År: 2017

Barnen

En alldeles perfekt helg ♡

Av Alexandra Bylund / 19 november 2017, 08:59

Det har varit, och är, en alldeles perfekt helg. Den inleddes med en AW på en alldeles lagom nivå. Jag låg  i sängen redan klockan 22, så jag vaknade sen pigg på lördagen – men tvingade mig själv att stanna kvar i sängen ett tag. Sen åkte jag och hämtade mina killar, och så tog jag och Alvin en liten runda på stan. Mio hade ont i huvudet och orkade inte följa med, så det blev en kort runda. Tur för Alvin eftesom han hatar att gå i stan. Det är det här med att “Jag ska bra prova den här klänningen” som han är rädd för. Wonder why? ?
Hur som helst, vi köpte bland annat den här lampan till Alvin – som han blev så himlans förtjust i. Jag gillar när barnen har sina egna prylar i inredningen.
Det går nämligen inte en dag utan att han säger: “Den här apan är min”. Han är så glad för sin lilla ap-ljusstake som jag och Mio köpte till honom en gång – ja alltså inte som en present, då hade han nog blivit besviken, utan bara att jag nämnde när jag kom hem med den att den här är din Alvin. Anledningen till det är att vi ofta förknippar honom med en apa och ibland även ett lejon. Haha… det låter ju sjukt, men mer om det en annan gång. 
Jag var och tränade också igår. Jag har, av olika anledningar, inte tränat så mycket styrketräning på sistone men har nu fått tillbaka den gnistan. Det var så skönt att komma till gymmet och bränna ut musklerna. Jag är både svagare och mindre rörlig än jag brukar vara men det är lugnt, jag kommer tillbaka. Jag körde både styrka och även rätt mycket rörlighet, så kroppen kändes så skönt trött efteråt.
Idag ska jag träna veckans roligaste pass; BodyJam, med den absolut bästa instruktören. Tanken är att jag ska träna styrketräning (andra delar av kroppen idag förstås) efter det. 
Och så söndagmorgonen då – den startade (och startar fortfarande) alldeles perfekt. Jag äääälskar mina ensamma stunder på morgnarna när jag kan blogga, kolla på TV4 i lugn och ro och inte göra så mycket. 
Just idag sitter jag här och bloggar.
Sen har jag – under hela helgen – varenda gång en arbetsuppgift har dykt upp (det kan vara allt från ett meddelande på messenger till ett mail eller till nåt som jag själv har kommit på att jag ska göra) inte gjort den, och inte heller lagt den på lager i hjärnan som en uppgift jag ska göra senare under dagen. Istället har jag skrivit upp det på  min to do-lista direkt och så har jag sen släppt det. Så skönt och så bra! Jag hörde en gång för ganska länge sen att om en uppgift dyker upp så ska man – om den inte tar mer än fem minuter – göra den direkt istället för att skriva upp den på en to do-lista. Jag har försökt jobba så men det är bara dåligt. I alla fall under kvällar och helger. För det är ju det som innebär att jag “alltid” jobbar även om det bara är fem minuter här och där. Förstår ni vad jag menar? Hur som helst så ska jag sluta med det nu, och det har börjat bra i helgen. Det känns väldigt befriande.
Ja men den här helgen är helt enkelt alldeles perfekt för mig. Ni då, vad har ni hittat på?
 

