Månad: december 2017

☆ Lucka nummer fyra: Ett misslyckande i livet

Nu ska vi se hur jag ska kunna beskriva det här utan att hänga ut den andra personen. Ni som har hängt med ett tag har nog listat ut ungefär vad som hände, men jag ska ändå försöka förklara utan att vara mystisk, svår och hemlighetsfull. Är ni nyfikna och tycker att jag borde berätta mer så får ni säga till. Jag berättar gärna, men vill bara inte hänga ut någon annan. Ibland undrar jag vad som skulle hända om jag bara skulle säga sanningen om vissa saker. Lägga fram allt på bordet och säga precis som det är. Men jag vågar inte det eftersom det handlar om andra personer. 
Hur som helst… jag hade ett företag tillsammans med en annan person – en kille som heter David. Ja det finns ingen anledning att vara hemlig med vem jag hade företag med, det är ju fakta som är lätt att googla fram.

Vi startade Foap, en startup, och gjorde en fantastisk resa när det kommer till vad vi utvecklade, vilket team vi skapade och vad vi drog in i kapital. Och från början var det svinkul. Vi var omskrivna i varenda tidning i hela världen. Jag har aldrig blivit fotad som mycket som då. Här, för Sydsvenskan precis när vi hade lanserat.

Och när vi till och med fick vara med på CNN, ja men då kände vi att vi hade nåt riktigt bra.
Men vi skulle inte ha startat företag ihop! Det finns en handfull händelser i mitt liv som jag rankar som de värsta, och det här är en av dem. Jag mådde så otroligt dåligt sista året att jag nästan började skaka när vi hade haft julledighet och han ringde och sa “Nu är jag på väg till Malmö igen”. Jag visste att nu skulle vi umgås hela dagarna igen, och jag orkade verkligen inte det. Jag är en person som tyvärr tar på mig och låter mig påverkas av dåliga energier i ett rum, och i det här fallet blev det extremt. Hela mitt eget jag försvann och jag kämpade som ett djur för att hålla energin uppe och undvika konflikter. 
Så den där dagen, när vi hade varit på Ikea och kom upp till kontoret och skulle börja skruva ihop möbler, så hände det en sak som gjorde att jag – från ingenstans – plötsligt hör mig själv säga: “Vet du vad, nu vill jag inte vara med längre. Det här var sista gången som det här hände, jag går härifrån nu och kommer aldrig tillbaka”. Jag har ingen aning om vartifrån jag fick modet att göra det här. Hur skulle jag kunna betala hyran i slutet av månaden? Jag hade ju barn! Och vad skulle alla våra investerare säga? Det var egentligen det som tog emot mest. Jag hade ju lovat, och dessutom skrivit under på, att jag skulle vara kvar i minst tre år från att vi tog in kapital. Vad skulle hända nu? Jag struntade i vad som skulle hända med mig, det viktiga var att jag måste ha en inkomst så att mina barn kunde ha det bra, och att jag inte satte andra i skiten. Typ investerarna då. Det var mina största issues. Men jag gick därifrån, och tårarna sprutade, för jag kände att det här är på allvar. Jag menade verkligen det och det fanns definitivt ingen återvändo. Jag lämnade nycklarna i postfacket på vägen ut och sen kändes det som att allt rasade. Vad hade jag nu? Visst, pengar och jobb är inte allt, men jag måste ju ändå kunna försörja mig och barnen. Min enda tröst var att jag tänkte att jag har ju inte varit ond på något sätt så det kan bara inte vara så att allt går åt skogen nu. Det måste gå bra, och lösa sig på nåt märkligt sätt. Jag förstod bara inte hur. Men det gjorde det. Det löste sig på ett jättebra sätt till slut och jag var så otroligt glad och lättad över att jag bara vågade hoppa rakt ut så där… Så för mig var det definitivt inget misslyckande rent personligt, men det var ett misslyckande att inte slutföra vårt projekt. Företaget då alltså. Eller det som egentligen var misslyckandet var att jag startade ett företag med en annan person utan att reflektera över hur mycket som kunde gå snett. Jag borde har granskat oss som “partners” innan jag gick in i det. Idag skulle jag vara väldigt försiktig innan jag skulle göra om den grejen, även om jag egentligen vill driva Mama Said tillsammans med någon. Men mer om det i ett annat inlägg. 
Det här är en del av Kajsons julkalender, som ni kan läsa mer om här.

