Dag: 4 december, 2017

Det är så kul när vi får in nya kunder, men det tar också väldigt mycket mer tid än vad vi tror. Alltid. Vi estimerar ungefär den tid vi tänker att vi kommer att lägga ner på en kund, och så tar vi betalt utifrån det, men det slutar alltid med att vi går back i uppstarten. För allt tar så mycket längre tid än vi tror. Känner ni igen det? Visst är det alltid så? Och vet ni vad? Det stressar mig. Jag vill inte ta betalt för för mycket “tänkar-research-och-uppstarts-tid” men samtidigt så går vi ju back annars. Och inför varje kund så tänker vi att det tar lång tid att skriva en bloggartikel, det har vi lärt oss. Vi räknar mellan fem och tio timmar beroende på hur lång den ska vara och beroende på vad den ska handla om. Hur mycket research som krävs till exempel. Och sen ska den korras två gånger – först av en person som tittar på hela texten inklusive innehållet, och sen en slutkorr av mig där jag bara kollar om det finns några direkta fel. Vi har hittat bra rutiner där tycker vi. Ni som bloggar, hur lång tid tar ni på er för att skriva en bloggtext? Det är så klart beroende på om det ska vara ett dagboksinlägg eller om det är ett mer “hållbart” inlägg som vi ofta gör för våra kunder. 

Hur som helst – jag tror att vi estimerar det där bloggartikelskrivandet ganska bra, men det är allt det där andra, det där som knappt går att förklara för en kund (eller ens för oss själva) innan vi startar: Alla samtal fram och tillbaka där vi pratar om hur de ska lägga upp sin blogg rent tekniskt, vilka bilder vi ska välja, vad vinklarna ska vara, vilka personer vi kan intervjua och så vidare. 

Men det är kul med nya kunder. Som nån slags vitamininjektion i vår vardag. Det är dels en bekräftelse på att vi gör bra grejer och att vår “Social selling” funkar och dels så är det uppfriskande att jobba med nya ämnen. Vi är oerhört stolta över att vi, som är så små och inte har lagt en enda krona på marknadsföring, faktiskt har så starkt varumärke som vi har. Utan något som helst varumärkesarbete. Så det ligger snarare i att vi kavlar upp ärmarna och gör bra grejer för våra kunder, det är jag rätt säker på. Och det är vi som sagt så otroligt stolta över. 

 

Nu ska vi se hur jag ska kunna beskriva det här utan att hänga ut den andra personen. Ni som har hängt med ett tag har nog listat ut ungefär vad som hände, men jag ska ändå försöka förklara utan att vara mystisk, svår och hemlighetsfull. Är ni nyfikna och tycker att jag borde berätta mer så får ni säga till. Jag berättar gärna, men vill bara inte hänga ut någon annan. Ibland undrar jag vad som skulle hända om jag bara skulle säga sanningen om vissa saker. Lägga fram allt på bordet och säga precis som det är. Men jag vågar inte det eftersom det handlar om andra personer. 

Hur som helst… jag hade ett företag tillsammans med en annan person – en kille som heter David. Ja det finns ingen anledning att vara hemlig med vem jag hade företag med, det är ju fakta som är lätt att googla fram.

Vi startade Foap, en startup, och gjorde en fantastisk resa när det kommer till vad vi utvecklade, vilket team vi skapade och vad vi drog in i kapital. Och från början var det svinkul. Vi var omskrivna i varenda tidning i hela världen. Jag har aldrig blivit fotad som mycket som då. Här, för Sydsvenskan precis när vi hade lanserat.

Men vi skulle inte ha startat företag ihop! Det finns en handfull händelser i mitt liv som jag rankar som de värsta, och det här är en av dem. Jag mådde så otroligt dåligt sista året att jag nästan började skaka när vi hade haft julledighet och han ringde och sa “Nu är jag på väg till Malmö igen”. Jag visste att nu skulle vi umgås hela dagarna igen, och jag orkade verkligen inte det. Jag är en person som tyvärr tar på mig och låter mig påverkas av dåliga energier i ett rum, och i det här fallet blev det extremt. Hela mitt eget jag försvann och jag kämpade som ett djur för att hålla energin uppe och undvika konflikter. 

Så den där dagen, när vi hade varit på Ikea och kom upp till kontoret och skulle börja skruva ihop möbler, så hände det en sak som gjorde att jag – från ingenstans – plötsligt hör mig själv säga: “Vet du vad, nu vill jag inte vara med längre. Det här var sista gången som det här hände, jag går härifrån nu och kommer aldrig tillbaka”. Jag har ingen aning om vartifrån jag fick modet att göra det här. Hur skulle jag kunna betala hyran i slutet av månaden? Jag hade ju barn! Och vad skulle alla våra investerare säga? Det var egentligen det som tog emot mest. Jag hade ju lovat, och dessutom skrivit under på, att jag skulle vara kvar i minst tre år från att vi tog in kapital. Vad skulle hända nu? Jag struntade i vad som skulle hända med mig, det viktiga var att jag måste ha en inkomst så att mina barn kunde ha det bra, och att jag inte satte andra i skiten. Typ investerarna då. Det var mina största issues. Men jag gick därifrån, och tårarna sprutade, för jag kände att det här är på allvar. Jag menade verkligen det och det fanns definitivt ingen återvändo. Jag lämnade nycklarna i postfacket på vägen ut och sen kändes det som att allt rasade. Vad hade jag nu? Visst, pengar och jobb är inte allt, men jag måste ju ändå kunna försörja mig och barnen. Min enda tröst var att jag tänkte att jag har ju inte varit ond på något sätt så det kan bara inte vara så att allt går åt skogen nu. Det måste gå bra, och lösa sig på nåt märkligt sätt. Jag förstod bara inte hur. Men det gjorde det. Det löste sig på ett jättebra sätt till slut och jag var så otroligt glad och lättad över att jag bara vågade hoppa rakt ut så där… Så för mig var det definitivt inget misslyckande rent personligt, men det var ett misslyckande att inte slutföra vårt projekt. Företaget då alltså. Eller det som egentligen var misslyckandet var att jag startade ett företag med en annan person utan att reflektera över hur mycket som kunde gå snett. Jag borde har granskat oss som “partners” innan jag gick in i det. Idag skulle jag vara väldigt försiktig innan jag skulle göra om den grejen, även om jag egentligen vill driva Mama Said tillsammans med någon. Men mer om det i ett annat inlägg.