Kommentera (0)
Lite av varje

Att köra bil på autobahn i Tyskland

Av Alexandra Bylund / 18 november 2017, 17:30

Jag hade många tankar om det här med att köra bil i Tyskland. Hur är det på autobahn liksom? Kör folk som galningar? Kommer jag vara livrädd? Kan jag ens fundera på att lägga mig i mittenfilen? Och hur ser autobahn ut egentligen? Är det extra breda filer? Finns det bensinmackar lite här och där precis som i Sverige? Kommer det vara skyltat “autobahn?” Ja men ni fattar… jag hade noll koll eftersom jag aldrig hade kört i Tyskland innan. 
  • Du får (typ) inte köra hur snabbt du vill! Först och främst – Nej, det finns inga skyltar som säger att nu är du minsann på autobahn och får köra precis så snabbt du vill. Tvärtom så fanns det 120-skyltar längs nästan hela vägen som vi körde (Puttgarden – Göttingen), vilket gjorde mig förvirrad att tro att vi inte var på autobahn. Jag trodde att autobahn per definition var där man fick köra i så hög hastighet man vill. Men så är det inte. Först och främst så finns det ofta (inte alltid) skyltar med hastighetsbegränsning, och sen är det tydligen så att där det inte finns skyltar så råder det ändå en rekommendation på max 130 km/ h, och skulle man köra snabbare än så, så blir man automatiskt skadeståndsskyldig om man är med i en olycka – oavsett vem som orsakar olyckan. 
  • Autobahn ser ut som vilken motorväg som helst. Man märker inte ens att man kommer ut på autobahn. Visst är det trefiligt, men det är realtivt smala (i alla fall om man hade väntat sig stora, amerikanska körfält så som jag hade ) så det känns liksom inte annorlunda än på en svensk motorväg. 
  • Ja man kan köra i vänsterfilen. Jag trodde att det skulle vara omöjligt för mig och min lilla Captur att köra i vänsterfilen, men så var det inte.  Visst var det en del som körde väldigt snabbt, tippar på 140 – 160 km/ h på söndagen och sen snabbare när vi körde hem på torsdagen. Men det kändes absolut inte så snabbt och galet som jag hade trott. Det finns säkert andra sträckor som är värre men nu pratar jag om min upplevelse mellan Puttgarden och Göttingen, och tillbaka.
  • Det finns många bensinmackar längs vägen. Ibland måste man köra av ganska långt, men på vissa ställen så finns det bensinmackar precis intill motorvägen så att man kan göra ett stopp på bara ett par minuter.
  • Toaletterna på bensinmackarna kostar ofta pengar – och det funkar bara med kontanter. Toaletter finns på bensinmackarna men det kostar ofta pengar. Och de tar inte kort! Man måste alltså ha kontanter för att gå på toaletten, och det kostar 0,70 €. Sen kan man handla för 0,50 € om man lämnar in sin toalettbiljett på macken. Så man får alltså tillbaka större delen och behöver bara betala typ 2 kr för ett toalettbesök. Finfint. Men mindre fint att jaga kontanter när man håller på att kissa på sig ?
  • Blyfri bensin är inte alltid den gröna slangen. När man ska tanka så ska man, om man ska ha blyfri bensin, inte automatiskt ta den gröna slangen. Det är nämligen diesel i den i vissa fall. Jag frågade varje gång efter blyfri bensin och de sa alltid samma sak – att all bensin är blyfri. Så jag valde den svarta – super – på vissa ställen och den gröna på andra. Gå alltså inte efter färgen!
  • Det finns mat längs vägen, men mestadels snabbmat. Matställen längs vägen då… Precis som i Sverige så är det mest snabbmat som gäller. Det finns en hel del Burger King och Mac Donalds, och även vägkrogar som serverar wienerschnitzel, pannbiff och annan husmanskost, längs vägen.
En fräsch Ceasarsallad känns långt borta tyvärr…
För min del blev det bara en sån här – vad den nu heter – på vägen.
Summa summarum så var det varken stort, högtidligt eller läskigt att köra på autobahn. Det var precis som på vilken annan motorväg som helst. 
 

Kommentera (0)
Lite av varje

Vad äter ni för frukost?

Av Alexandra Bylund / 18 november 2017, 12:00

Jag är sån som fastnar för saker när jag börjar gilla dem. Och så kör jag på med dem liksom. Och så har det varit med min frukost. Jag tror att jag har ätit samma frukost i två år eller nåt… Nästan varje dag. Jag älskar (så klart) hotellfrukost och njuter väldigt mycket av den när vi är på semester, men sen när jag kommer hem är jag alltid lika glad över att få min gamla vanliga, hederliga frukost. Haha… gud vad det låter trist.
Hur som helst, vad är det jag äter då som är så fantastiskt? Jo men det är nåt så enkelt som filmjölk, flingor och granatäppelkärnor. Anledningen till att jag gillar det är dels för att det är gott och fräscht (vilket jag gillar på morgnarna) och dels för att jag håller mig mätt relativt länge. För det gör jag nämligen inte av varken gröt, mjukt bröd eller knäckebröd… eller nåt annat heller för den delen. Den här frukosten funkar helt klart bäst. 
Men jag är ändå beredd på att förnya mig… skulle gärna ha något att variera med… så hit me! Vad äter ni för frukost? 