Kommentera (0)

Pepparkaksbak

Jag och Mio har, för femte eller sjätte gången, tränat inför hans SO-prov, så om ni skulle undra någonting över jordens klimatzoner så vet jag allt. Jag skulle få alla rätt på det provet nu kan jag säga. Mio älskar när jag förhör honom. Det är återigen det här med att vara närvarande som vuxen. De tycker att det är en himla fin grej, och allt annat – så som dyra aktiviteter och presenter – är egentligen helt onödigt. Nästan i alla fall. Därför får jag extra mycket dåligt samvete under de perioder som jag jobbar mycket hemifrån på kvällarna. Och på nåt sätt så tror barnen att jag alltid gör det. Jag har inte jobbat någonting alls på hela helgen, vilket resulterar i att jag ska gå upp 04.30 imorgon för att komma ikapp. Och ändå så sa Mio nåt om att “Ja men du har väl ändå jobbat i helgen?” Nåt sånt typ… Haha… där får man för allt gammalt man har gjort. “Näää, jag har inte ALLS jobbat”… kunde jag ju inte säga. Men jag ville.
Bruno vill alltid vara med när vi gör läxor. Han undrar nog vad som pågår och känner sig lite lätt utanför.
Sen bakade vi pepparkakor, jag och mina små killar. Jag älskar, älskar, älskar juletider när vi har väldigt enkla, men ändå så mysiga aktiviteter för oss. 
Det är inte bara Alvin som ser ut så här… utan även mattan under bordet. Så nu är frågan om jag ska dammsuga… eller bara strunta i det tills imorgon kväll… Jag har en liten kille som står och tjatar på mig här om att vi ska gå och lägga oss och se Glee, som vanligt, så jag tror att vi gör det istället och så får jag lösa allt annat, inklusive jobb och dammsugning imorgon. 
 

 

Kommentera (0)

Första advent

Hur firar ni första advent? Är ni lika juliga som jag? Jag är så barnsligt förtjust i julen och har fört över det till mina små killar, så från och med 1 december kör vi all in. Vi pyntar inte som i amerikanska filmer – jag menar inte all in på det sättet – men vi gör ofta ganska juliga aktiviteter som till exempel bakar pepparkakor, gör en ceremoni av julkalendertittandet varje dag, äter extra god och mysig frukost när det är advent och så vidare. Och idag är det ju första advent och därmed hög mysfaktor. Mio och Alvin turas om med vem som ska tända adventsljuset och i år var det Mios tur att börja. Helt sjukt att de håller reda på det där år efter år.
Efter frukosten så tittade vi på julkalendern. Vad tycker ni om den? Jag har inte riktigt kommit in i den än och undrar varför de alltid ska vara så overkligt äventyrliga på sistone? Vad hände med snö, stugor och mys. Haha… ja men ni hör ju. Det kanske har gått lite överstyr med det där myset, jag vet inte?
Alvin, denna älskade lilla unge, satt och kollade i shorts (som vanligt) och ren-diadem. Utan några som helst konstigheter. Han är så underbar den lilla killen och kan säga och göra så roliga saker att jag charmas ihjäl av honom. Speciellt när vi är ensamma, jag, han och Mio. Då är han 100 procent sig själv och kan säga så mycket kul. Eller när han är med pappa Jonas och Mio så klart. Jonas berättade för ett tag sen att Alvin hade fnyst lite åt mitt jobb och sagt: “Äsch, de jobbar inte… det SKRATTAR ju på jobbet, pappa. Och när de har möten så har de det med varandra ibland. Själva! Och så håller de på med sociala media och sånt.” Underbara unge ♡

Hur som helst – jag har fått igång min iPhone X också, och ja, den tar riktigt bra bilder. Jag har dock inte hunnit se i dagsljus än. Det får bli imorgon. Jag ska visa er då. Men nu ska jag iväg och fika och göra några julklappsärenden på stan. Puss 
 

Kommentera (0)

☆ Lucka nummer tre: Vilken dröm har jag som jag vill uppfylla i livet?

