Månad: november 2017

Barnen

Rädslan för att det värsta ska hända

Av Alexandra Bylund / 4 november 2017, 14:02

Det här är verkligheten – det alla anhöriga till diabetiker fasar för. Och så klart alla diabetiker själva. Det är svårt, och förmodligen omöjligt, att förstå hur orolig man är. Så nära döden varje dag, men ändå så har man en ganska normal vardag
som diabetiker, bortsett från det där ständiga avvägandet, ständiga återhållsamheten från onyttigheter och ständiga sprutorna som till slut gör att man får insulinsvullnader i magen och tappar känseln i fingertopparna. Förutom det så funkar
vardagen faktiskt ganska normalt. Med en skillnad… det finns alltid en rädsla, och en stor risk, för att det värsta ska hända. Och det innebär så enormt stor ångest.

Kolla in den här filmen, eller i alla fall en minut av den. Börja på 10:00 om du inte vill se hela.

Kommentera (0)

Entreprenörskap

Jag älskar att jobba tidiga morgnar i mörkret

Av Alexandra Bylund / 4 november 2017, 07:18

Jag älskar att jobba tidiga morgnar när jag är helt ensam och det är alldeles mörkt ute. Det är klart att det är ännu skönare när jag har dagen helt oplanerad och kan ligga kvar i sängen och slötitta på nånting eller lyssna på poddar, men just den här helgen har jag mycket att göra och då är det så otroligt mysigt att gå upp och tända ljus och sätta mig med en kopp te, Veronica Maggio i högtalarna och jobba.

Jag håller på med min utbildning som jag ska hålla i på tisdag och torsdag. Ni kommer kanske ihåg att jag sa att vi vann en upphandling? Det är nu det jobbet ska utföras. Jag har lite ont i magen för det eftersom jag inte vet hur många timmar jag har kvar på den. Tre? Fem? Tjugofem? Därför ska det bli extra skönt att komma igång nu. Jag tänker att om några timmar har jag bättre koll och då kommer det kännas skönare. Jag hatar att ha sånt framför mig när jag inte har nån koll på omfattningen. Den där känslan inför är mycket värre än att bara sätta sig och göra det. Men jag har verkligen inte haft tid den här veckan… men nu så! Jag hoppas att jag har max fem timmar kvar… men troligtvis är det ett lyckotänk. Vi får se…

Jag började faktiskt dagen med 10 minuters RomWod, rörlighetsträning. Det är rätt trist att träna hemma men just RomWod är enkelt att följa varje dag. Jag sätter datorn i soffan, lägger en yogamatta på golvet, och så loggar jag in och kör dagens program, utan att behöva tänka själv. Det är bara att göra. Skönt!

Men nu är det dags! Nu ska jag grotta ner mig i min utbildning.

Med Maggio i högtalarna förstås.

Hoppas ni har en fin lördagmorgon!

Kommentera (0)

Barnen

Hur räddar man livet på en diabetiker?

Av Alexandra Bylund / 3 november 2017, 17:08

Det läskigaste med att ha ett barn som har diabetes typ 1 är att det alltid finns en risk att hen svimmar. När jag ringer hem och Mio inte svarar direkt så blir jag helt hysterisk. Och det är faktiskt lite synd om honom, för jag vill egentligen inte vara en kontrollerande mamma som alltid måste veta allt. Han är 13 år och borde få ha lite privacy och inte alltid vara tillgänglig för mig.

Tänk hur livet var innan diabetesen och operationerna (som ju inte alls har med diabetesen att göra). Så enkelt och så smärtfritt.

Men det funkar tyvärr inte så. Ringer jag hem och han inte svarar så tror jag det värsta. Jag är livrädd att han ligger avsvimmad och kastar det jag har framför mig och kör hemåt. Hittills har jag aldrig kommit hela vägen, för han har alltid hunnit ringa mig, men fy vad det är läskigt. För det är så lätt att det händer. Har han fått för mycket insulin (det är alltid en chansing – vid varje måltid – hur mycket insulin man ska ta) så kan det hända. Och det händer att han blir låg varje vecka och måste ta druvsocker. Det händer alla diabetiker. Men det som inte får hända är att han blir för låg. För då börjar han plötsligt tappa medvetandet och förstår inte att man måste ta sitt druvsocker. Och sen, utan socker, så svimmar han. Det finns två sätt att väcka honom; antingen med socker eller med en akutspruta (som vi har i kylskåpet). Och i det fall som han har svimmat så funkar inte Dextrosol, som annars är en diabetikers (ena) medicin, eftersom den inte går ner i kroppen när man inte aktivt sväljer. Så vad ska man göra då?

