Månad: december 2017

Tänk att min lilla, lilla kille är tonåring. Jag har liksom inte riktigt förstått det eftersom han blir så mycket yngre och mindre när han bara är hemma och är sjuk. Han gör inte de saker som tonåringar gör… typ tjatar om att få vara ute länge på kvällarna, har hemligheter (det har han säkert men så länge han bara är här hemma så är det inte hemligheter som spelar nån roll liksom), hänger hemma på rummet med låst dörr och en massa kompisar och så vidare. Han är ju mest bara hemma med oss i familjen och tar det lugnt. När han mår lite bättre så har han i alla fall nån form av socialt liv med sina kompisar via Skype, och det är ju tur. 

 

Hur som helst, jag tycker att det är jobbigt nu när barnen börjar bli stora. Jag vill ju att de ska vara små! Alvin är fortfarande liten och behöver mig rätt mycket, men Mio är så stor att han klarar sig utmärkt själv. Vissa saker vill han inte ens att jag är med på. Precis som det ska vara alltså, men jag tycker ändå att det är jobbigt och lite sorgligt. Jag lider ju av separationsångest och det är väl det jag känner nu… att de börjar bli stora och självständiga och därmed snart “separerar” från mig som förälder. Inte riktigt än alltså men jag känner i luften att vi är på väg dit. OCH JAG VILL INTE DET! Jag vill ha mina små killar kvar.

 

Det här var min prime-time när det kommer till föräldraskapet. Vi sov alltid så, jag och Mio. Älskar bebisar och bebistiden ♡

Jaha, när jag tappade det senast… Ja men det var ju som sagt i fredags. Vi hade en mysig kväll men jag fick ett par små utbrott under kvällen på grund av stress, sömnbrist och tjafs barnen emellan. Fast det där tjafset barnen emellan hade varit så mycket enklare att tackla om jag inte hade varit så trött. 

Och det är oftast vid de tillfällena som jag tappar det, och blir arg inom loppet av två sekunder. För vanligtvis skulle jag säga att jag är ganska tålmodig. Visst, jag kan gå omkring och smågnälla över att barnen inte plockar undan efter sig, och själv bli trött på mitt tjat, men jag brukar inte bli så arg. 

Det som händer när jag sover alldeles för lite, eller är stressad, är att jag går omkring med en irritation inombords som liksom inte vill försvinna, och då vill jag helst bara vara själv. Eller gå och träna eller nåt. Men det är ju inte alltid det går. Som i fredags, så då var jag inte en härlig mamma, för sånt där känns i luften även om man låtsas som att allt är glatt och trevligt. 

Och vanligtvis har vi det så himla mysigt när vi har fredagsmys ♡

Att ha ett barn (eller annan anhörig) som har diabetes innebär att man ständigt lever med ett visst stresspåslag eftersom man aldrig kan slappna av. Det finns alltid en risk att något ska hända, det spelar ingen roll om jag har en barnfri kväll, om jag är iväg på en jobbresa nånstans, om Mio är i skolan eller hos kompisar, eller om han och Alvin är hos pappa Jonas. Ingenting spelar någon roll, för det finns alltid en risk att han ska svimma. Och gör han det så vaknar han inte förrän någon aktivt stoppar in socker under läpparna på honom, eller ger honom en akutspruta. Nu går man ju inte aktivt och tänker på det här hela dagarna, men nästan… Det är nästan så faktiskt. Det sitter självklart i bakhuvudet hela tiden, men jag skulle vilja påstå att tankarna och oron är starkare än att de bara sitter i bakhuvudet. Det är omöjligt att släppa. Jag ska ge er exempel på ett par konkreta saker:

• Varje natt måste jag gå upp för att kolla blodsockret (förutom om han lägger sig väldigt sent och jag ska gå upp tidigt). 
• Varje morgon när jag vaknar går jag raka vägen in till Mio och puttar på honom, för att se att han sover vanligt och inte är avsvimmad. Varje morgon! (Jag undrar om han vet det här… jag måste fråga honom)
• Jag har alltid telefonen på och kan inte lämna den ens när jag är på mina danspass. Då ligger den där bredvid mig på golvet, intill väggen, och så springer jag och kollar med jämna mellanrum.
• Mio måste alltid svara i telefon. Om han är hemma själv och inte svarar på en stund så blir jag hysterisk. Ja men på riktigt alltså. Jag ser framför mig hur han ligger och krampar och svimmar av, och inte kan få socker eftersom han är själv. Så då kör jag hem. Oavsett vilken situation jag är i så rusar jag hem. Den känslan är fruktansvärd.
• Varje gång han ska äta nåt så ringer han till mig, även från skolan ja, för att få hjälp med doseringen, så om jag ska in i möten vid lunchtid så informerar jag alltid om att jag kommer behöva svara i telefon.

God morgon! Jag njuter så mycket av att det är helg, och även om jag var ute på stan igår och gjorde en massa ärenden, och alltså inte bara låg hemma i soffan och degade, så hade jag en sån där härlig känsla i kroppen, ni vet när man liksom inte har nån tid att passa och bara känner sig fri. Älskar det! Fast det hände flera gånger under dagen att jag tänkte SHIT! Har jag glömt nåt?? Är det nån tid jag har missat? Men förutom att Alvin skulle på kalas så fanns det ju inga bestämda tider. Underbart!

Vi hade tur och fick en spontan klipptid till båda killarna. Vi hittade en frisör som hade tid direkt och som kostade 150:- (!) Och de blev så nöjda båda två! Slut på att betala närmare 1000 kr för två klippningar alltså. Win!