Kommentera (0)
Lite av varje

Om att ha en ledig kväll utan planer

Av Alexandra Bylund / 18 november 2017, 09:13

Det här med att ha en ledig kväll utan planer, och dessutom när jag har bestämt mig för att inte bara jobba hela tiden (gränssättning som sagt) är fullkomlig lyx för mig. Att känna att jag kan göra precis som jag vill, strunta i att laga mat om jag vill, ta en snabbrunda på HM om jag vill, gå på AW om jag vill – och allt detta utan några som helst konsekvenser – ja men det är verkligen lyx.
Jag hade lika gärna kunnat stanna hemma igår men blev sugen på att just ta en snabbrunda på stan, äta två mackor till middag och sen gå på AW. Så det gjorde jag. Utan tider att passa och därmed utan att ha andan i halsen. Så himlans skönt och njutbart.
Innan dess, på dagen, fick jag blomsterbud från mamma. Fina blommor, eller hur?
Och så lagade jag pesto-salami-soltorkade-tomater-och-pinjenötter-pasta. Mums ?
Och sen gick jag alltså ut på AW, på Mäster Johan här i Malmö – ett hotell som nyligen har börjat med AW, och det var riktigt bra. Låg i sängen klockan 22,00 så det var en kort och lugn kväll. Helt lagom.  
Men nu ska jag hämta hem mina små älsklingskillar. Det ska bli så mysigt att hänga med dem idag. Ska försöka få med dem ut på stan men jag gissar att det är svårt. Mio har troligtvis ont i huvudet och Alvin… ja det finns få saker han tycker är så trist som att gå på stan. Men vi får se… jag kanske kan hitta på nåt at locka med. 

Kommentera (0)
Barnen

Mio har fortfarande huvudvärk – så klart

Av Alexandra Bylund / 17 november 2017, 16:13

Ja men som vanligt så har ju Mio hemma idag. Han har haft ont i huvudet. Tänker att om han hade påbörjat medicinering i Tyskland, som vi ju ett tag trodde att han skulle göra, så hade jag kunnat trösta honom med att nu är det bara en tidsfråga innan det går över. Innan livet förändras till det bättre. Men nu kan jag inte säga det, eller nånting annat för den delen. Jag har ringt till neurologen idag, som egentligen inte har med det här med Addisons sjukdom att göra, men som ändå är hans samordnande läkare (eftersom han går till så många olika avdelningar med alla sina diagnoser) och som kan remittera till endokrinologen tänker jag. Sekreteraren gav mig först en tid i slutet av december, men så förklarade jag läget och då lovade hon att hon skulle be henne ringa upp fortast möjligt, och senast i slutet på nästa vecka då hon bokade in en telefontid. Det är ändå bra om det går en liten stund mellan testerna så det känns ok. Men tills dess så får vi, precis som vanligt, bara gilla läget…
♡♡♡
PS. Ja vi behöver nya tallrikar… men vill gärna ha såna som man kan sätta in i ugnen och som dessutom är snygga, så jag har inte lust att åka till Ikea och köpa första bästa. Så just nu kör vi papptallrikar ?