Jag är ju med i Johanna Kajsons julkalender, det vet ni vid det här laget, eller hur? Och vet ni vad det sjuka är? Jo, när jag såg dagens ämne så blev det kortslutning i hjärnan. Jag ser mig själv som en person med stora drömmar och mål, men när jag nu skulle skriva om mina drömmar så fanns det inget att hämta. Det var tomt liksom. Så himla sjukt. För dagens ämne är “Vilken dröm har jag som jag vill uppfylla i livet?” Dröm? Alla har väl drömmar? Ni drömmer väl om saker? Eller? Jag har inte, där jag är nu i livet, riktigt förmågan att fantisera om härliga resor, flytt till nåt annat land i några år, en annan karriär, några miljoner på banken och sånt. Jag började försöka hitta såna drömmar nånstans djupt inne i hjärtat men det tar som sagt helt stopp. Jag hittar ingenting. 
För det finns nämligen en sak som står i vägen och som är så mycket större och viktigare, och som gör att allt det där kommer i skymundan. Jag ser liksom inte mina drömmar eftersom det hela tiden är någon slags misär i att vi har en liten kille här hemma som alltid är sjuk. Eller så har jag helt enkelt inte några. Inte några såna stora drömmar i alla fall. Det enda stora som jag drömmer om är att Mio ska bli frisk. Ni tycker säkert att det låter konstigt men eftersom det är så långt ifrån verkligheten, de där drömmarna, så kan jag väl inte drömma gissar jag. För egentligen så är jag en person som har drömmar, tror jag? Bara inte just nu i livet.
Jag lyssnade på Inspopodden – med Engla och Johanna – nu på morgonen, och när de pratade om att januari och februari var jobbiga månader så kom jag på mig själv med att inte längta efter vår och sommar, utan att det tvärtom stressar mig och nästintill ger mig ångest. Jag tycker att det är skönt nu när det är mörkt och kallt och de flesta vistas inomhus hela dagarna. Varför? Jo för att det är jättestressande och kryper i hela kroppen när vi sitter inne soliga och varma stranddagar när alla andra är ute. Och det är ju inte bara Mio… vi har ju lille Alvin också. Han behöver komma ut även om Mio är sjuk. Så det är alltid ett pussel det där och hur jag än gör så är jag inte helt tillräcklig någonstans. Jag som egentligen älskar sommaren har börjat tycka att det är jobbigt när våren kommer och sommaren snart är på väg. 
Så… det enda jag drömmer om, som skulle göra livet så mycket enklare och härligare på så många sätt, det är att Mio ska få bli frisk. Att han ska kunna gå i skolan och få vara tonåring och hänga med sina kompisar som de andra gör. Få vara helt vanlig och leva ett normalt liv helt enkelt.Jag är så ledsen över att han har det så här och önskar av hela mitt hjärta att jag hade kunnat ta hans huvudvärk. 
Han har haft, och har, så många problem och sjukdomar. Han är för det första extremt pollenallergisk. Så här såg han ut på somrarna tidigare, men sen några år tillbaka håller han på med något som heter hyposensibilisering, och som är ett sätt att minska allergierna på. Han tar en liten tablett varje dag, och ska göra det under tre, fyra år, med pyttepyttelite gräsexktrakt i, för att lära kroppen. Det har faktiskt blivit bättre av det, men somrarna – när det är mycket gräspollen ute – är fortfarande jobbiga för honom. 
Sen fick han sin tumör i ryggen. Sjukt att man kan se den utifrån va? Det visade sig att det var en tumörsjukdom som heter Langerhans cell-histiocytos och som är kronisk.
Och så är det ju huvudvärken och den inopererade shunten. Denna ständiga huvudvärk som har krävt ett 15-tal operationer…
… som har gjort att han ibland inte har kunnat resa sig upp ens för att äta, utan har behövt vara sängliggande dygnet runt. 
Men han är ändå, på nåt sätt, en glad liten kille. Det är fantastiskt at han många gånger håller humöret uppe ändå.
Sen är det diabetesen – som är en helvetessjukdom bara den. Tänk att alltid behöva planera varenda sak du stoppar i munnen, att behöva ta flera tusentals sprutor och stick i fingrarna varje år, att alltid ha en överhängande risk om att livet kan sluta här och nu om du inte sköter dig. Usch… det är en riktig skitsjukdom. 
Men okej… hade jag fått önska en enda sak – då är det att hans huvudvärk hade försvunnit och att vi hade kunnat operera ut shunten. Det är alltid en risk med att ha en shunt inopererad i hjärnan och väldigt otäckt när den strular. 
Oj… nu låter det som att allt är total misär här hemma. Det är det inte. Vi har så himla mysigt och kul vi tre, och det finns så klart många glada stunder trots alla sjukdomar. Men jag har inte de där stora drömmarna bara, utan drömmer bara om att han ska få vara frisk ♡

