Dag: 10 december, 2017

Jaha, när jag tappade det senast… Ja men det var ju som sagt i fredags. Vi hade en mysig kväll men jag fick ett par små utbrott under kvällen på grund av stress, sömnbrist och tjafs barnen emellan. Fast det där tjafset barnen emellan hade varit så mycket enklare att tackla om jag inte hade varit så trött. 

Och det är oftast vid de tillfällena som jag tappar det, och blir arg inom loppet av två sekunder. För vanligtvis skulle jag säga att jag är ganska tålmodig. Visst, jag kan gå omkring och smågnälla över att barnen inte plockar undan efter sig, och själv bli trött på mitt tjat, men jag brukar inte bli så arg. 

Det som händer när jag sover alldeles för lite, eller är stressad, är att jag går omkring med en irritation inombords som liksom inte vill försvinna, och då vill jag helst bara vara själv. Eller gå och träna eller nåt. Men det är ju inte alltid det går. Som i fredags, så då var jag inte en härlig mamma, för sånt där känns i luften även om man låtsas som att allt är glatt och trevligt. 

Och vanligtvis har vi det så himla mysigt när vi har fredagsmys ♡

Att ha ett barn (eller annan anhörig) som har diabetes innebär att man ständigt lever med ett visst stresspåslag eftersom man aldrig kan slappna av. Det finns alltid en risk att något ska hända, det spelar ingen roll om jag har en barnfri kväll, om jag är iväg på en jobbresa nånstans, om Mio är i skolan eller hos kompisar, eller om han och Alvin är hos pappa Jonas. Ingenting spelar någon roll, för det finns alltid en risk att han ska svimma. Och gör han det så vaknar han inte förrän någon aktivt stoppar in socker under läpparna på honom, eller ger honom en akutspruta. Nu går man ju inte aktivt och tänker på det här hela dagarna, men nästan… Det är nästan så faktiskt. Det sitter självklart i bakhuvudet hela tiden, men jag skulle vilja påstå att tankarna och oron är starkare än att de bara sitter i bakhuvudet. Det är omöjligt att släppa. Jag ska ge er exempel på ett par konkreta saker:

• Varje natt måste jag gå upp för att kolla blodsockret (förutom om han lägger sig väldigt sent och jag ska gå upp tidigt). 
• Varje morgon när jag vaknar går jag raka vägen in till Mio och puttar på honom, för att se att han sover vanligt och inte är avsvimmad. Varje morgon! (Jag undrar om han vet det här… jag måste fråga honom)
• Jag har alltid telefonen på och kan inte lämna den ens när jag är på mina danspass. Då ligger den där bredvid mig på golvet, intill väggen, och så springer jag och kollar med jämna mellanrum.
• Mio måste alltid svara i telefon. Om han är hemma själv och inte svarar på en stund så blir jag hysterisk. Ja men på riktigt alltså. Jag ser framför mig hur han ligger och krampar och svimmar av, och inte kan få socker eftersom han är själv. Så då kör jag hem. Oavsett vilken situation jag är i så rusar jag hem. Den känslan är fruktansvärd.
• Varje gång han ska äta nåt så ringer han till mig, även från skolan ja, för att få hjälp med doseringen, så om jag ska in i möten vid lunchtid så informerar jag alltid om att jag kommer behöva svara i telefon.

God morgon! Jag njuter så mycket av att det är helg, och även om jag var ute på stan igår och gjorde en massa ärenden, och alltså inte bara låg hemma i soffan och degade, så hade jag en sån där härlig känsla i kroppen, ni vet när man liksom inte har nån tid att passa och bara känner sig fri. Älskar det! Fast det hände flera gånger under dagen att jag tänkte SHIT! Har jag glömt nåt?? Är det nån tid jag har missat? Men förutom att Alvin skulle på kalas så fanns det ju inga bestämda tider. Underbart!

Vi hade tur och fick en spontan klipptid till båda killarna. Vi hittade en frisör som hade tid direkt och som kostade 150:- (!) Och de blev så nöjda båda två! Slut på att betala närmare 1000 kr för två klippningar alltså. Win!

Så jag tänker att jag ska börja hitta fler vegetariska rätter att laga här hemma, och så kan jag äta kött ute ibland. Eller så här: Jag vill inte göra en grej av det men vill bara få in lite ny (vegetarisk) inspiration i mitt kök. Och det allra roligaste vore om jag lyckades få barnen att gilla en och annan vegorätt också. Vad tror ni? Kan jag lyckas med det? De älskar kött och ska förstås få fortsätta äta det, men jag tänker att vi kan blanda. Det måste ju inte vara allt eller inget, eller hur?

Det här är min favvisrätt just nu – pasta med pesto, soltorkade tomater, parmesan, ruccola, pinjenötter och Salami sticks. Den tänker jag fortsätta med så länge jag gillar den, så det är alltså inte så att jag tänker sluta med sånt jag gillar, jag vill bara lägga till några rätter – och då helst vegetariska.