Så jag tänker att jag ska börja hitta fler vegetariska rätter att laga här hemma, och så kan jag äta kött ute ibland. Eller så här: Jag vill inte göra en grej av det men vill bara få in lite ny (vegetarisk) inspiration i mitt kök. Och det allra roligaste vore om jag lyckades få barnen att gilla en och annan vegorätt också. Vad tror ni? Kan jag lyckas med det? De älskar kött och ska förstås få fortsätta äta det, men jag tänker att vi kan blanda. Det måste ju inte vara allt eller inget, eller hur?

Det här är min favvisrätt just nu – pasta med pesto, soltorkade tomater, parmesan, ruccola, pinjenötter och Salami sticks. Den tänker jag fortsätta med så länge jag gillar den, så det är alltså inte så att jag tänker sluta med sånt jag gillar, jag vill bara lägga till några rätter – och då helst vegetariska. 

Jag tog med båda barnen till frisören idag för att de så himla gärna ville klippa sig. De hade riktigt tråkiga frisyrer så jag förstår dem verkligen, men det blev tydligen alldeles för mycket för Mio. Han led hos frisören eftersom han hade så ont i huvudet.

 

Nu är det precis som att han aldrig är bra längre, och så fort han ger sig iväg på nånting så blir han ännu sämre. Med huvudvärken alltså. Det går inte ens upp och ner längre utan är konstant dåligt på dagarna, och sen på kvällarna så blir det ibland lite bättre en stund, men så avslutas dagen oftast med att han blir sämre igen. Vad är det som händer? Hur kan det vara så här? Han tog ju prover tidigare i veckan, då när han svimmade ni vet, men de har vi inte fått svar på än. Jag vet inte vad jag ska hoppas på… det enda jag vet är att så här kan han inte ha det längre. Jag står inte ut med tanken på att hela hans uppväxt ska vara helt förstörd och att hans liv ska vara så här meningslöst…

 

Nyklippt men trött kille med huvudvärk ♡

God morgon! Ni anar inte hur lycklig och lättad jag är över att det är helg. Jag är väldigt tålig, uthållig och klarar det mesta när det kommer till att kämpa på. Det jag menar är att om det är extremt mycket att göra, eller om det är många problem omkring mig, så bestämmer jag mig ofta för att “bara kavla upp ärmarna och köra”. Eftersom jag måste. Det är ingenting som jag varken är stolt över eller tycker är coolt eller bra – jag tycker att det är mycket mer imponerande att vara en person som kan sitta lugnt och harmoniskt i soffan om kvällarna istället för att jaga runt för att se till att man har det perfekta hemmet eller att man alltid jobbar. Såååå oattraktivt – men ibland så bara måste jag. Och det är väl ändå tur att jag har den förmågan, eller hur?

 

Men den här hösten, som har varit väldigt jobbig och som nu har toppats med en vecka där jag varje dag har gått upp klockan fyra och sen kommit hem sent och varit helt slut (Även om jag älskar att föreläsa och utbilda så tar det otroligt mycket energi) har gått långt utanför gränserna. På alla sätt. 

 

Hur som helst, igår när jag kom hem – ni förstår inte hur mycket jag njöt när jag satt i bilen på väg hem från Kristianstad och tänkte på att jag skulle få ha en riktigt mysig kväll med barnen och Idolfinal – så blev det inte riktigt så härligt som jag hade tänkt mig. Först och främst så var jag tvungen att åka och handla på vägen hem, och det kan låta som en enkel sak, men när det värker i hela kroppen för att man är trött och det riktigt svider i ögonen – då är varenda litet extra moment lika jobbigt som att bestiga ett högt berg. Och sen när jag kom hem så var det precis som i den här videon som jag alltid visar under min utbildning:

Precis så var det, förutom att slutet blev helt annorlunda. När jag frågade Mio om han kunde gå ut med Bruno, eftersom jag behövde packa in allt i kylen och sen åka till pizzerian och hämta mat till oss, så började han tjafsa om att det egentligen borde vara Alvin som gjorde det. Jag, som inte hade någon som helst energi, blev bara väldigt irriterad:

 

– Antingen gör du det utan gnäll eller också så gör du det inte. OCH DÅ GÖR VÄL JAG DET DÅ! 

 

JAG GÅR OCH LÄGGER MIG! Jag orkar inte med ert tjafs! GOD NATT!

 

Nu sa jag inte det, men jag var arg och irriterad och väldigt opedagogisk. Ni vet när man hamnar ungefär på deras nivå… Det var inte alls så jag tänkte mig kvällen… Vi har alltid så mysigt när vi gör saker tillsammans men jag var väl helt enkelt för trött för att vara på det där sköna fredagshumöret, och hade inte en gnutta energi kvar i kroppen.

 

Vi kollade så klart Idol ändå men det blev inte riktigt så mysigt som jag hade tänkt mig, och det berodde bara på min krypande irritation inombords som aldrig riktigt försvann. Barnen var på bra humör och “på ytan” var det ändå en bra kväll. Förstår ni vad jag menar? I alla fall… nu har jag fått sova en hel natt och njuter av att det är lördag. Idag ska vi försöka hitta klipptid till båda barnen eftersom vi ska göra en plåtning imorgon, och de då vill vara nyklippta. Sen är det kalas för Alvins del i eftermiddag. Och även om vi inte kan hänga hemma hela dagen så är det nåt helt annat än att gå upp fyra och sen prestera hela dagen. Jag äääälskar den här helgen, den är sååå välkommen ♡

 

Och på tal om Idol hörni – HERREGUD vad jag älskar när Chris sjunger Imagine! Wow! Wow! Wow! Det kommer bli en plåga för alla som befinner sig i min närhet eftersom jag är typen som tjatar sönder låtar genom att spela de igen och igen och igen…