Kommentera (0)

☆Lucka nummer två: Ett barndomsminne som jag vill dela med mig av

Jag kommer inte ihåg så mycket från mina första fem, sex år… gör ni det? Men en sak minns jag i alla fall väldigt tydligt, fast det är från när jag var åtta år. Jag gick i andra klass på Västra skolan här i Malmö, och det hade precis börjat en ny tjej i klassen som hette Sara. En dag kom hon fram till mig och sa “Du är så himla snäll”. Jag kommer inte ihåg vad jag hade gjort, men det var tydligen nånting som fick henne att säga så – och där började vår vänskap. En vänskap som fortfarande är jättestark även om vi inte hörs varje dag. Eller ens varje månad. Det spelar ingen roll, för varenda gång vi pratar så är vi tillbaka där vi var sist. Så är det med alla mina barndomsvänner – Tina, Annica, Pernilla och Sara – och jag älskar att jag har dem i mitt liv. 
Men tillbaka till Sara och mitt åttaåriga jag… Vi hittade på så himla mycket kul, jag och Sara, och planerade på riktigt att rymma till en djungel en dag. Vi tittade på kartor och planerade noga hur vi skulle ta oss genom de olika länderna och hur vi skulle ta oss över gränserna. Vi hade nån slags fascination för just djunglar. Fråga mig inte varför. Nu blev det ju inte så att vi rymde till en djungel – utan vi skapade oss istället en alldeles egen. Vi tog ett tomt (väldigt stort) vindsutrymme i mitt hus, satte lås på det och skapade den mysigaste djungeln ni kan tänka er. Vi hängde upp lianer och en repstege i träbjälkarna i taket, vi delade av djungeln i olika små “rum” med hjälp av elementskydd och lösa dörrar, la mattor på golven och målade djungelmotiv som vi satte upp på väggarna. Ja men det var riktigt, riktigt mysigt där.
Här är en bild på Sara uppe i vår djungel. Det är synd att vi inte hade digitalkameror och Instagram på den tiden, då hade vi garanterat haft fler bilder…
Och en helg bestämde vi oss för att sova över där hela helgen. Vi fick inte gå hem, what so ever. Vi “bodde” liksom där. 
Här sitter Sara och äter.
Vi hämtade vatten på gården och satt uppe på taket och tvättade oss och borstade tänderna.
Här är jag i något som jag tror är morgontvätten. Haha…
… och Sara när hon borstade tänderna. 
Och på tal om taket – där hängde vi ofta. Vi klättrade ut genom en sån där gammal taklucka och låg där och solade ibland, hade hemliga klubbar ibland och bara hängde ibland. Vi tyckte att det var hur safe som helst eftersom det fanns en stor skorsten framför oss som gjorde att vi inte kunde trilla ner när vi väl hade satt oss där vi brukade sitta. Men vi gick ändå omkring på taket på ett femvångingshus ?
Här hängde vi allt som oftast. Uppe på taket. 
Det här är en del av Kajsons julkalender, som du kan läsa mer om här

Kommentera (0)