Kommentera (0)
Entreprenörskap

Dags att sätta gränser

Av Alexandra Bylund / 17 november 2017, 11:03

Nu när jag har varit borta några dagar och till stor del kopplat bort jobbet så har jag kommit till insikt med en väldigt bra och viktig sak. (Det är helt omöjligt att totalt koppla bort jobbet eftersom mail och annat fortsätter att trilla in och jag inte vill låta bli att svara på sånt som har med våra kunder eller potentiellt nya kunder att göra. Visst hade folk förstått, det är inte det det handlar om, men jag vill ju inte missa vissa chanser. Så det innebär alltså att det är svårt att koppla bort det mentala, eftersom det alltid är nån liten jobbgrej som dyker upp varje dag. Men det är fine, jag har ju inte suttit ens en timme om dagen med jobbgrejer… )
Och det här – att jag har haft mycket mer tid att tänka på annat och till och med inte tänka alls – har alltså gjort att jag har kommit till insikt med en väldigt viktig sak som jag nu vill förändra.
Det var egentligen i den stund som jag kom innanför dörren som jag insåg det, eftersom jag såg på vårt hem och våra rutiner med “nya” ögon. Plötsligt fanns det tid att se och ta in det som är här och nu. 
Visst har jag vetat att jag behöver åka till Ikea och köpa dörrar till skåpet i hallen (för jag fick hem fel när jag beställde för ett tag sen) och visst har jag tänkt att jag ska ringa Marbodal angående ett köksskåp som är felkonsturerat. Jag har också tänkt påminna vaktmästaren om vår felanmälda toalett och tänkt att jag ska få nån som kommer hit och sätter upp ett par tavlor och så vidare och så vidare… Nu är det här ganska oviktiga, praktiska ting, men det säger ändå väldigt mycket om hur mitt liv ser ut. Eller har sett ut. För jag har inte haft tid att ta in saker, och än mindre att fixa det. Det kan låta som en enkel sak att åka till Ikea och köpa dörrar till skåpet. Men det är det inte! Det finns inte tid. Eller det har inte funnits tid.
Det är som sagt det här jag vill förändra. Jag vill verkligen inte hamna i det där igen, att jag bara rusar på och släcker bränder och inte har en sekund över för att uppleva vad som händer här och nu. Nu fattar ni, likväl som jag, att det här inte handlar om några skåpdörrar – det behöver jag inte ens nämna – för ni är smarta, det vet jag. Nej det här handlar om att jag har för mycket att göra, för mycket att tänka på, för mycket logistik att fixa med… ja för mycket av allt helt enkelt.
Jag vill gärna kunna stänga av även när jag inte ligger på sjukhus ju…
Det finns säkert flera områden som jag bör se över, men det som jag spontant tänker på är jobbet. Jag måste sluta att jobba alltid. Jag menar inte att jag jobbar ihjäl mig, det är inte det jag säger, men jag måste försöka jobba när jag är på kontoret och vara ledig när jag är hemma. Sluta att säga att “jag fixar det ikväll eller i helgen”, sluta att ha det mindsetet att allt som jag ska producera bara sker efter arbetstid. Det här är ingen annans fel än mitt eget, så jag ska bara bestämma mig för att lägga om rutinerna och börja sätta gränser för mig och min tid. För mig själv. För det är jag som är gränsöverskridande – jag har ingen chef att skylla på tyvärr 😉 
Sen tänker jag att jag ska börja med mindfulness. Jag har alltid tyckt att det låter urtrist och mest stressande, men eftersom det finns övningar på tre minuter (ja men man måste ju börja nånstans) så tänker jag att jag kommer klara det. Jag har tänkt på det länge men har haft så svårt att hitta rätt, och alldeles perfekt, läge. Och det är det som är grejen – rätt och perfekt läge kommer aldrig bara dyka upp. Så det är bara att göra det. Planera in det kanske. Eller ta tre minuter på jobbet, hemma innan jag går upp, precis efter middagen, eller när jag lagar middag kanske, vad vet jag? Bättre att göra det till 80-90 procent än att inte göra det alls, eller hur? Jag har laddat ner en app som heter just “Mindfulness”. Den finns både till iPhone och android och där kan man alltså starta med treminuters-mediationer. Nu får vi se, men om jag klarar det här, så kommer ni också göra det – det lovar jag! Jag återkommer med en uppföljning.
 
