År: 2017

Det var mycket som var förvirrat igår. Vi gick upp tidigt, körde bil hela dagen och kom fram trötta. När vi kom fram var det ingen som förstod språket och så fick vi dela rum med en annan liten kille och hans mamma. Men kom installerade oss och gjorde
oss hemmastadda. Det tog över en timme att fylla i vilken mat vi ville ha idag. För det första så skulle vi förstå instruktionerna och sen skulle vi ju tolka vilka maträtter det var också. )Det mesta gick att tolka tack vare Google translate's kamerafunktion.
Så himla smidigt. Man fotar bara texten och så får man den översatt. Love it). Men när det kom till de olika brödsorter som fanns att beställa till frukosten – ja men då har jag ingen aning… det ska bli spännande att se vad vi får.

På kvällen valde vi att ta bilen (som står precis utanför entrén. Så smidigt!) in till centrum och gå på Vapiano. 

Sen, ingen aning om när, ska vi göra magnetröntgen… Jag tror inte att den i sig kommer vara revolutionerande men det är väl först när den är gjord som undersökningarna kan börja.

Sjukhuset är ganska sjukhus-igt och inte särskilt fint, men de är väldigt trevliga – och förhoppningsvis också väldigt duktiga. Än så länge har vi bara träffat en sköterska, som har satt på Emla-plåster för att bedöva inför spruta. Mio är EXTREMT rädd
för sprutor och sitter just nu och mer eller mindre vrider sig i ångest stackarn 🙁

Maten hittills får minusbetyg. Torrt kött och gamla (på riktigt alltså) pommes frites. Men det är riktigt skönt att sträcka på benen. 

Nu åker vi om tio minuter. Jag kommer blogga på resan så klart, men följ oss gärna på Instagram som sagt, om ni vill vara med lite mer 🙂 @alexandrabylund heter jag. 

 

Nu har vi precis ätit sista middagen på länge, vi tre ♡

God morgon! Imorgon åker vi… så den här bloggen kommer sannolikt fungera som en dagbok närmaste veckan. Är det okej? Eller är det tråkigt? Jag som alltid tjatar om att man ska skapa innehåll som har ett värde och som är hållbart… men vi får se helt enkelt. Det kan ju hända att jag har hur mycket dötid som helst. Men gissar på det första – att det kommer bli mer som en dagboksblogg. Är det ok tycker ni?

Idag är sista dagen hemma innan vi åker, och jag måste städa bilen, kolla luften i däcken och tanka. Och så ska jag packa alla Mios diabetesprylar. Och det är inte lite. Man måste liksom ha en himla massa extra ifall, ifall… Och särskilt när man åker till ett annat land där de sannolikt har helt andra prylar.

Fredag! Jaaaa vad skönt att det är helg. Jag måste nämligen komma ikapp. Igen. Precis som förra helgen. Men vi åker ju på söndag, till Tyskland. Tänk att vi ska dit nu. Jag har haft ganska mycket kontakt med sjukhuset. De vill att vi kommer senast klockan 15,00 på söndag så vi åker redan kl fem på morgonen. Sen börjar de med en magnetröntgen på måndag. Jag har skickat brevet från vår läkare, och tar med mig journaler. Sen har de ju fått min story som jag skickade för länge sen. 

Tänk om han får hjälp och blir frisk. Eller nästan frisk ♡

Att få beskedet att ens barn har en allvarlig sjukdom är en sån sjuk upplevelse som jag har svårt att beskriva. Det är en overklighetskänsla som inte är av denna värld, och det är som att man fastnar i ett Neeeeeeeeej, neeeej, neeeeeeej, det får inte vara sant. Det kan inte vara sant. Jag går inte med på det här. Nej!!! Typ så. Helt irrationellt, galet och overkligt men samtidigt så otroligt verkligt. Hur tar man in att ens barn har mycket större risk att dö i förtid än andra? Hur sjutton är det möjligt? Det är en helt omänsklig sak som inte går att ta in, och som man där och då inte tror att man kommer att överleva. Själva intagandet alltså. För det är verkligen helt sjukt. När vi fick beskedet att Mio hade diabetes typ 1 så var det den tredje allvarliga diagnosen han fick. Jag tänkte, förutom allt det som jag just har beskrivit, att det måste vara nåt fel. Han kan inte ha en sjukdom till. Var det ett skämt? Nä, det är klart att jag förstod att det inte var det, det kunde jag se på allvaret i deras blickar. Det gick att ta på allvaret i rummet. Fy… jag önskar ingen på jorden att få ett sånt besked. Men det fick vi i alla fall för tre år sen. “Han har diabetes” De orden… vidriga…

Jag och Josefine pratar om hur det var att få beskedet, i vårt första avsnitt av Barndiabetespodden. Det är redan över 1400 personer som har lyssnat på det (Wow!)