Julfest, webinar och iPhone X

Vi hade julfest igår, jag och de andra Mama Said-tjejerna. Det är alltid kul att umgås när vi är off-office så att säga. När vi äntligen har tid att prata färdigt om sånt vi vill prata om. Sånt som vi kanske kan påbörja vid lunchbordet men som vi sen får avbryta när vi ska jobba. 
Så jag såg väldigt mycket fram emot kvällen – som började precis efter att jag hade haft ett webinar. Det ingick i den där upphandlingen som vi vann för ett par veckor sen, och eftersom det var första gången jag skulle köra den här typen av webinar så var det ganska nervöst inför… Skulle min presentation hålla? Skulle den vara två timmar lång som planerat? Eller hade jag för lite material? För mycket? Kommer folk ställa frågor, eller ska jag prata oavbrutet – utan andningspaus – i två timmar? Och så det där med att jag skulle titta i en “död” skärm och webbkamera, för att “se folk i ögonen” medan själva webinaret spelades upp på den andra skärmen. Skulle jag råka titta på den andra skärmen hela tiden eller skulle jag lyckas titta in i ingenting? Och, skulle jag överhuvudtaget ha tid att kolla in mina anteckningar? Ja det var en hel del tankar och lite oro inför. Jag vill ju att det ska bli lika bra som när jag utbildar i verkligheten. 
Men det gick bra. Det ställdes nästan inga frågor men jag hann andas ändå. Tekniken funkade och jag vande mig vid att titta in i den döda skärmen. Jag höll ett bra tempo och tiden blev perfekt. Jag körde exakt i två timmar. Så nu tänker jag att vi ska testa att sälja in webinar för Mama Said. Kul va? Gillar ni webinar? Vad borde det kosta om jag kör en tvåtimmarsutbildning? 495:-? Jag vet att ni, i alla fall några av er, har koll så hjälp mig gärna med input.
Men kvällen då… jag hade tydligen så trevligt att jag glömde ta bilder… förutom de som jag tog när jag skulle testa inställningen på kameran då. Men jag tror att Mandy tog lite bilder som ni ska få se sen.
Det som ligger på stolarna  (eeeeh, pallarna. Jag har inte hunnit köpa stolar sen vi kastade ut våra gamla. Har ni tips på snygga, kvalitativa OCH sköna stolar förresten? Ni ser ju hur det ser ut runtomkring. Tipsa gärna!) är våra julklappar från Mama Said i år – adventskalendrar från Kicks. Så himlans kul!
Vi stod i alla fall ut med att sitta på pallarna hela kvällen och körde några riktigt roliga lekar. Ladda ner appen Picolo nästa gång ni är på fest. Svinkul!
Ni skriver bara i era namn i appen och så bestämmer den vem som ska göra vad. Det kan vara allt från att “Alexandra ska prata med finsk brytning” till “Drick om du aldrig har…” Ett dryckesspel alltså, men om inte alla dricker – så som hos oss igår till exempel – så kan man bestämma något annat som ska göras istället för att ta tre klunkar. Det är ju inte själva hetsen med drickandet som är kul – utan hela grejen liksom.
Men vet ni vad… nu ska jag åka iväg till Emporia och hämta min nya iPhone X!! Jag är inget fan av att byta telefoner så det känns nästan lite jobbigt… MEN den har ju en utomordentligt bra kamera så jag ser såååå mycket fram emot det. Förhoppningsvis så återkommer jag sen med lite fler bilder på OSS ♡
… och med lucka nummer två i Kajsons julkalender förstås. Idag är temat: Ett barndomsminne jag vill dela med mig av.

Kommentera (0)