Jo, om en diabetiker ligger avsvimmad så finns det bara en sak att göra: Ge socker! Alltid! Smeta på honung, socker, saft, sylt, flytande socker, marmelad – ja vad som helst som är sött längs hela tandköttet. Då går det in i kroppen. Massa socker bara! Smeta på allt vad du kan. En avsvimmad person kan inte svälja och därför är det viktigt att komma ihåg det där med att man ska smeta in det längs tandköttet, under överläppen till exempel. Men som sagt, det är alltid socker man ska ge, aldrig insulin. Det finns ingenting att tveka kring. Bara gör det!

Jag förstår inte att inte gemene person vet om det här. Jag visste det inte heller innan Mio fick diabetes, och ändå är det den vanligaste kroniska sjukdomen hos barn, efter astma. Hur kan vi inte vara mer upplysta. Kan inte du som läser det här säga det här till bara en person? Om du gör det så kommer ganska många fler människor få veta i alla fall. Och det är ju så enkelt. Och det kan rädda liv ♡

Kommentera (0)

Lite av varje

Världsdiabetesdagen

Av Alexandra Bylund / 3 november 2017, 11:00

På söndag är det världsdiabetesdagen, och då är det aktiviteter, underhållning och föreläsningar på Clarion Malmö Live. Jag ska definitivt ta med mig barnen och gå dit. Alvin undrade om vi skulle fira att Mio har diabetes, och riktigt så är det ju inte. Men när det nu finns en dag då den här hemska sjukdomen uppmärksammas så vill jag att vi går dit.

Jag önskar så innerligt att varken Mio eller något annat barn, eller vuxen för den delen, ska behöva lida av den här omänskliga sjukdomen som totalt styr ens liv.

Så mycket planering inför, och efter, varje måltid. Och så hård bestraffning så fort han väljer att äta pommes frites eller annat som är väldigt nyttigt.

Kommentera (0)

Barnen

Snart ska vi ha en lång sjukhusvistelse

Av Alexandra Bylund / 3 november 2017, 07:50

Det börjar verkligen närma sig. Snart är det dags! Till er som är nya läsare och som inte har en aning om vad jag pratar om: Min lilla Mio är sjuk och har varit det i många år. Han har opererats ca. 15 gånger och har en shunt inopererad i huvudet på grund av att han har högt tryck i den vätska som går upp mot hjärnan. Detta orsakar huvudvärk, ibland så kraftig att han kräks och ibland (oftare) lite mindre. Huvudvärken och trycket mot ögat har tyvärr tagit över alldeles för mycket av hans liv och han har en frånvaro på över 80% i skolan om vi tittar tillbaka alla de här sju åren. Hans liv har mestadels bestått av att ligga hemma i soffan och ha ont, vilket är fruktansvärt att se. Vi har givetvis flera specialistläkare här hemma i Sverige, men eftersom vi fortfarande inte har kommit på vad som orsakar det här problemet så är vi mer eller mindre desperata.

Så här ska han ju må ♡

Innan sommaren – efter att jag hade skrivit det här inlägget – så var det ett gäng fantastiska människor som drog igång en kampanj och en Facebook-grupp. Och det slutade med att de/ ni samlade in 300,000 kronor för att vi ska kunna åka till ett sjukhus i Tyskland där de är specialister på barnneurologiska sjukdomar. Helt fantastiskt ♡

Och nu är det dags. Om drygt en vecka åker vi till Tyskland, jag och Mio. Vi kommer köra bil ner till Göttingen, och jag försöker planera så bra jag kan. Hur packar man för att ligga 1-2 veckor på sjukhus? Bilresan ner tar minst 8 timmar så vi lär lyssna på mycket musik, poddar och ljudböcker. Jag har beställt journalen och röntgenbilder från de tre sista åren och ska hämta dem på posten idag. Det gäller bara att hitta vad som är relevant, för det är många sidor! Men vad ska jag mer tänka på? Jag har ju ingen aning om hur det ser ut där men ska kolla Google maps… Vet ju inte ens hur omgivningarna ser ut. Men det löser sig. Det viktiga är att vi nu ska dit. Jag är så otroligt glad och tacksam (och samtidigt lite nervös. Tänk om de inte hittar vad som felar).

