk ♡

Kommentera (0)