☆Lucka nummer ett: Mitt perfekta liv

Jag får ofta höra att jag är en fantastisk entreprenör, mamma, nätverkare och gud vet vad. Att jag grejar allt liksom. “Hur hinner du med alla projekt” säger folk jämt. Och hur kan du vara så glad, stark och jobba på när du har ett barn som är och har varit så sjukt i så många år?
Men vet ni vad… det är inte så som ni tror – att jag grejar allt med en klackspark och ett leende. Eller jo det gör jag kanske, utåt, för jag är en person som oftast ser positivt på saker och som inte vill lägga tyngd på andra – och därför “gnäller” jag aldrig. Men jag tycker ändå att det är jobbigt, fast det inte syns. Förstår ni vad jag menar?
Och visst driver jag ett fantastiskt företag och har anställda och en massa nöjda kunder, men det ligger väldigt mycket slit bakom… och framförallt väldigt mycket magont och oro över att det ska finnas pengar på kontot varje månad till att betala ut löner, skatter, hyror etc. Jag kan vakna mitt i natten och mer eller mindre få panik över saker som bara måste lösa sig – men som jag inte har en aning om hur jag ska lösa. Som tur är så är jag en person som alltid har lätt att somna och somna om. 
Och tro mig… hade jag kunnat så hade jag just nu delegerat allt och tagit en månads paus… För den här hösten har varit förfärlig på så många sätt och jag skulle så gärna vilja ha ett lugnare tempo där jag hinner andas, prata långsammare, gå långsammare och hinna reflektera över en massa saker. Men det går inte, så jag måste köra på. För jag måste ju betala mina räkningar, och därmed måste jag alltså jobba. 
Hur som helst – ibland tror jag att ni som inte lever nära mig tror att jag är en övermänniska som alltid är glad och stark och har ett alldeles perfekt liv. Så är det inte. Det är skittufft att få allt att gå ihop. Det går egentigen inte ihop och jag blir stressad och gnäller på barnen ibland, ska ofta “bara jobba undan det sista” innan jag kan vara närvarande med mina små killar, kämpar som ett djur för att få allt det ekonomiska att gå ihop i företaget, får ångest inför stora pappershögar och skjuter gärna de framför mig, glömmer att byta till vinterdäck på bilen, hinner inte laga nåt ordentligt till middag alla dagar… och så vidare. Allt annat än perfekt alltså.
Men ni ser ju bara den glada, energifulla Alexandra så jag förstår att ni tror att allt är ganska perfekt – efter omständigheterna då så klart. För jag vet att ni inte är dumma. Ni vet att jag har en del att kämpa med, med Mio.
Och på tal om Mio… Hur klarar jag det? Ja men det gör jag ju inte. Jag klarar det inte alls! Det är jättejobbigt, och jag har ont i magen varje dag, dygnet runt, för att han är så sjuk. Den känslan försvinner aldrig. Det spelar ingen roll vad jag gör – den finns alltid där i bakhuvudet och snurrar. Men när jag möter folk på stan som frågar hur det är med honom så stänger jag av. Jag går inte in i några känslor där och då. Det är alldeles för stort för att orka ta i en snabb hälsning så där. 
Så det där som ser så perfekt och enkelt ut är alltså precis allt annat… Men jag är en positiv person som ändå gillar mycket här i livet och som skrattar och har kul varje dag. Det är nämligen ingen motsättning mot det där andra. Förstår ni vad jag menar?
 
Detta är en del av Kajsons julkalender. Läs gärna mer om det i Johannas blogg – och framförallt HÄNG på om du är bloggare. Puss ♡

Kommentera (0)

Varför är det så svårt att avboka möten?

God morgon fredag! Idag är det julfest, och egentligen skulle jag ha ätit lunch med Johanna Kajson, men så fick jag ett sms av henne nu på morgonen, med frågan om vi kan skjuta på det till nästa vecka. Jag ser väldigt mycket fram emot att träffa Johanna men blev ändå så lättad eftersom jag just nu befinner mig mitt i en av höstens stressigaste perioder. Jag undrar varför jag alltid ska vara så himla duktig och aldrig avboka nånting? Om jag nu blev lättad – varför kunde jag inte göra det själv? Det kommer ju bli dubbelt så kul att ses nästa vecka när det finns mer tid. För visst är det väl ok att avboka ibland? Om man inte får ihop det menar jag. Jag måste sluta göra allt så “perfekt” och enligt plan om det inte känns rätt eller om jag inte får ihop det. För det är inte värt det om man går igenom livet med en stor stressklump i magen, eller hur? Det är ju på bekostnad av mitt eget mående, och ibland kanske inte den andra personen ens bryr sig att man avbokar eller ombokar. Nej, jag måste bli bättre på det där. Hur är ni – ombokar ni eller biter ni ihop och bara kör?
Sist vi sågs hade vi tydligen väldigt kul när det var dags för fotosession. Jag har ingen aning om vad vi skrattar åt – minns inte ens att vi gjorde det – men kan se på bilden att både Sanna, Johanna och jag tycker att något är väldigt roligt. Visst är det härligt när man skrattar så där så att tårarna rinner och man får ont i magen och halsen?
Och på tal om Johanna – idag drar hennes superinitiativ “Kajsons julkalender” igång – där jag kommer delta. Ni hänger väl med och läser?

Kommentera (0)