Men fortfarande – kommer du på nåt som vi borde tänka på – säg till!

Vi har sett honom så här alltför många gånger ♡

Håll tummarna för att han kommer få bli frisk eller i alla fall kan hitta orsaken och också ett sätt att bota smärtan.

PS. Vi kommer givetvis dokumentera resan, både här och på Instagram.

Kommentera (0)

Barnen

Orkade inte vardagshetsen

Av Alexandra Bylund / 2 november 2017, 20:49

Ibland när jag har jobbat länge, som jag har gjort flera dagar den här veckan, så tycker jag att det är extra jobbigt att gå hem. Bara vetskapen om att jag har jobbat lite “för länge” och därmed kommer hem för sent till barnen gör att jag får ångest. Och sen känner jag att jag har arbetsdag nummer två framför mig. Jag vet att det inte är ett dugg unikt utan att vi alla, som är föräldrar, slåss med samma “problem”. Nu är mina barn så pass stora att de inte är trötta och gnälliga medan jag lagar mat, men jag tycker ändå väldigt illa om den där stunden från att jag går från jobbet fram tills att maten står på bordet. När den väl är handlad, hemkörd, lagad och framdukad så njuter jag. Då är “arbetsdagen” slut, men fram tills dess alltså… Suck! Det är inte min prime time på dagen.

Så idag, när jag insåg att jag återigen var sen från kontoret och jag dessutom kände ett starkt motstånd till handla, laga och duka-grejen, så bestämde jag mig för att hämta upp barnen och åka iväg till JP's och äta.

Så himla härligt vardagsmys. För det första så är det lyxigt att slippa fixa, men det allra bästa är ju ändå att man får en helt annan stund tillsammans än när man är hemma. Mer kvalitativt prat och mysigt häng ♡ Och jag slapp vardagshetsen för en dag. Win.

Kommentera (0)

Entreprenörskap

Hur planerar ni in era möten? Finns det nån universallösning?

Av Alexandra Bylund / 2 november 2017, 17:26

Dagarna bara svischar iväg. Och det där uttrycket – att dagarna bara svischar iväg – är dels ett av de klyschigaste uttrycken jag kan komma på och dels väldigt uttjatat i mitt eget vokabulär. Men det är verkligen så. Dagarna svischar iväg i raketfart! Och så fort jag hamnar i såna här perioder, när jag har extremt mycket att göra, så börjar jag ifrågasätta mitt arbetssätt. Borde jag boka in möten vissa specifika dagar istället för att sprida ut de under veckan? Eller borde jag knöka in de under en och samma dag utan luft emellan? Och så vidare.

Jag funderar på hur jag skulle kunna bli mer effektiv helt enkelt. För ofta går en hel dag utan att jag känner att jag hinner göra nånting, eftersom jag inte riktigt hinner sätta mig in i saker mellan mötena. Ni vet hur det är om man har 20-30 minuter till nästa grej. Man hinner liksom inte så mycket då. Så då börjar jag alltså effektivitiets-brainstorma.

Men så kommer jag på att livet sällan funkar så. Det låter bra, i teorin, att bara boka in möten vissa specifika dagar, men det funkar sällan så bra i praktiken. Och så kommer jag också på att det är ju inte alltid som det är så mycket att göra, utan det kommer ju i perioder då och då. Och just nu är det en sån period. Men jag ska bara luta mig tillbaka (emellanåt i alla fall) och inse att det inte är fel på mitt arbetssätt, jag får bara acceptera att det är svårt att få ihop allt ibland. Men jag vet också att det kommer perioder när det är mycket mer lugnt och sansat.

Hur gör ni andra med möten – ja ni som har möten förstås – har ni någon strategi eller bokar ni bara in dem lite hur som helst? Jag är nyfiken på om det finns nån bra universallösning som jag har missat ?

Kommentera (0)

Entreprenörskap

Bra dynamik i en podcast är the shit

Av Alexandra Bylund / 2 november 2017, 12:05

Igår hade vi som sagt ett frukostseminarium om “Podcast för företag” och det var väldigt lyckat. Vi har så grymma personer runt omkring oss som kommer och lyssnar på det vi säger. Och som även själva kommer med en massa klokheter. Det ger väldigt mycket energi att träffa alla underbaringar som följer – och pratar med oss – på Instagram. Hej fina ni ? Vi älskar verkligen er och den feedback ni ger ♡

Hur som helst – under podcastseminariet pratar vi om poddar generellt, vad man kan tjäna, vad det kostar att sponsra, hur många som lyssnar och så vidare.