 
 
Och när det kommer till jobbrutinerna… jag vet i och för sig att jag har väldigt mycket att göra nu i ett par veckor, men det spelar ingen roll, det är bara att försöka förändra ändå, direkt. Jag måste göra det! Jag återkommer i den frågan också… 

Kommentera (0)
Barnen

Hemma från sjukhuset och Tyskland

Av Alexandra Bylund / 17 november 2017, 07:47

Att komma hem efter att ha legat på sjukhus är en fantastisk känsla. Det känns så rent och fräscht hemma och så luktar allt så himla gott. Resan hem igår gick bra men var väldigt lång – den tog närmare tio timmar pga. köer och väntan på färjan – så jag var svintrött både mentalt och i kroppen som ju hade suttit i samma position hela dagen. Jag la mig i sängen och njöt av att bara få ligga hemma i min egen säng… men så blev jag vrålpigg. Märkligt! Jag är sån som alltid somnar så fort jag lägger huvudet på kudden men igår var det annorlunda. Så jag låg och kollade på Gift vid första ögonkastet, den norska versionen.
Alvin kom hem nu på morgonen, så att jag fick träffa honom lite innan han skulle till skolan. Jonas ska nämligen ha barnen ikväll eftersom han jobbar sen. 
Att få träffa Alvin – vilken känsla det var! Jag har ju varit ifrån honom tidigare, men det var annorlunda den här gången. Först och främst så kändes det konstigt att åka iväg med bara ett barn, och sen så var ju inte omständigheterna så roliga. Vi skulle ju iväg till ett sjukhus. Och så visste jag inte hur länge vi skulle vara borta. Det var nog mest det… och att vi var i ett annat land. Allt kändes så stort och ovisst. Så att träffa honom var så himla mysigt. Jag kramade, kramade, kramade honom tills han hoppade över till andra sidan av soffan pga. för varmt. Haha… så typiskt min lilla kille ♡
Att se han och Mio kramas var om möjligt ännu finare. De låg och kramades i Mios säng i flera minuter. Men sen tröttnade han på oss och gick och satte sig i fåtöljen istället. 
Mio är också trött efter resan men gick upp för att träffa lillebror. 
Nu är vi då hemma som sagt. Vi har fått ett långt brev med oss hem från Tyskland så jag ska ringa runt idag och försöka få tag i en läkare. Jag vet dock att det brukar vara mission impossible på fredagar. Varför är det så himla svårt att få prata med en läkare i Sverige? Att till exempel maila en läkare skulle ju vara otänkbart (det kanske inte är tillåtet enligt lag, att de har kontakt med patienter via mail?), i Tyskland har de läkarnas mailadresser på sjukhusets hemsida. Men det är i alla fall det som är planen – att ta kontakt med en av hans läkare här hemma och fortsätta undersökningen. Allt detta är som sagt med blandade känslor. Ville ju så gärna komma hem med en lösning, men samtidigt inte med en ny diagnos. Så det känns upp och ner, bra och dåligt det här…

Kommentera (0)
Barnen

Nu åker vi hem!

Av Alexandra Bylund / 16 november 2017, 13:44

Nu åker vi hem. Det är med blandade känslor som vi packar våra väskor och åker härifrån. Alla har varit väldigt gulliga här och det känns som att läkaren verkligen har grävt djupt. Vi kommer som sagt att fortsätta utredningen hemma eftersom det kommer att ta flera veckor. Vi ska ta om samma prov minst två gånger hos endokrinologen, och om han har någon av Addisonsjukdomarna så kommer vi kunna få vård hemma. Det enda är om han skulle ha den där tredje varianten – då kan det vara svårt att få hjälp hemma, men vi har fått mailadressen till överläkaren här, som har lovat att hjälpa till om det behövs. Det känns väldigt bra att ha den här kontakten nu. Skulle det råda några som helst tveksamheter kring någonting så kan vi bara maila honom. Det känns tryggt att veta. Och på tal om trygg… det känns väldigt tryggt att vara här nu när vi har börjat känna oss hemma. När vi först kom hit kändes det mest jobbigt och ovisst, men nu när vi känner till läkarna, sköterskorna, några av de andra föräldarna och även rutinerna så känns det tryggt. De verkar så himla duktiga. Så nu känns det plötsligt otryggt att lämna…
Läkaren har tagit fler prover förresten… Han har gått igenom listan över “sällsynta sjukdomar” som man kan ha när man har diabetes typ 1 och tagit relevanta prover sa han. Många av dem får vi inte svar på nu, men skulle det vara något så kontaktar han oss förstås. 
Men nu åker vi alltså hem. Den här resan har eventuellt gett oss svar på varför Mio har ont i huvudet jämt. Antingen så har han Addissons sjukdom eller så är han en av de där 5-10 procenten. Vi får se… 
Det är verkligen med blandade känslor som vi åker hem…
 