Men ännu viktigare: Vi berättar exakt hur man ska göra för att komma igång, och… det som jag tycker är allra mest intressant; vad det är som gör att en podcast är bra. Och förutom att man bör ha ett bra ämne, eller i alla fall en röd tråd, och ett någorlunda bra ljud så tycker jag att det absolut viktigaste är att man har bra dynamik mellan varandra. Det spelar ingen roll hur bra ämne man har eller i vilken studio man har spelat in sin podd om man inte har bra dynamik.

Jag kan inte tänka mig nåt tristare än två personer som har en alldeles för ängslig ton mellan varandra. Som hela tiden ursäktar sig inför varandra och är rädda för att trampa den andra på tårna.

Nu när jag och Josefine skulle börja spela in vår “Barndiabetespodden” så frågade jag henne om hon är okej med att vi har “högt till tak” och att vi vågar fråga varandra vad som helst, och alltså inte tassar på tå för varandra. Det kan ju vara ganska känsligt med tanke på att det handlar om våra sjuka barn, relationer (jag och Jonas, Mios pappa, är ju till exempel separerade), ledsamheter och så vidare. Men vi kom snabbt överens om att det är bättre att vi bara bestämmer att vi får lov att fråga precis vad som helst och att det liksom inte finns några gränser, det går ju att klippa bort om det skulle kännas fel. Och jag tycker att det är så himla skönt, för då har vi liksom bestämt redan från början att vi inte behöver vara så försiktiga i vår relation. Så borde man ju alltid göra… det blir ju så mycket mer spännande då 😉

För det här med bra dynamik – jag älskar poddar där de har bra dynamik mellan varandra. Exempel på poddar där jag verkligen älskar dynamiken är Jessica Lagergren och Angelica Lagergren som har Tvillingpodden. De har – eftersom de är tvillingar – en väldigt nära relation och vågar så klart ta ut svängarna rejält mot varandra. Eller det kanske inte är så självklart egentligen, bara för att de är tvillingar. Men så är det i alla fall. De har en fantastisk dynamik och det är därför jag (och jag gissar att alla som skulle lyssna på den skulle hålla med) älskar den podden.

Sen har vi ju Alex & Sigge, som inte har några som helst gränser (tror jag) för vad de säger till varandra. De kan verkligen skoja om varandra på ett sätt att man nästan får ont i magen ibland. Men det är också det som är kittlande.

Hannah & Amanda, som ju snart ska sluta podda, och som var de som startade “två tjejer som poddar”-trenden (denna underbara trend) är också syskon och det märks i deras dynamik. De har respekt för varandra, men man märker också att de är väldigt trygga i vart de har varandra.

Håller ni med mig om dynamiken och hur viktig den är? Eller är ämnet viktigare?

Kommentera (0)

Entreprenörskap

Workshop och Mandy 25

Av Alexandra Bylund / 2 november 2017, 06:18

God morgon! Det känns som att det enda vi gör just nu är att ha workshops. Hela den här veckan har vi börjat extra tidigt för att gå igenom saker och för att ändå hinna med allt annat vi ska göra under dag. Idag ska vi mötas klockan 8 för att göra klart vår sociala medier-strategi. Sen, efter det mötet, så känns det som att den ska vara 100 procent klar. Äntligen! Det har tagit tid men det är så värt det.

Igår var också en dag fylld av planering. Jag jobbade från att jag vaknade tills att jag gick och la mig. Det var verkligen så. Vi möttes klockan 7 på kontoret, kom hem 19 och jobbade vidare tills det var dags att sova. Men jag fick mycket gjort och det är huvudsaken. Ibland får det bli så. Idag kommer också bli en hektisk dag, men sen lugnar det sig förhoppningsvis.

Igår i alla fall… vi skulle slutföra en offert till en kund som vi har pratat med i nästan ett år, och eftersom det är en ganska omfattande lansering de ska göra så krävs det en hel del jobb för att verkligen förstå vad som ska göras när. Så det slutade med att vi började jobba med papper på väggen.

Och då plötsligt blev allt mycket enklare. Varje liggande papper fick representera en vecka, och i varje vecka klistrade vi in post it-lappar med det jobb vi skulle göra – och på så sätt var det lätt att räkna antal timmar och även flytta runt när vi ändrade oss.

När vi var klara med det här blev det så mycket enklare att få iväg en vettig och lättöverskådlig offert till kunden.

För ju mer tydliga vi är med hur mycket tid varje sak tar, desto enklare blir det för kunden att godkänna offerten. Och tack vare att vi redan har gjort den här “tidslinjen” så har vi ett stort försprång när vi sen ska börja jobba med kunden. För det hoppas jag att vi får göra. Vi har som sagt pratat med de i snart ett år och är så himla pepp på deras produkt. Får vi offerten signerad så ska vi verkligen fira! Och på tal om fira så ska jag skynda mig nu, för vi ska inte bara göra klart vår sociala medier-strategi – vi ska ju fira vår älskade Mandy också SOM FYLLER 25 år idag! När hon kom in sin första arbetsdag så trodde vi (särskilt Sanna) att hon var en ganska mörk, Lisbeth Salander-aktig typ som var lite svår och tuff och kanske också lite blyg, men så visade det sig att hon är den mest charmiga, roliga, öppna, energifulla, kärleksfulla och underbara människa man kan tänka sig. Det finns ingen normal människa som inte gillar Amanda. Jag kallar ju henne alltid för Mandy, men hon heter alltså Amanda. Hur som helt – hon är en sån tillgång i gänget och jag kan inte tänka mig vad vi hade varit utan henne i Mama Said. Puss och grattis på din stora dag Mandy. Idag ska vi fira dig ❤️ ?

Kommentera (0)

Barnen

Barndiabetespodden

Av Alexandra Bylund / 1 november 2017, 21:25

Ni vet ju att Mio har diabetes typ 1, och jag måste säga att det är en väldigt plågsam och totalt livsomvälvande sjukdom. Jag kommer ihåg när vi var inlagda och fick beskedet: Han har diabetes typ 1. Det var i vår värld helt osannolikt, dels för att han redan hade två allvarliga diagnoser och dels för att… ja för att det var helt enkelt ingenting som vi överhuvudtaget hade haft i åtanke. Jag hade däremot, några veckor tidigare, läst i Josefines blogg om hur hennes Elian hade fått samma sjukdom. Då hade jag ingen aning om vad det innebar, men jag förstod på det som Josefine skrev, att det var en väldigt allvarlig sjukdom. Jag hade fram tills dess varit helt ovetandes, och sen – några veckor senare – fick alltså även Mio sin diagnos.

Nu har det gått några år och våra små hjältar kämpar på. Det är en chock att få ett sånt här besked, och det drabbar så klart först och främst den som är sjuk, men det drabbar även syskon och andra nära och kära förstås. Och bara en diabetesförälder förstår vad trasiga diabetesnätter, barnkalas, chips på bion, oregelbundna måltider, socker som skjuter i höjden och hotar förgifta våra barn till döds, socker som dimper ner i botten och hotar våra barn till att hamna i koma innebär. Det är svårt att ta in, och särskilt den första tiden när det känns som att allt har rasat. Jag minns att jag ropade på Mio flera gånger under tiden jag duschade, livrädd för att han skulle få lågt blodsocker och svimma. Vi var inlagda på sjukhuset i två veckor och fick lära oss allt om diabetes typ 1. Och så fick vi en bok som heter “Låt det gå ett år” – och det var min enda tröst. Att tiden, enligt den där mamman som hade skrivit den där boken, alltså skulle hjälpa oss att känna lugn. Jag trodde knappt på det då, men tvingade mig ändå att tänka att bara tiden får gå lite så blir det bättre… Och det blir det. Inte sjukdomen – den blir bara sämre för varje år som går, det finns inget att göra åt det – men det känns ändå bättre efter hand. Och det, och mycket annat, vill jag och Josefine förmedla i vår podcast som heter “Barndiabetespodden”. Japp, vi ska alltså lansera en podd i x antal avsnitt (Vi har inte bestämt det än, utan tar ämne för ämne och ser hur långt det räcker) som är till för föräldrar och anhöriga till barn som har diabetes. Eller till vem som helst som är intresserad för den delen. Podden är inte lanserad än, utan lanseras måndag den 6 november.

Det är möjligt att vi så småningom kommer ta in en sponsor men huvudsyftet med den här podden är dels att sprida ordet om diabetes typ 1 (Vet man vad man ska göra om en person svimmar så kan man bokstavligen rädda livet på en diabetiker) och dels vara en tröst till andra föräldrar vars barn insjuknar. Och för våra små hjältars skull inte minst. Vilka kämpar de är ♡

Kommentera (0)