 

Kommentera (0)
Barnen

Bra och dåliga nyheter

Av Alexandra Bylund / 16 november 2017, 09:34

Jag vet inte om det här är bra eller dåligt… men nu kom läkaren in och sa att provet igår var helt annorlunda från dagen innan. Mio hade ju ett värde på 145 (som skulle vara max 40) och läkaren har aldrig, på sina 20 år i tjänst, sett att det kan skilja sig så mycket som det nu gjorde för Mio. För nu hade han mycket mer normala värden. Oklart exakt vilken siffra men det spelar ju ingen roll. Detta innebär att det här kommer att bli en längre process… och som det ser ut nu så går det inte att ställa en Addison-diagnos. Vi måste – med flera veckors mellanrum – ta nya prover för att reda ut det här vidare. Det här är så typiskt Mio… Vi har flera gånger tidigare fått besked som sen har ändrats. Vad är det som pågår i hans lilla kropp egentligen?
Vi inväntar ett till prov, i eftermiddag, och om det är bra så kommer vi åka hem och fortsätta utredningen hos en endokrinolog hemma i Sverige. För det krävs att vi gör det här under en längre tid. Det kommer ta veckor eller månader… 
Ena delen av mig är lite lättad (Tänk om han inte har en diagnos till) medan andra delen av mig är besviken (Tänk om han inte kommer att bli av med sin huvudvärk). Samtidigt så är Addison en allvarlig sjukdom och det har vi redan nog av. 
Hur som helst, skulle han inte ha Addison så finns det fortfarande fler provsvar som är ivägskickade och som vi kommer att få svar på även om vi åker hem. Men är det då ingenting där heller så kan det vara så att Mio tillhör de där 5-10% som får huvudvärk av själva shunten. Det vore så otroligt trist men samtidigt så kan vi, om vi vet det, gå vidare med att faktiskt bota smärtan och jobba med den på nåt sätt, så att han kanske kan få ett lite mer drägligt liv. Som det är nu, när han inte är färdigutredd, så vill de till exempel inte ta emot honom på smärtenheten. Då måste man först vara utredd och läkarna typ ha bestämt sig för att “så här kommer det vara, du måste lära dig att leva med det”. 
Om han inte skulle ha någon av Addisonsjukdomarna – varför är han då så trött och sover hela tiden? Det stämde liksom så bra. Men samtidigt så gör man kanske det när man mår dåligt, oavsett diagnos… ja jag vet inte. 
Min lilla älskling… han blev rätt besviken eftersom han inte riktigt har satt sig in i allvaret när det gäller de där sjukdomarna. Hans enda mål här i livet är ju att bli av med huvudvärken ♡
 

Kommentera (0)
Barnen

God morgon dag 6 på sjukhuset

Av Alexandra Bylund / 16 november 2017, 08:25

Vi fick inget besked igår utan kommer troligtvis få det idag på morgonen. De brukar gå ronden runt nio eller tio så jag känner att jag kommer sitta här paralyserad tills dess. Alternativt gå runt, runt i rummet. Är så nervös för vad de ska säga (Igår uttryckte läkaren det som att “Vi ska se vilken typ av Addisons sjukdom han har”. Så han har det helt garanterat då? ? ) och vad det kommer att innebära. Är det den första eller andra diagnosen som han pratade om så får vi troligtvis åka hem väldigt snart, är det den tredje så måste vi stanna här ett tag. Ja det är det enda jag vet just nu, och vi får helt enkelt hålla oss till tåls tills läkaren kommer. Hoppas han kommer tidigt… Mio sover gott – som vanligt. Nu förstår jag ju varför… det var inte bara tonårströtthet ♡
 

Kommentera (0)